Genom mitt arbetssätt med kroppsblockeringar, händer det återkommande att öppnande av dessa framkallar tidiga relationellt traumatiska minnen. Kroppen fungerar alltså som ett skydd mot överväldigande relationella händelser, tidiga såväl som senare i livet. Jag minns en klient som kom till Sverige som adopterad 3 år gammal, dvs med ett språk och minnen från tiden före. Hon hade också traumatiskt förlorat ett yngre syskon på det barnhem de bodde på. I KBT-terapi anmodades hon att inte prata om den tiden, utan endast om här och nu och framåt. I vår behandling skedde en avgörande öppning när hon reste tillbaka till sitt ursprungsland och fick kontakt med släktingar, där hon hade varit saknad och efterlängtad. Denna terapi kommer att presenteras under Adopterad och svårt traumatiserad.
Det är vanligt att man inom sjukvården och beteendeterapin vill tona ner barndomsperspektivet och också mena att föräldrars förhållningssätt inte har lika stor betydelse som det genetiska arvet. Den populära psykiatrikern Anders Hansen menar att föräldrarna inte har så stor påverkan på hur barnen kommer att bli personlighetsmässigt då det verkar vara bestämt i den genuppsättning vi är födda med. Det är som att det sätt föräldrarna uppfostrar sina barn på inte har någon större betydelse. Och i linje med detta intar man ofta ståndpunkten att neurodiagnoser är kroniska, bortom uppfostran och föräldrars ansvar, bortom behandlingsbarhet. Det är inte föräldrars ”fel” utan genetiskt bestämt i befruktningsögonblicket. Detta motsägs av anknytningsteorin och ACE, en omfattande studie av en normalpopulation med fokus på överväldigande barndomsupplevelser. Det motsägs av en studie av 100 barn i Tyskland med ADHD-diagnos. Ingen av dessa hade haft en trygg anknytning, vilket handlar om samspelet mellan barn och förälder.
ACE- överväldigande barndomsupplevelser
Vincent Felitti, professor i medicin som leder ACE-studien i Kalifornien (Adverse childhood experiences), menar att överväldigande barndomsupplevelser är en av de enskilt största orsakerna till vuxenohälsa, fysiskt såväl som psykiskt. Felitti anger 10 utsatthetstyper under de första 18 åren
Emotionell försummelse är när patienten instämt i följande fråga. ”Ingen i din familj älskade dig eller tyckte att du var viktig eller speciell eller i din familj brydde man sig inte om varandra, stod inte varandra känslomässigt nära och stöttade inte varandra”. Denna utsatthetstyp var den klart mest utmärkande utsattheten bland de patienter med komplex PTSD som jag har arbetat med.
Emotionellt våld om en förälder eller annan vuxen i hushållet ofta eller mycket ofta svurit åt dig, förolämpat dig, uttalat sig nedsättande om dig, förnedrat dig eller uppträtt på ett sätt som gjorde att du blev rädd för att fysiskt komma till skada”. I denna grupp ingår även de som utsatts för mobbning i skolan. Denna utsatthetstyp är den näst vanligaste utsattheten för mina patienter med komplex PTSD.
Sexuella övergrepp hade förekommit hos ca 1/3, fysiskt våld, fysisk försummelse, föräldrars skilsmässa, bevittnat våld, psykisk ohälsa och/eller droganvändning hos föräldrar samt fängelse bland familjemedlemmar
Felitti genomförde en studie av normalpopulation på 17.000 personer md avseende på förekomsten av dessa utsatthetstyper. 2/3 hade minst en utsatthetstyp. Vid 4 utsatthetstyper var risken i vuxen ålder 2.5 ggr så stor att drabbas av stroke, 2.3 ggr så stor av ischemisk hjärtsjukdom, 3.9 ggr så stor att drabbas av kronisk bronkit. 1.6 ggr så stor att drabbas av diabetes, 12.3 ggr så stor att göra suicidförsök, 7.6 gr så stor att bli alkoholist. ACE-studien har kunnat påvisa ett starkt samband mellan tidig utsatthet och fysisk och psykisk ohälsa i vuxen ålder samt för tidig död. Samhällskostnaderna under 90-talet då studien genomfördes för denna ohälsa bedömdes vara lika omfattande som cancervården och behandlingen av AIDS.
Dunedin-studien i Nya Zeeland, där alla som föddes 1972 på orten Dunedin, har följts från födelsen och uppåt i vuxen ålder. Återkommande har dessa undersökts både kroppsligt och psykiskt och resultaten visar även här hur tidig utsatthet följer med upp i vuxen ålder och påverkar hälsoutvecklingen negativt.
Jag har genom mitt arbete med komplext traumatiserade patienter metodiskt genomfört intervjuer med avseende på dessa utsatthetstyper och anger frekvensen av dem. Bakom komplex traumatisering finns sk. polyviktimisering under uppväxten. 4,2 (av 10 möjliga) i snitt på antal utsatthetstyper i ACE. Den vanligaste utsatthetstypen är emotionell försummelse för 83%. Följt av emotionellt våld för 43%. 38% har utsatts för sexuella övergrepp, lika många för fysiskt våld. 46% har vuxit upp med föräldrar med alkoholism och lika stor andel med föräldrar med psykisk sjukdom. Inte sällan föreligger en försummelse under uppväxten, vilket ökar risken för olika övergrepp i vuxen ålder.
Komplex traumatisering har störst samband med emotionell försummelse som tillsammans med emotionellt våld medför störningar i både identitets- och hälsoutvecklingen, medan fysiskt våld har störst samband med PTSD. Och det är ju PTSD vi mest uppmärksammar utifrån händelser med fysiskt och sexuellt våld, som ofta objektivt via DNA och blåmärken kan beläggas. Förövare kan med denna grund lagföras och offer kan få skadestånd. När det gäller emotionell försummelse och emotionellt våld, som enligt mina erfarenheter medför osynliga djupare skador, än vid enskilda våldshändelser, sker sällan lagförande eller skadestånd. Och det är heller inte min mening att det är lösningen. Straff eller pengar löser inte skadorna, föräldrar gör så gott de kan även om de skadar sina barn. Varje förälder bär ofta på egna skador som de skulle behöva hjälp med att hantera likaväl som varje skadat barn kan behöva hjälp. Ibland sker detta först upp i vuxen ålder som man söker hjälp.
I Nationellt kompetenscentrum för anhöriga (Nka) framgår att 8% av barnen i en normalpopulation har en förälder som varit inlagd för vård på sjukhus på grund av missbruk eller psykisk sjukdom. Min bedömning är att den siffran är betydligt högre om man också inkluderar missbruk och psykisk sjukdom/otillräcklighet som inte medfört inläggning. Nka visar också flerfaldigt ökad risk för dessa barn att som vuxna drabbas av missbruk och psykisk ohälsa, precis som i ACE-studien. Man beräknar också att den samhällsekonomiska vinsten om ohälsan i denna grupp sänktes till samma nivå som övriga befolkning, skulle spara samhället 35 miljarder årligen.
Sjukvårdens paradox
En paradox inom sjukvården är enligt Felitti att det som sjukvården ofta uppfattar som ohälsosamma vanor/livsstil (motion, matvanor, alkohol, droger), är individens försök att reglera sitt ursprungstrauma begravt av tiden, dolt under skam och tystnad. Att använda sig av dessa ohälsosamma vanor är ett snabbt sätt att dämpa ångest, lugna sig eller vitalisera sig ur en depression. En tankeväckande förklaring till varför livsstil kan vara så svår att förändra.
Detsamma gäller arbetsnarkomani, sexmissbruk, spelmissbruk, självskadebeteende,
ätstörningar, tvångsproblematik, utagerande där vi är mer upptagna med att patologisera beteendet i olika diagnoser/sjukdomar än att förstå det som individens enda möjlighet att försöka reglera ett dysreglerat nervsystem som följd av ett ursprungstrauma. Vi måste här erbjuda mer än psykofarmaka, som också är ett biokemiskt sätt att reglera sig, att dämpa symtomen och som liksom alkohol och droger kan leda till missbruk. Det har också visat sig att den rådgivning som sjukvården bedriver i livsstilsfrågor sällan är framgångsrik.
Man måste erbjuda patienten andra och mer naturliga sätt att reglera sig, vilket är möjligt genom traumabehandling. När det gäller traumatiserade föräldrar till små barn är detta extra angeläget, då man genom fokus på stöd till föräldern kommer att hjälpa många. För små barn är biologiskt utrustade för att knyta an till sina föräldrar, men är beroende av att föräldern har den sensitivitet till barnets signaler som krävs för att en trygg anknytning skall uppstå. Men just den sensitiviteten saknar ofta traumatiserade föräldrar, då deras föräldrar hade svårigheter att hantera deras behov av anknytning när de var små.
Jag menar att föräldrar har ett självklart ansvar att fostra sina barn och vi gör det mer eller mindre bra. Jag minns hur jag som skolpsykolog kunde ge råd till föräldrar, men ju fler barn jag själv fick, desto tystare blev jag i den frågan. Det är ingen lätt uppgift att vara förälder och min utgångspunkt är att de flesta gör så gott de kan, men att många ändå brister i förmåga att hjälpa sitt barn till att bli en trygg vuxen. Ofta för att de själva har vuxit upp under utsatthet och otrygga förhållanden.
Vi vet idag att traumatisering förs över från generation till generation både genetiskt, socialt arv och via ett dysreglerat nervsystem. Och det var därför jag på vårdcentralen började arbeta ihop BVC i ett projekt för att tidigt upptäcka traumatiserade mammor via den testning av eventuell förlossningsdepression, som genomfördes 8 veckor efter förlossning. Och erbjuda stöd för de som hade svårt att hantera barnets anknytning, med risk att föra vidare sin traumatisering till barnet. Då hade vi inte fått tag i motsvarande traumatiserade pappor, för vi vet idag att även papporna kan få en förlossningsdepression. Numera arbetar man på den vårdcentralen förtjänstfullt även med pappagrupper.
Inspiration till projektet fick jag vid en föreläsning i Bern av Karl Heinz Brisch, barnpsykiatriker och chef för ett barnsjukhus i Tyskland inriktat på anknytningsskador. Man bistod utsatta familjer för att möjliggöra en trygg anknytning för barnen. Dels i grupp via SAFE (Safe Attachment Family Education) liknande trygghetscirkeln som finns i Sverige. Dessutom vid behov enskilt familjestöd via videoinspelningar och slutligen via traumabehandling för föräldrarna. På sjukhuset bedrev man dessutom forskning på barn ADHD. Av 100 barn med ADHD fanns ingen som vuxit upp med en trygg anknytning. Även dessa familjer fick stöd inom programmet för trygg anknytning. ADHD beskrivs multifaktoriellt som genetiska orsaker, prenatal exponering för tobak/alkohol samt omsorgssvikt.
De första 1000 dagarna
Det är inte bara genom det förlösta barnets anknytning till sina föräldrar som är avgörande. Idag pratar man om de första 1000 dagarna som även innefattar fostertiden. Barnet påverkas även som foster av hur mamman mår, genom sk. fetal programmering. Det finns studier som visat hur mammans psykiska ohälsa under graviditeten kan medföra både för tidig födsel och låg födelsevikt. Vid en studie av blivande mammor i graviditetsvecka 27-39 framkom att mammor med depression bakom sig men nu symtomfria, som fick läsa bilder av små barns uttryck för glädje och sorg, tenderade att överdriva barnens ledsenhet. Blivande mammor med bipolär sjukdom bakom sig men nu symtomfria, tenderade överskatta barnens positiva känslor. Dessa kvinnor hade svårare att korrekt uppfatta, tolka och respondera på barnens känslouttryck jämfört med en grupp blivande mammor utan dessa diagnoser.
Att skaffa barn, att vara gravid, att föda barn och sedan vara förälder är för de flesta av oss enligt min erfarenhet bland det mest omvälvande och förändrande livsval vi står inför. Det kommer med nödvändighet att aktivera egen tillblivelse och barndom, inte alltid helt medvetet. Våra föräldrar är de första viktiga personerna i vårt liv som vi står nära då vi är helt utelämnade till dem för vårt behov av beskydd och omsorg. Kvaliteten och mönstret i detta omhändertagande bär vi inom oss som en modell eller antimodell när vi själva står inför livsvalet att skaffa barn och bli förälder.I den meningen har jag även arbetat i samarbete med MVC för gravida mammor, mkt med fokus på förlossningsrädsla. Jag har arbetat med kvinnor utan barn som av olika skäl inte velat eller vågat skaffa barn. Inte sällan pga en rädsla att bli som sin mamma, till vilken man haft en negativ relation och som man inte vill utsätta ett barn för. Det kan också ha handlat om att man inte litar på sin kropp att kunna föda.
Sammantaget vill jag hävda att både MVC och BVC behöver utveckla ett biopsykosocialt arbetssätt med både mammor och pappor med kunskaper om traumatisering. Med tanke på allt våld i vårt samhälle idag bland minderåriga och att vi måste arbeta förebyggande, är min övertygelse att vi måste upptäcka dessa mammor och pappor tidigt med stödinsatser redan under graviditeten.
Anknytning – anknytningsskador
Under det första året är barnets högra hjärnhalva fullt utvecklad. Dess funktion är speciellt inriktad på kroppssensationer och känsloreglering. Den vänstra hjärnhalvan, med fokus på tal, utvecklas först senare.
Direkt efter födseln aktiveras enligt Bowlby (En trygg bas, 1998) ett genetiskt/biologiskt förankrat motivations- och beteendesystem hos barnet i relation till en anknytningsperson, vanligtvis mamman. Det är en överlevnadsfunktion för barnet. Barnet skickar signaler om sina behov som föräldern i sin tur måste ha en sensitivitet att uppfatta och sedan kunna tillgodose, en sensitivitet traumatiserade ofta inte har. Barnet söker närhet och ögonkontakt så länge det får respons. Barnets skrik kan stå för hunger, rädsla, våt blöja, uttråkad, överstimulerad, smärta. Det kräver en kapacitet hos föräldern till att empatiskt kunna tolka signalerna/behoven och tillgodose dem rätt. Vilket innebär en förmåga att kunna reflektera över och härbärgera det barnets signaler aktiverar inom föräldern själv. Och för den genomsnittliga föräldern kan det ta upp till 7 månader att kunna tolka barnets signaler. Detta kallas mentalisering. Genom förälderns förmåga till självreglering kan hen interreglera barnet. Genom förälderns förmåga att hjälpa barnet reglera sig, kan barnet växa upp med en förmåga till självreglering. En sådan lyhörd förmåga hos föräldern möjliggör en trygg anknytning för barnet medan en bristande förmåga kan medföra otrygg eller desorganiserad anknytning.
60% i en normalpopulation bedöms ha växt upp med trygg anknytning. De resterande 40% med någon form av otrygg anknytning med utvecklandet av ett undvikande, ambivalent eller desorganiserat anknytningsmönster som vi tenderar att ta med oss in i vuxna nära rela- tioner. Av dessa 40% blir inte alla traumatiserade och detta kan förklaras av olika sk. resiliensfaktorer eller friskfaktorer. Det kan ha funnits en viktig vuxen utanför familjen som sett barnet; en mormor, en granne, en lärare, kamraters föräldrar. Det kan handla om stöd från familj och vänner, att man inte bär på skuld och hjälplöshet för det som varit, att man har intellektuella resurser och sociabilitet.
Barnets signaler kan trigga förälderns trauman. Föräldern retraumatiseras och gör då reflexmässigt allt för att undvika det obehaget med följd att barnet inte får den hjälp det behöver för att reglera sig och då tvingas utveckla olika överlevnadsstrategier i form av otrygg eller desorganiserad anknytning, ofta med dissociativa störningar som följd. Här blir det tydligt hur anknytningsproblem förs över från generation till generation, då det mest utmärkande draget för komplex PTSD är affektiv dysreglering som menligt påverkar förälderns förmåga till sensivitet för barnets signaler och till mentalisering.
Ruth Lanius, professor i psykiatri med forskningsfokus på neurobiologin bakom olösta trauman som inte bearbetats, visar i sin forskning hur sårbarheten förs vidare epigenetiskt och/eller via anknytningen. Om vi drabbas av trauma före puberteten, visar epigenetiken (=omgivningens inflytande på våra genuttryck) att våra arvsanlag kan påverkas av traumat och då genetiskt föras vidare till nästa generation. Vi vet bl.a. att barn till överlevare från koncentrationslägren uppvisar tecken på traumatisering. Ju större sådan genetisk sårbarhet vi tar emot från tidigare generation, desto större risk att bli traumatiserad av en överväldigande händelse. Via upplevda trauman påverkas de delar i neocortex som styr vår förmåga till självreflektion och bedömning av självrelevans negativt. De här delarna av hjärnan blir underutvecklade hos traumatiserade individer med följd att man oftare hamnar i utsatta situationer senare i livet.
Förmågan till självreflektion, dvs. det som oftast benämns mentalisering (Allen & Fonagy 2006) kallar Lanius för social kognition. Det handlar om förmågan att vara i kontakt med sitt eget kognitiva, känslomässiga och kroppsliga tillstånd och samtidigt hålla en annan
människas motsvarande tillstånd i sig och handla adekvat därefter. Detta är grunden i förmågan till empati. Lanius har visat att traumatiseradekan ha svårt för att se sina barn i ögonen, vilket kan bli förödande för barnet då ögonkontakten är så central i anknytningen. De har också svårt för att få sina barn att skratta. Man har inte bara svårt att vara i kontakt med negativa känslor som vrede, sorg, rädsla utan även positiva känslor som glädje och njutning. Svårighet att bedöma självrelevans innebär svårighet att bedöma faror som antingen över- eller underskattas med bland annat ett riskbeteende som följd. Vilket även barnen kan drabbas av. Eller så kan de bli överbeskyddande som en motreaktion till sin egen uppväxt, även detta kan skada barnen i sin trygghetsutveckling.
Även om barn lär sig genom att imitera sina föräldrar, måste traumat inte föras vidare. Genom traumabehandling kan den traumatiserade uppnå en tilltro sin egen förmåga att ta hand om ett barn. Med kroppsgrundande övningar tränar Lanius och medarbetare de traumatiserade mammorna att utveckla dessa förmågor. I hjälpen till dessa mammor poängterar Lanius vikten av att via mindfulness initialt hjälpa mammorna till grundning i sin omgivning och i sig själv, i sin egen kropp. Barnläkaren och psykoanalyikern Donald Winnicot myntade begreppet ”good enough-parenting” för att visa på att det inte handlar om perfekta föräldrar.
Ventrala vagus – vårt neurobiologiska system för sensitivitet och anknytning
Spädbarnsfysiologen Stephen Porges beskriver i sin Polyvagal Theory vagusnervens viktiga funktion i den parasympatiska delen av autonoma nervsystemet, viktig för vår förmåga att skapa nära relationer och särskilt för vår sensitivitet inför ett barns anknytningsbehov. Ventrala vagus är den myeliniserade delen av vagusnerven. Ventrala vagus förbinder kroppens inre organ med hjärnan via ansiktets muskulatur, med talorganen, med hörseln, med synen. Och det är ju påtagligt genom ansikte mot ansikte anknytningen uppstår. Porges kallar träffande ventrala vagus för det sociala engagemangsområdet. Genom att föräldern är i kontakt med sina tankar, känslor och kroppssignaler, dvs kontakt med sig själv och sina inre organ kan hen också vara i kontakt med barnets och därigenom hjälpa barnet hantera sina impulser och då på sikt kunna utveckla eget ventralt vagus.
Hos traumatiserade är ventrala vagus begränsad då man ofta är avstängd mot känslor och kroppssignaler. Som jag beskriver längre fram i moduleringsmodellen medför komplex traumatisering en pendling bifasiskt mellan ett hyperaktiverat och ett hypoaktiverat nervsystem där dissociativa tillstånd uppstår både mentalt och kroppsligt. Känslorna sitter ofta initialt i inre kroppsprocesser (se Damasio). Det finns en finsk forskarstudie där man via värmekamera kunde visa vilka kroppsdelar främst i bålen, halsen och huvudet som är aktiverade vid olika känslor. När känslor är somatiserade bl.a. p.g.a. traumatisering, uttrycker de sig mest genom de kroppsliga symtom som uppstår vid blockeringar. Med ett eget begränsat ventrala vagus, har den traumatiserade föräldern ofta svårt att utveckla barnets ventrala vagus. Minnen från den preverbala perioden är mest kroppsliga, sk. kinogram enligt Georg Downing som på 90-talet skrev boken ”Kroppen och ordet
Traumabehandling på BVC
Genom att tidigt identifiera traumatiserade föräldrar och påbörja en traumabehandling med fokus på känslomässig reglering, kan man i bästa fall hjälpa två människor och bryta en generationsöverföring av anknytningsproblem och trauman. Överväldigande barndomsupplevelser medför ofta en komplex traumatisering. Traumatiserade människor sitter fast i att överleva, men har svårt för att leva och vara här och nu. Vi vet idag att idag att dessa tidiga anknytningsmönster, antingen de är trygga, otrygga eller desorganiserade, bildar inre modeller för hur vi skapar nära relationer i vuxen ålder. Även i förhållande till psykoterapeuten eller läkaren.
I traumabehandlingen är det basalt att inledningsvis skapa en trygg relation och allians, psykoterapeuten kan i denna mening bli en fungerande anknytningsperson där det relationella hållandet är en väsentlig del. Genom denna relation kan förälderns förmåga till känslomässig reglering öka, positivt för hens egen hälsas skull såväl som för barnets. Då traumatiserade människor oftast bär på en övertygelse att det är fel på dem, att det var deras eget fel att de utsattes är det via s.k. psykoedukation viktigt att normalisera deras symtom, reflexer och beteenden. De är normala utifrån onormala omständigheter. De har tvingats att överleva då det inte gick att leva då. Men som kan bli möjligt nu.
I kommande kapitel, Bakom utmattning och PTSD finns en affektiv dysreglering, kommer du få följa en fullständig terapi med en mamma som hade svårt att skapa en bra relation till sin son. Du får också i kapitlet Ångest vid amning, följa med i en terapi där sorgeprocesser blockerats som en följd av generationsöverföring. I dessa terapier nämner jag moduleringsmodellen (grunden för att förstå vad traumatisering innebär, beskrivs framöver), tas handmodellen upp (hur jag arbetar, har beskrivits i kap 2) samt ger exempel på egostatearbete (ett arbetssätt med dissocierade delar, beskrivs framöver). Båda terapierna är fleråriga med i sessioner var 14:e dag, den brukliga längden och frekvensen vid komplex traumatisering.
Jag visar några korta avsnitt från samtal med andra komplext traumatiserade mammor. Vad gäller pappor är de naturligtvis lika viktiga, jag har bl.a. tidigare berättat om två pappor och hur de fick hjälp med att hantera egna känsloblockeringar.
En kvinna berättade om en måltidssituation hemma med sambon och dottern på 4 år. Då dottern hade sväljfobi och drar ut på tiden vid matbordet blev sambon irriterad varpå dottern började gråta. Då denna konflikt eskalerade aktiverades hos patienten en rädsla för konflikter och en så pass stark sorgereaktion som hon inte kunde härbärgera, varpå hon stängde av, lämnade matbordet som en flyktreaktion och gick och la sig. Varpå hon också lämnade sin dotter inför sin arga sambo, utan att kunna bistå dottern att hantera situa-tionen då hon hade fullt upp med att klara sig själv. En mamma till en 6-årig son med ADHD berättade hur hon kunde få plötsliga utbrott av vrede på sin son, vilket förvärrade hans beteende. Och det förstod hon förnuftsmässigt inte var ett bra sätt att hantera sonen på. Men likväl fick hon återkommande utbrott. Jag påstod då att hennes utbrott har en funktion, vilket hon var mycket tveksam till då den enda konsekvensen dessa utbrott ledde till var dåligt samvete. Jag föreslog därför att vi skulle sakta ner processen precis innan hon brukar få utbrottet. Och plötsligt började hon gråta, hon var tillbaka till sin uppväxt som enda barn till en ensamstående alkoholiserad mamma som ofta gapade och skrek på henne, vilket gjorde henne ledsen. Men att bejaka sin sårbarhet och visa den var som liten inte möjligt. När patienten på detta sätt förstod att det fanns en sorg och sårbarhet bakom vreden och hon nu kunde bejaka sårbarheten, blev hon inte lika triggad av sonens stökighet och hon kunde hantera honom bättre.
En ung mamma med försummelse och sexuella övergrepp bakom sig, berättar hur mamma-skapet skulle bli det som upprättade hennes självkänsla. Då hon var känslomässigt avstängd, hade hon svårt att läsa av både sig själv och barnet. Hon uppfostrade med principer. En sådan princip var att barn inte skall ligga i sina föräldrars sängar, så hon avvisade sonen när han på natten kom med rädsla efter en mardröm. Sonens rädsla triggade mammans rädslor som hon ännu inte lärt sig att hantera. Efter att vi via arbetat med mammans känsloregle-ring, med bl.a. hennes rädslor, kunde hon ta emot sonen.