Sjukgymnasten på vårdcentralen remitterar B till mig p.g.a. generell smärtproblematik. Samtidigt föreligger en svår livssituation med barn inblandat. B har också diagnosen bipolaritet typ 1 som är välbehandlad enligt psykiatrin. I vår behandling framkommer en obearbetad depression från barndomstraumatisering, som B initialt inte är helt medveten om. Likheten mellan bipolaritet och komplex traumatisering är slående. Det psykiatrin beskriver som en pendling mellan mani/hypomani och depression som är livsvarigt och kräver medicinering, kan vara en komplex traumatisering. Med ett dysreglerat nervsystem som pendlar mellan hyper- och hypoaktivering och som kan traumabehandlas. Vid telefonsamtal ser B att det kan finnas gammalt bakom smärtproblemen och inte bara nervsmärta som neurolog uppgivit.
Session 1
Första träff med B. Och första gången för B att träffa psykolog. Han tycker sig ha problem med vikten då han äter för mycket godis, men det lugnar honom. Sannolikt också ett sätt att hantera den trötthet han kan uppleva på mornarna vid uppstigning. Så här kan samtidigt föreligga en depression, tänker jag mig. Eftersom B:s smärtor är så påtagliga, anger han idag sina smärtor i ländrygg, armar, ben och mage till 8 av 10 möjliga på smärtskalan VAS. Smärtorna har blivit värre. Jag ställer den “stora smärtfrågan” om hans smärtor kan tänkas berätta något om honom och hans liv. Och B:s svar är att han har kaos i sitt liv, han lever ständigt spänd, som förstenad. Innan vi börjar med kaoset, berättar B att han fungerar bra i sitt arbete.
På fråga om B:s mål och förhoppning med min hjälp är att få lindring i smärtorna, förhoppningsvis till 4-5VAS. Hitta bitar som kan hjälpa. Två händelser senaste åren har medfört kaoset som gör att han ständigt är på sin vakt. Dels att hans ex kickade ut honom för två år sedan efter 12 år tillsammans, efter att dessförinnan ha gått bakom ryggen på honom med en annan man. Den mannen slog exet och B är orolig för vad hans son, 5 år, får vara med om. Misshandeln polisanmäldes och B vittnade i rättegång mot honom och mannen fick skyddstillsyn. I samband med det hotade mannen B till livet för 6 månader sedan. Med detta dödshot och exets svek som A-kriterie, scorar B hela 73 poäng på PCL-5. En mycket klar indikering på PTSD.
B känner sig hotad både personligen och för sonen. Han kan aldrig slappna av och han går på helspänn. Han och exet har delad vårdnad nu och de kan kommunicera. Smärtorna har han haft sedan 3 år, antagligen då det inte fungerade så bra med exet. B uttrycker det som att exet genom sitt svek tog bitar ur honom, som att det fattas något nu. Och på fråga om var dessa bitar i kroppen saknas, svarar B först att hjärtat är svagt, det slutade nästan pumpa. Och han nämner lungorna som kippar efter luft, som om det är vatten i dem.
Dessa symtom sammantagna gör honom mycket trött och han får tvinga sig upp på mornarna när han har sonen. För 7 år sedan när B fick sin bipolära diagnos, hade han förlorat en massa pengar på en dålig investering. Han sökte skuldsanering och har fram tills nyligen haft förvaltare och god man som hjälpt honom sköta ekonomin. Medicinen dämpar smärtorna, men ändå inte tillräckligt. Han tar både Voxra och Erginyl, vilket stabiliserar hans humör.
Som avslutning på de flesta sessioner, frågar jag klienten om hens spontana reflektion om sessionen. Det ger mig en fingervisning på vad som var viktigt för klienten, Jag förkortar reflektion med Ref.
Ref: skönt, men jobbigt.
Session 2
B kom sent, så sessionen blev kortare än vanligt. Han tyckte det var skönt förra gången att prata. Vi tar upp hotet mot honom från mannen han vittnade mot. Han kom hem till honom och ringde på och sa till B att han inte skall lägga sig i och om B fortsätter med det “vet du vad som händer”. Detta var 6 månader sedan. Eftersom målet är minskad smärta och han påtagligt är konstant spänd, börjar vi med djupandning. Han kan inte detta, men lär sig snabbt och märker en avslappning i kroppen.
Vi övergår nu i kroppsskanning. Det pirrar i hela kroppen, men han har en känsla av lugn inuti, han har gått ner i varv. Det är lättare att andas. Pirret är som energi. Men smärtnivån är ändå 7VAS, detta framkom inte genom spontan självrapportering utan genom min fråga.
Ref: känner mig avslappnad, berättar att han och sonen skall gå på ridning, något sonen tycker är kul, själv är B rädd för hästar. Jag uppmanar B till träning på djupandning.
Session 3
B har tränat på djupandning, men blir snurrig. Jag tipsar då om att denna snurrighet kan han reglera om han andas med kortare andetag, alltså inte så långa in- och utandningar. Smärtorna har minskat något, de sitter i ländryggen och i bröstet runt hjärta och lungor. Han vet också att han är på helspänn för sonen. Han är också trött av sig. Jag bjuder in till en kroppsguidning för att utforska hans spänningar och efterföljande smärtor. M märker spänningarna över bröstet, spänd i vader, benen tunga, även armarna, han tänker nu på sonen. Och när han gör det bubblar det som lava, som i en vulkan, uppe i huvudet. Det stressar honom, han märker även att det bubblar i magen. När jag ber honom att andas sig in i detta bubblande, märker han att det minskar. På fråga om det finns några känslor kopplat till dessa kroppsupplevelser, svarar B först ledsenhet, han känner sig nere, men även lite arg, frustration. På fråga vad han brukar göra med sin vrede, svarar B att han kastade saker innan han fick barn, men när han fick barn håller han känslorna inom sig. Framkommer att han är rädd för sin ilska, när han blev mobbad i skolan slog han sig själv, dunkade huvudet mot något hårt. Känslorna kan vara lika oberäkneliga som en vulkan kan vara, därför denna symbol. B märker en lättnadskänsla när han kunnat uttrycka detta. På fråga om hur hans hjärta har det, med tanke på spänningar över hjärtat och lungorna, svarar B att hjärtat är stressat, det får kämpa mer än normalt. Mitt hjärta är ett tomt utrymme, ett tomt skal, ihåligt, det tuggar sönder, säger han. Av ilska och ledsenhet fräter det sönder. Han ser hur hjärtat hänger ihop med andningen. Så säger B att han är psykiskt sjuk och anspelar på sin bipolaritet typ 1. Jag mår inte bra i huvudet, det är sargat, jag är rädd gå ner i en depression, gå ner i mitt inre mörker och svarta hål och bli inlagd, vilket han blivit det många gånger. Även om det är skönt att där ha någon att prata med, är det ett stressigt ställe pga personalnedskärningar. Och där får man mest medicin, säger han. Nu är jag på gränsen att bli inlagd. Då B har svårt med att hantera sina känslor, frågar jag om han kan känna glädje. Ja, när jag har sonen, men ingen glädje mina barnlediga veckor. Jag ber B reflektera över kroppsupplevelser och han märker att vulkanen nu är nere på medel från max.
Ref: prata är lugnande, att få ur sig saker, säger B. Fortsätt med kroppsfokusering, då känslorna sitter fast där (instruktion till mig själv att komma ihåg inför nästa samtal)!
Session 4
B minns skön känsla i kroppen efter förra gången. Men det som hänt är att polisen har varit på besök hos sambon då “killen” trakasserat henne och eftersom sonen varit hos mamman blir han orolig för honom. Jag läser upp föregående notat, bl.a. om hans inre mörker och svarta hål som han förknippar med att gå ned i en depression och bli inlagd för sin bipolaritet typ1. Vi pratar omkring detta då han uteslutande medicinerats och inte fått chansen att ta itu med detta mörker. Jag undrar om han är intresserad av att utforska detta mörker och det är han. B märker att det bubblar som en vulkan i magen och att om det spricker så går han in en depression. Då jag tror att detta mörker handlar om tidigare händelser och sätt han hanterat det på, pratar vi om mobbingen som han själv tror är en del av detta. Han beskriver sig som ensam då han mobbades, hade ingen att prata med, trodde det var fel på honom. Han kände inte heller någon trygghet hemma, då hans mamma som hade diabetes misskötte den. Hon blev lynnig och obehaglig om hon var full med sluddrigt tal och dålig balans. Mamman dog då B var 14 år, han har nog inte kunnat sörja henne tänker jag, då han lärt sig att bita ihop, stänga in. Han har också en yngre syster, 7 år yngre med autism som han fick ta hand om då pappan inte klarade det. Vi stannar upp kroppsfokuserat i det han berättat.
Nu märker B att det bubblar i magen och i huvudet . Han ser det svarta hålet. Stressad i magen, ben och armar tunga. Han väljer att fokusera på “lavan som bubblar”. Ovisst när vulkanen får utbrott, obehagskänsla. Nu är ben och armar lättare, men mer slappa. Vilket kan tyda på en hypoaktivering. Han ser lite ljus som brinner, han står på kanten till det svarta hålet och balanserar och han känner ovissheten. Om vulkanen får utbrott hamnar han i en djup depression, då stänger jag den inne och lägger locket på. B säger nu att han är rädd för att sonen blir mobbad, det kommer ett tryck i bröstet, han andas nu djupt och märker att trycket minskar. Han är nu i kontakt med ett eget mobbningsminne; han var 7 år, han går i en korridor, då kommer mobbarna och tvingar in honom i toaletten och trycker ner hans huvud i toaletten och spolar. Han tappar medvetandet. Trycket ökar, hjärtat slår snabbare, ensam, ingen som lyssnar eller tror på honom. Han är nu nära att falla i det svarta hålet. Här avbryter vi för idag. Min bedömning är att B så starkt har tryckt in sina känslor, då det ej varit tillåtet och att han lärt sig att stänga in dem för att överleva. Det är jobbigt med känslor.
Ref: skrämmande, jobbigt, men lite skönt att ta tag i eländet, för i depressionen är det ett helvete.
Session 5
Mycket mörker i själen, konstaterar B. Efter förra gången både skrämmande och en skön känsla, det fanns ett ljus där, det är min son som också ger värme. B har varit hos psykiatriker i veckan, där fick han medicin för sömnen. Idag vill han fokusera på sin rädsla för att sonen skall dö, dvs. av mannen som hotar mamman. Sonen säger att han skall sticka en kniv i magen på mannen, då han hotar mamman. Det är inte bra att sonen skall behöva tänka så. Framkommer att exet och mannen har ett barn ihop på 1 år. Rädslan hos B sitter i magen och i hjärtat, i klumpar i halsen, svårt andas. Om sonen skulle dö, kommer jag att falla ner i mörkret, säger B. B märker hur stressad han är, är frånvarande, rädd så att själen lämnar kroppen. Jag förklarar sådana dissociativa reaktioner. B vill fokusera på svårigheten att andas. Via djupandning förbättras andningen något, han känner otillräcklighet. Han ser mannen i ett stort svart hål, han skrattar åt mig, säger B. Då ökar klumpen i halsen, hjärtat ökar takten. Efter en stund lugnar sig andningen, då blixtrar det om honom, han känner irritation, frustration, det bubblar i vulkanen, framkommer att B är rädd för egen ilska, vet inte hur hantera den, han kan få utbrott. Kan skrika rakt ut, f-n flera ggr. Blir då utmattad, kan inte orientera mig, säger han. Jag kan skrika och bli hysterisk. Det bästa är nog att bara prata om ilskan, kunna säga “f-n ta dig”, skulle kvitta om mannen voro död. Vulkanen bubblar, men jag har en styrka att vara lugn. Exet gjort mig illa i hjärtat. Mannen är på den stora ytan och jag på den lilla ytan. Vi avslutar här och B känner lite större lugn i “klumparna”.
Ref: skönt behandla ilskan och argheten genom att prata om den, bra bearbetning
Session 6
Att jobba med kroppen som förra gången är både skrämmande och skönt, avslappnande. Just nu är det lugnt med mannen. Jobbet är en fredszon, lite blandade känslor inför långledigt nu, skall vara med sonen juldagarna. B upplever sig en bit ifrån det svarta hålet, han känner sig starkare, ljuset brinner starkare, han har kunnat backa från hålet. Han gillar julen, särskilt med pappan. Och då klarar han sig från psyket. Vad gäller mörkret är B säker på att 80% handlar om när mamman gick bort då M var 13 år och han fick ta hand om både lillasyster (med autism) 7 år yngre och även pappan. B minns jularna som lite jobbiga med mamman, som med sin diabetes ofta var orolig och förde över detta på B. B tog stort ansvar för begravningen, han ser sig som vuxenbarn. Nu bor systern på gruppboende. Framkommer att B inte kunnat sörja mamman, inte heller pappan kunde det. Och B förstår att hans son inte skall behöva det ansvaret, även om han kan se att sonen gör det då exet/mamman blir utsatt för våld. Vi stannar nu upp i mörkret. Vulkanen i magen, det bubblar och har sig, ånga kommer ut, säger han. Tunga ben och armar. Hjärtat får jobba när vi pratar om mamman (och även mobbningen). B väljer att fokusera på hjärtat. Det är stressat, lugnar sig lite när vi adresserar det, så säger M “svek” och tänker på sitt ex, det bubblar nu än mer i hjärtat, han är arg, kan prata sig ur det, kan säga ”f-n ta dig och sedan gå och skaffa den där mannen”. Så säger B att han trampar i lera (tunga ben), han försöker få liv i dem. Jag ser att han rör på fingrarna, en tänkbar första rörelse för att öppna de tunga armarna, så jag uppmanar honom att förstora fingerrörelserna. Då kommer värme, men han står fortfarande frustrerad i leran. Jag gör nu jämförelsen med att även mamman svek honom med sin död. M minns att han var arg på mamman för det. Och M ser nu hur han har jobbiga känslor för kvinnor, svårt att lita på dem.
Ref: skrämmande och skönt, jag blir avslappnad när kroppen signalerar.
Session 7
Det har gått bra i julen, varit ljust och mysigt. Jag läser upp föregående notat. Vi pratar om hjärtat som får jobba och B ser att det är sorgen som sitter där, det är tungt. Hjärtat har fått kämpa i många år, säger han. Det har inte varit tillåtet att ta fram den. När jag tar upp hans inre mörker, krockar det med ljuset, som schack matt. Men då kommer ett nytt spel. Vi övergår nu i kroppsfokusering.
Hjärtat jobbar på, vulkanen bubblar lite smått i magen, ben och armar tunga. Men huvudet är klart. I hjärtat, som han väljer att fokusera, finns rädsla, smärta och ovisshet. B märker att han slappnar av lite med hjälp av andningen, hjärtat bli lugnare. Då jag nu påstår att han ser plågad ut, så är han det då han nu ser mannen. Han plågar mg 24-7. Ovissheten vad han kan göra, B misstänker han har en plan att skada exet och/eller sonen. Vulkanern bubblar nu mer, lavan bubblar över kanten, och då kommer hans rädsla att bli inlagd, där få man bara mediciner. Han är rädd. Frustrerad, vet inte vad som händer och vad göra. Varmt, svettigt, suddigt som i dimma, vilsen. Ser mannen nu (såg honom under julen vid två olika tillfällen och då var han lugn), B blir knäsvag, hjärtat pumpar, andningen hjälper lite. Här får jag en idé om att pröva stående grundning (för att han skall kunna stå ut och stå på sig). B tycker sig ha dålig balans i stående. Han står med låsta knän och med tyngdpunkt på hälarna, han är van vid att ha svank. Han utåtställer vänster fot och står relativt tätt ihop med benen. Han får nu pröva att öppna knäna, stå med tyngdpunkt lite mer på trampdynan och stå med fötter parallella i höftbredd. M märker direkt att han står bättre med tyngdpunkten mer på trampdynorna än på hälarna. Jag tar även upp svanken och balansera bäckenet, detta är svårare då han har dåligt utvecklade magmuskler. Jag tar även upp att benen kan vibrera i stående och att han skall bejaka dessa. Vi avslutar här.
Ref: intressant med hur jag står och låser knäna
Session 8
Det går bra, inleder B med. Han jobbar. Han har inget direkt han vill ta upp idag, men säger att det är en skön känsla inom honom när vi arbetat med kroppen. Han har även prövat stående grundning hemma med öppna knän och han tycker sig stå stabilare. Jag frågar om vi idag skall arbeta med vreden hos honom, den han sannolikt har trängt undan bakom den rädsla mannen aktiverar hos honom. Och som B förknippar med rädslan att bli inlagd och medicinerad. Som om vreden är farlig och medför förlust av kontroll. Han är med på detta, även om det är jobbigt. När jag ber honom stänga ögonen och fokusera först på mannen, kommer rädslan som sitter i magen som en vulkan, när jag pratar om vreden kan han märka irritation. Den sitter i huvudet som tankar. Varför finns du, varför existerar du, varför har du trängt dig in i mitt liv, tänker B nu högt om mannnen. Samtidigt märker han tunga ben och armar, kan knappt röra dem. Jag exponerar honom nu för tungheten, en hypoaktivering och ett passivt försvar, med syfte att försöka omvandla till aktivt försvar, ”acts of triumph” som myntades av Pierre Janet. Det man inte kunde göra i den traumatiska händelsen kan man göra nu.
När han andas sig in i tungheten, så minskar den och armar och ben är nu mer kontrollerbara. På fråga vad armar och ben vill göra, svarar han spontant att han vill slå mannen. Så slår han ut med knutna nävar några ggr och han märker att det medför en lättnad och ett lugn inom honom. Han reglerar sig alltså med aktivt försvar. Så går vi upp i stående, då detta underlättar aktiva försvar. Han vill nu sparka och jag tar fram en kudde han sparkar på. När han gör det undrar jag om det kommer ord ur honom. Först säger han haha, sedan stick, bort, stick och brinn. Irritationen kommer alltmer till uttryck. Han får nu också slå sina nävar mot kudden.
Efteråt tycker han att det var en skön känsla att få ut irritationen/vreden. När vi resonerar om hans historia i förhållande till vrede, kommer han från ett hem där man gick undan och gömde sig om man var arg, man uttrycket den inte. B har lärt sig att vrede är lika med dålig människa. Skammen sitter som en rysning i kroppen. Han kunde inte heller använda vreden när han blev mobbad. Och kanske därför än mer utsatt.
Vi testar sittande gränsövningen med handflator utåt (vilket för honom innebär stopp, den känns bättre) och inåt (den stoppar mig själv= mer skyddslös).
Ref: skönt att slå och sparka lite, men också att pröva gränser med handflator.
Session 9
B tycker det är en skön känsla att kunna vara arg. Han känner sig inte lika tung nu. Och han känner mindre rädsla för mannen. Det finns dock en viss rädsla kvar. Han kan ta till sig det vackra vädret ute. Idag vill han mer fokusera på sveket från exet och säger att två kvinnor har svikit mig, först mamman genom sin tidiga död och så exet. Vi kollar nu hur sveket märks i kroppen. Det är som en vulkan i magen, det bubblar och ryker. Ben och armar är tunga, pulsen går upp. Finns oro i kroppen, han är instabil, har inte kontroll. När jag nämner sveket, märker han att hjärtat går igång, pulsen ökar, det ryker från vulkanen, han kommer fram till ett stup, han står på kanten och faller, men fastnar på en klippavsats. Där står han stabilare tack vare andningen. Han tittar ner i djupet, ser sin mamma, han blir knäsvag, hjärtat går tungt nu. Jag är misslyckad, säger han. Det ar mitt fel att mamma svek mig genom att försvinna. Vad gäller sonen tog han inte heller hand om honom när exet svek. Mammans svek gör ont i hjärtat, hjärtat drar ihop sig, det blir trångt, blodigt, trögflytande blod. Finns arghet, besvikelse, förtvivlan. Nu har magen öppnat sig lite. Han minns mammans död när han var 13 år. Jag fick inte prata med henne innan hon dog, Han är nu frusen, stel i kroppen. Jag hindrades av läkarna att vara nära mamma. Hjärtat fryser till is, det är kallt, hjärtat nästan stannar. B märker stelhet i armarna, som om de frusit till is. Via egostate kan M nu kontakta 13-åringen. Det var skrämmande för pojken, många försvann då, även vänner. Han hade behövt stöd och tröst.
Ref: jobbigt det här, men viktig att få ur sig, hjärtat och pulsen har nu lugnat ner sig.
Session 10
B minns inte så mycket från förra gången. Det har gått 1 månad och mycket har hänt. Det har varit lite oroligt då sambon försöker komma ifrån mannen. Hon är nu hos sina föräldrar och skall få skyddat boende. Det skall arrangeras så att B kan träffa henne och “byta” sonen. Men B tror inte att hon kommer ifrån mannen. Jag läser upp föregående notat då så mycket starka saker kom upp. Han minns nu de starka känslorna, hur han frös till is. Mörkret väcker blandade känslor, men han märker att han inte är lika rädd för depressionen. Han börjar kunna hantera den. Han beskriver det som att han befinner sig på en mittlinje. Jag ber honom beskriva den närmare, då jag antar att det kan handla om toleransfönstret. Han beskriver det som att han varit kluven på mitten i tidigare pendling mellan hyper- och hypoaktivering, men mittlinjen är mer behaglig att vara på. Då moduleringsmodellen är ritad på whiteboarden, presenterar jag den. Han tycker det är en vettig beskrivning i hur han upplever det. Vad gäller sveket, är han fortfarande arg på exet. Vulkanen pyser och bubblar, men han kan hantera den. Också sina rädslor, han kan nu också sakna sin mamma, det andra sveket. Det finns arghet mot henne fortfarande. Men han ser också sin skuld, att han inte var så snäll mot mamman sista tiden då hon var sjuk. Han var trotsig och lyssnade inte på henne. Det finns en skuld här, sitter som ett pirr i magen. Han kan tänka sig att nästa gång arbeta med denna skuld. Sist pratar vi om alla hans mediciner utskrivna inom psykiatrin, som han helst skulle vilja klara sig utan. För när han nu kunnat bearbeta sin depression, är han inte lika rädd att bli inlagd. Han tar Voxra, Gabapentin, Erginyl (tror han) och en till som han inte minns. Han tycker inte att Gabapentinen hjälper mot smärtorna, att han kanske har blivit resistent. Men smärtorna har minskat nu.
Ref: skönt att komma till insikt, att vara på mittlinjen. Bra beskrivning av moduleringsmodellen. Skönt att få prata och se kopplingar till kroppen.
Session 11, telefonkontakt pga. pandemin.
Det har varit bra. Men nu har exet flyttat hem, då mannen är lugn. Men han är som en tickande bomb enligt B. B är orolig när han är hos henne nu i påsk. B ser fram emot att få umgås med sin son på påskafton. Vad gäller medicinen har B minskat på sina doser. Men då verkar han känna smärtor mer, vilket han gjorde mer efter förra gången. Han bär på en rädsla för mannen och märker hur han går och spänner sig.
Vi övergår nu i kroppsfokus med fokus på det svek han upplevde från sin mam-ma, men också den skuld det också väckte . Vulkanen bubblar inom honom, i magen. Huvudet är tungt, så också armar och ben. När jag exponerar honom för mammans död då han var 13 år, blir han kyligt kall, en isande känsla. När vi fokuserar denna kyla försvinner den, han blir varmare även i huvud, ben och armar. En behaglig känsla. Han ser nu sig själv som 13-åring. Väcker både en rädsla och en behaglig känsla. Han ser 13-åringen som frånvarande, blicken inte helt klar. Han hade det jobbigt. B ser nu hur rädd han är för många olika minnen som han stoppat undan. Mobbingen i skolan, mammans död och att en läkare missade och vi inte hann fram i tid innan mamman dog. B väljer nu att fokusera på mobbingen. När han gör det kommer kyla, i magen. Han ser hur jobbigt han hade det då. På fråga vad pojken skulle behövt, svarar B värme. Och jag uppmanar honom att gå fram till pojken och ge värme. Han ser då hur pojken ler och detta känns skönt för B. Han märker nu att smärtan som var uppe i 8VAS nu är nere på 5. B ser nu hur fysisk och psykisk smärta går hand i hand. Han märker en skön känsla i kroppen av att ha fått se pojken le. 13-åringen har fått en kompis, säger han. Viss oro är dock kvar i magen.
Ref: andningen gör nytta, också att gå in i kroppen och känna efter, och ta kontakt med 13-åringen, detta stärker mig. Vi diskuterar påsken och vad B kan göra om mannen dyker upp. Då ringer B polisen och detta är exet införstådd i.
Session 12, telefonkontakt
Påsken gick bra i samvaron med exet och deras son. Han har tänkt på den “lille killen 13 år” och att han log. Det har skapat en både skön och osäker känsla. Den osäkra delen är att det är jobbigt att börja minnas och ta tag i det gamla. Där finns mycket rädsla han levt med i hela sitt liv. Mannen, psykopaten som B kallar honom, påminner honom om de mobbare han var utsatta av som ung. Han är som en blodigel som suger sig fast. B berättar nu att han och exet och deras son varit på familjerätten för att diskutera hur det skall bli med exets och mannens son på 1 år. B märker hur rädd sonen är för mannen. Exet söker enskild vårdnad, men rätten landade i att mannen skall få se sonen via bildlänk, inte mer. Och han har uttalat ett hot mot B till exet, att om det går illa för honom skall det gå illa för B. B skulle polisanmält detta om han hört det. Nu känner sig B starkare att hantera hotet från honom, det är vardagsmat; men han märker att hans smärtor då ökar upp till 7VAS. Annars ligger det på 5, dvs nära målet 4-5VAS. Kanske det spelar in att M kunnat ta kontakt med den utsatta delen av sig själv och då blivit starkare att stå upp för sig och sin son mot denna “blodigel”. Vad gäller relationen till exet är den nu slut från bådas sidor, han har nu fått perspektiv på hennes svek. Vad gäller mammans svek som dog, kopplar B det idag till hans svek/skuld mot mamman, att han borde ha kunnat hjälpa henne mer. Men nu ser jag att den lille killen inte kunde ha gjort mer, säger B. Och när han säger det ler den lille. Jag tar upp tanken på avslut och det är B redo för. Vi behåller de två nästa tiderna.
Ref: skönt prata och diskutera, det hjälper mig.
Session 13, telefonkontakt
Nu har mannen åter igen sovit över hos exet. B tror att hon ställer upp för att han då håller sig lugnare. B blir både irriterad och förbannad, men också lite rädd. Han märker direkt att hans smärtor då ökar. Det ar sonen som berättade det igår, idag ligger smärtnivån på 6VAS. Men när mannen inte är där, så ligger smärtorna på MÅL-nivån under 5. Men han kommer att ha sonen denna vecka och då känns det tryggt. B tycker fortfarande det var skönt att han fick kontakt med 13-åringen via egostatearbete. Han tycker sig ha blivit lugnare och mer harmonisk. Och han har blivit lugnare i relation till sonen, är inte så hispig. Och han märker också att sonen blivit lugnare. Vi avslutar nästa gång, så jag skickar PCL-5 för testning av PTSD.
Session 14, telefonkontakt, avslut
B har skickat testsvaren på PCL-5 (test för PTSD) Vid behandlingsstart scorade M hela 70 poäng på PCL-5, mao en klar PTSD. Nu scorar han 25 poäng, klart under gränsen 37 poäng för PTSD. Hans smärtnivå ligger idag på 4VAS, helt i linje med det mål vi satte upp vid starten då smärtnivån låg på 7-8 VAS(en tiogradig skala för upplevd smärta). Då han samtidigt tagit Gabapentin mot smärtorna både före och efter traumabehandlingen (som bedömdes vara degenerativa förändringar i ryggraden), kan det inte vara medicinen som minskat på hans upplevda smärtnivå. I RAND, som mäter livskvalitet, framkommer genomgående positiva förändringar. Hans smärtor har minskat från svår till lätt räknat på de 4 senaste veckorna. Smärtorna har i klart mindre utsträckning hindrat honom i arbete och aktiviteter, från väldigt mycket till måttligt. Den största förbättringen var på lugn och harmonisk de senaste 4 veckorna, från inget av tiden till hela tiden. På nedstämdhet, ”ingenting kunde muntra upp dig”, från hela tiden till lite av tiden. På ”dyster och ledsen”, från hela tiden till lite av tiden. På mycket nervös, från hela tiden till lite av tiden. På glad och lycklig, från inget av tiden till en hel del av tiden.
Med andra ord en klart bättre livskvalitet mätt med RAND. Det är fortsatt bra för B, “psykopaten” är nu lugn. B känner sig fortsatt starkare, livet är behagligare nu. Då B är diagnosticerad som bipolär typ 1, är det intressant att han inte längre är rädd för att gå in i mörkret/sin depression av rädsla bli inlagd. Och även här har han samtidigt tagit Voxra och Erginyl för stämningsreglerande, inte heller de kan förklara att han nu beskriver att hans mörker blivit ljusare, därmed inte lika rädd längre bli inlagd. Framöver kommer psykiatrin att minska på doserna enligt B. B uppskattade det sätt vi arbetade med kroppen, det har hjälpt honom. Så det känns bra att avsluta idag efter 14 samtal. Han är positiv till att bli publicerad om detta blir aktuellt. Naturligtvis skall han godkänna den text som kan bli aktuell.
Efter att B har läst igenom texten
Hej Hans! Det är både skrämmande och en skön känsla på samma gång att läsa. Jag tycker texten är jättebra och du får använda den för mig. Det är inget jag vill ändra på. Lycka till med boken. Tack för hjälpen Hans! Med Vänliga Hälsningar B