Både patienter och sjukvård har en tendens att endast förstå kroppens symtom som tecken på ett fel i kroppen. Och finner man inget fel i kroppen, hamnar symtomet på det rent psykiska området skiljt från kroppen. Jag vill i detta kapitel visa hur kroppsliga symtom och tvångshandlingar som en följd av ett dysreglerat nervsystem kan ha en funktion att blockera traumatiska upplevelser och hur dessa blockeringar kan öppnas mot traumatiska minnen och händelser genom att reglera dem till hanterbara minnen och känslor. Pappan i detta kapitel kom till mig efter att plötsligt fallit i gråt inför sina små barn, första gången hans mask bröts. För att kunna möta sina barn, måste man kunna möta och ta hand om det skadade barnet inom sig och på så sätt inte generationsöverföra sin traumatisering på barnen Behandlingen är också ett exempel på hur rutininsatta antidepressiva läkemedel som reglerar biokemiskt kan bytas ut mot att lära sig reglera sitt nervsystem.
Session 1
P har två barn; ett halvår och 2,5 år och har en fantastisk sambo. Gick på BUP mellan 7 och 12 år. Mamman har varit terapeut på ett behandlingshem, pappan har varit alkoholist. De skiljdes då P var 2 år. P har bott hos pappan varannan vecka, där pappan druckit hela tiden. P säger spontant att han tog hand om pappan redan från 3 års ålder, han blev et sk vuxenbarn. Ett traumatiskt minne är när han och pappan åkte till Cypern 1 vecka och pappan drack hela tiden, en händelse då pappan greps av polisen för misstänkt mord och P lämnades ensam. En tant tog hand om honom tills polisen kom tillbaka. Pappan friades. PCL-5 ger inte tillräckligt utslag på denna händelse för PTSD, 28 poäng. Han har varken flashbacks eller undvikande som följd, däremot starka negativa självuppfattningar, hyperalerthet och en känsla att känna sig annorlunda andra människor. Min bedömning är att detta snarare handlar om ett utvecklingstrauma där P alltför tidigt tog hand om en förälder som varken kunde ta hand om sig själv eller P.
Han minns hur han låg i pappans säng för att hålla koll på att han inte skulle dricka, tyvärr utsatte pappan honom för ett sexuellt övergrepp. P minns också hur pappan försökt döda honom vid några tillfällen i tonåren. Hos mamman, som skaffade sig en ny man och fick två barn till, dvs P:s halvsyskon, kände han sig utanför då styvpappan stötte ut honom. Han minns att han slogs en hel del i skolan, han hade ADHD-stämpel. Han har inte känt sig hemma någonstans. Idag är han osäker på sig själv, särskilt på jobbet. Han har fått nya ansvarsfulla uppgifter, det är jättekul men han är så rädd att göra fel och måste dubbelkolla, ett slags tvång. Känner inte att han duger. Pappan var arbetsnarkoman och det är P också. Han bär på en känsla av att göra fel. ”Jag får inte göra fel”, säger han. Med pappa var det en fin fasad utåt, dölja det som var. När P stötte på en arbetskamrat som tog kokain, stötte han bort honom direkt. Samma har han gjort med pappan, som nu lever ett erbarmligt i en annan stad. Han orosanmälde pappan till socialtjänsten, men vill helst inte ha kontakt med honom. När barnen föddes grät han för första gången i sitt liv, det var som om något lossnade då. Han har varit känsloavstängd tidigare. Han gillar inte beröring, inte heller sambon kan krama honom, däremot går det bra med barnen. Dock lite svårt nu när dottern 2,5 år börjar trotsa, då lämnar han över till sambon. Han har svårt för att lita på folk, dock sambon och två bra chefer.
MÅL: lita på mig själv, känna mig mer trygg.
Reflektion av dagens samtal: fått ut väldigt mkt på kort tid.
Session 2
P berättar att han fick ett bryt efter förra gången, efter att ha pratat med sina chefer som han känner sig trygg med och som är ett bra stöd. Han var hemma två dagar. Tycker ändå det är skönt att komma hit idag. P förmedlar hur svårt han har haft för att slappna av. Hur stressad han har varit, haft svårt att vara lugn. Vad gäller hans dotters trots och arghet, har han svårt när folk skriker. Han minns sin mammas skrik och samtidigt tog honom i örat. Medan mamman satte gräns på fel sätt, satte pappan inga gränser alls. Inget bra sätt av någon alltså. Jag presenterar handmodellen för mitt kroppsbaserade arbetssätt och den tycker P är väldigt bra, stämmer med hans erfarenheter hur olika informationssystem påverkar varandra. Tankar, kroppsreaktioner, kroppssensationer, känslor, drömmar. Vi prövar djupandning som P inte kan, men lär sig snabbt. Han märker då också inre lugn. En ny upplevelse, som om hjärnan har utvidgats och fyllts med luft, det trycker bort obehaget.
Vi kommer avslutningsvis in på det antidepressiva Sertralinet ha tagit i två år, det har fortsatt av sig självt i läkarkontakten. Några dagar glömde han medicinen och mådde då bättre, medan en kollega tyckte han skall öka dosen när han mådde dåligt. Jag tog istället upp tanken på av trappa ner, något han helst vill. Vi enades om att han tillsvidare fortsätter som tidigare.
Reflektion: skönt att vara på väg. Jag skickade med SIDES-SR att fylla i hemma, för kartläggning av komplext trauma. Kör kroppsskanning nästa gång, ger jag mig själv i instruktion.
Session 3
P lämnar tillbaka SIDES-SR som visar på utslag på samtliga 6 kluster, vilket innebär en komplex PTSD. Mest indikation har han på svårigheter i affektregleringen, suicidplaner, upplever olika delar inom sig, vara skadad, bära på skuld, oförmåga lita på andra. Efter förra gången bröt han ihop, men det hjälpte honom till att kunna må bra idag. Han har tränat på djupandning, även kunnat dela det med en kompis som också har det jobbigt. Vi prövar kroppsskanning idag.
P märker; trångt i hals och i bröstet, stel i ansiktet, vänster sidas överkropp är klenare. Tarmar mår inte bra, han äter inte som han ska, säger han. Det stora problemet är diarréer han får då han äter dagtid. När han funderar på hjärtat, har han inte tidigare lagt märke till det men märker nu att det slår fortare och är stressat.
Reflektion: annorlunda, men intressant, detta är skönt på något konstigt sätt. Min kommentar är att det är som att komma hem till sig själv, med tanke på att han inte varit trygg hemma som barn och har detta som mål nu att bli. Jobba nästa gång med kroppssymtomen!
Session 4 – det stela ansiktets funktion
P tycker det är rätt så bra, han är tillfreds. Han har varit mycket med sin familj, klarat av att hantera sina barn. Han märker att han kan släppa saker snabbare. Från att ha suttit fast i en vecka kan det nu bara vara i några dagar. Han känner sig dock ännu inte trygg inuti, inte heller lita på sig själv som ju är MÅLEN. Han minns förra gångens kroppsskanning som en skön upplevelse. P frågar efter SIDES resultat och jag förmedlar detta med komplex PTSD som han uppfyller. K ser detaljer som inte andra ser, han har högkoll på andra och känner igen sig i en person som är hög-känslig/receptiv från andra. Han beskriver sin hjärna på högvarv hela tiden. Jag förklarar detta som typiskt för traumatiserade att vara hyperalerta, med ett överaktiverat hot- och farasystem, överaktiverade tankar. P är också rädd för att skada andra, att andra blir skadade av honom såsom han blivit skadad. Jag presenterar moduleringsmodellen med ett begränsat toleransfönster och han känner helt igen sig i pendlingen mellan hyper- och hypoaktivering. Mot slutet tar jag upp kroppsguidning och frågar vilket symtom han skulle vara nyfiken på att utforska. Han valde då sitt stela ansikte. En mycket kort stund prövar vi, då P snabbt blundade. Jag försökte få honom att se vilken funktion stelheten har och han sa då att det saknar glädje. Det viktiga att se neutral ut är för att dölja hur dåligt han egentligen mår. Och på fråga vilken funktion detta har, svarar K att inte visa utåt hur han faktiskt mådde. För att få behålla kamrater, han var övertygade att bli lämnad om hans dåliga mående kom fram. Stelheten är en del av en skyddande mask, i hans överlevnadssystem, som vi kanske nästa gång kan utforska.
Reflektion: intressant. Jag menar att han på detta sätt får möta sig själv bakom masken. Det kommer att hjälpa honom också att möta andra, bl.a. sina barn. Och han har redan märkt att det blivit lättare.
Session 5
Det går bättre och bättre tycker P. Han är mer avslappnad och lugn, stressar inte upp sig lika lätt, är mer närvarande hemma med barn och sambo. Sambon ser det. Han tycker sig vara på väg mot målet att bli trygg i sig själv och lita på sig. Vi kommer in på hans stela ansikte, som vi enas om att fokusera idag, Han märker att han släppt lite av stelheten och visar med sina händer detta i en fallande rörelse. Vi stannar nu upp i detta kroppsfokuserat och jag ber honom stänga ögonen och vända blicken inåt.
Han är avslappnad, men stel i rygg och ansikte. Stelheten i ländryggen hänger inte ihop med stelheten i ansiktet, då det är en idrottsskada. Vi stannar nu upp i det stela ansiktet. Jag uppmanar honom att andas sig in i stelheten och se vad som händer. Han märker hur han blåser upp den för att spräcka den för att så kunna slappna av. Jag uppmanar honom att fortsätta blåsa upp den, men inte nödvändigtvis spräcka den. Han uppnår en märklig känsla, allt sjunker ner från ansiktet och han blir då lite mer avslappnad. Det är nu som om hakan vill falla ner, säger han. Då uppmanar jag honom att bejaka den rörelsen och låta hakan falla. Det är nu som långa strimlor släpper loss, som blodtillförseln ökar i ansiktet. Det pulserar runt munnen. ”Det är rätt gött”, säger han. Jag säger att jag ser att han får liv i sitt ansikte. Då får han positiva minnesbilder av sina barn och han vill stanna i denna upplevelse en stund. Allt fixar sig i denna upplevelse, positivt. Detta är ett exempel på hur kroppen hindrar (som skydd) eller möjliggör för att kunna känna, därför är arbete via kroppen kungsvägen till känslorna.
Sedan säger han att alla människor behöver kunna stänga av ibland, vilket jag bekräftar. Jag skull dock vilja kunna öppna upp avstängningen lättare, säger han. Så säger P att det har varit tvunget att inte visa sig svag, vilket jag förstår. Nu kommer ett tryck underifrån, ett stickande i benen men inte obehagligt, benen vill röra sig. Så säger han “jag måste vara starkare än alla andra”. Minns redan som 3-åring att jag måste ta hand om pappa. Jag ser hur 3-åringen kämpade, säger han och konstaterar “man borde ha blivit omhändertagen”. Vi prövar här egostate vilket inledningsvis är svårt för P, att möta 3-åringen och hur han hade det då. På fråga vad 3-åringen skulle behövt höra, säger P “jag älskar dig”. På fråga om 3-åringen hör oss, tror på det du sa. Det gör han inte, han litar inte på någon, säger P. Här måste vi börja avsluta sessionen och P öppnar ögonen. Det var annorlunda, jag har aldrig känt något liknande, ett lugn.
Reflektion: det känns overkligt, men gött. Jag tror knappt på det själv
Session 6
P har funderat mycket på förra gången, att han som liten var tvungen att inte visa sig svag och att han måste vara starkare än alla andra. Han minns som 6-åring hur han blev ifrågasatt av kompisars föräldrar som ett dåligt sällskap då hans pappa var alkoholist. Han kunde aldrig vara avslappnad borta, för när han kom hem fann han ofta sin pappa liggande på golvet. Då var det bättre att vara hemma och ha koll på honom, då drack han mindre. K har också tänkt mycket på 3-åringen inom sig, en märklig upplevelse och han märker att han sakta men säkert kan ta honom till sig. Han kan känna sig lite ledsen när han tänker på den lille, det var synd om honom, inte rätt att ett barn skall behöva vara så stark. P kan nu alltmer slappna av. Han berättar nu att han fungerar allt bättre med barnen, har är mycket mer närvarande hemma. Förr släppte han inte jobbet hemma, han ser det nu som ett skydd han tidigare använde sig av. Nu släpper han jobbet hemma. Det är som en annan värld. Han har lättare att ta till sig sin ettårige son. Och visar hur sonen kommer till honom och hur han tar sonen till sig och håller om honom. Tidigare kom inte sonen till honom på det sättet och han tyckte själv att det var mest gnäll med honom då. Något sonen måste ha läst av. Han fungerar också bra med dottern 3 år, hon är pappig nu, säger han. Och hustrun får egentid. P berättar också att han allt bättre klara kram från hustrun, även om det inte alltid är bekvämt. Tidigare gillade han inte kroppsberöring alls. Gick ändå bra vid sex, för det är ju en annan sak, säger han. P har också märkt att när han berömde en yngre kollega, så la han handen på hans axel. Det var en ny upplevelse, kändes bra. Vad gäller målet att bli trygg och lita på sig själv, så är han på väg. Han tycker vi kan glesa ut besöken.
Session 7
P tycker sig ha det gött nu, som han säger. Han är enligt frun mer närvarande och har lättare att prata om hur han mår och hur han har haft det under dagen. Så ställer han frågan “måste jag medicinera hela livet?”. Framkommer att han har tagit antidepressivt med en mängd olika preparat och har fortsatt av sig självt i 2 år utan att läkare på tidigare vårdcentral diskuterat det med honom. Det började med när han bröt ihop för 2 år sedan och av chefen kördes till psykakuten. Efter samtal med en psykolog som ville videofilma mötet, tackade han nej till filmningen och fick då inte fler samtal. Skickades tillbaka till vårdcentralen där läkare med utländsk bakgrund. P upplevde att de inte förstod varandra och läkaren skrev ut antidepressivt utan uppföljning. På min fråga vad medicinen hjälper honom med, vet han inte det. Men han vill helst sluta. Även om frun är angelägen att han tar dem. Efter vårt första samtal upplevde han det tungt, trots medicinerna. Jag menar att vi tillsammans kan jobba med det eventuellt tunga som kan komma upp vid en utsättning. Vi enas om detta och jag rekommenderar honom att ringa läkare här och diskutera hur utsättningen skall gå till. Jag säger att jag är beredd att följa med honom under utsättningen.
Reflektion: ytterligare ett steg
Session 8, telefon
Då P lämnat återbud och jag sitter hemma pga pandenmin, har telefontid bokats. Utsättningen av antidepressivt går bra, han märker ingen skillnad och tänker knappt på det längre. Hans fru, som varit angelägen att han tar medicinen, har accepterat utsättningen. Vi enas om att nästa gång blir avslutning.
Session 9, telefon
P har glömt bort tiden idag, men jag ringer upp och vi kan prata en kort stund. Vi tar samtalet i telefonen. Det känns fortfarande väldigt bra. Han känner sig avslappnad, trygg i sig själv, litar på sig själv nu. Han håller på med en långsam utsättning av antidepressivt med halva tabletter. Framöver skall han övergå i halv tablett varannan dag. Då han inte kan fylla i PCL-5 idag, enas vi om att ta en avslutning i slutet av juni och då fylla i formuläret. Och då även följa hur det är att vara medicinfri Jag tar upp tanken att få använda hans historia i en rapport via notaten och det är han positiv till.
Session 10, 8 månader från start.
Även om vi planerat detta som sista samtal, börjar P att berätta att han brutit ihop inför sin chef och chefen har budskapet till P och till mig att P behöver göra något åt sitt kontrollbehov, att han aldrig tillåter sig att det blir fel i sina arbetsuppgifter. Han var utplacerad till annan enhet, men klarade inte av den osäkerhet som det innebar för honom att vara där. Nu har han placerats tillbaka och det är bra. Att hans kontroll inte riktigt fungerat vittnar de panikattacker han har haft senast. Vi enas om fortsättning med fokus på kontrollbeteendet och panikångest, men samspelet med barnen fungerar nu bra.
Som en utvärdering av våra samtal, fyller P i SIDES-SR Intressant är att han jämfört med starten för 8 månader sedan, uppfyller endast 4 av de 6 klustren, varför komplex PTSD inte längre gäller. P ser hur han via terapin här har öppnat sig och känslomässigt kunnat vara närvarande med sina barn, hur han kan säga till sin dotter att han älskar henne och hon svarar med samma kärleksförklaring. Från att ha haft suicidplaner tidigare, har han inte det längre på samma sätt. Han uppvisar ingen somatisering, har blivit av med diarrén och han ser nu hur han stängt in en stress tidigare med magproblem som följd. Han minns hur han som liten ofta kräktes när han var hos pappan. Han har inte heller problem med minnet nu. Inte heller indikation på bristande framtidshopp eller mening med livet. Han har dock insomningsproblem, tankarna går runt, kör sig slut för att kunna somna eller somnar med TV:n på. Men inte heller hos mamman var han trygg, styvpappan gillade inte P, han fick skulden när lillasyster slog sig.
Vad gäller kontrollbeteendet så ser kunderna hur han fastnar i noggrannhet, nästan tvångsmässigt, måste gå tillbaka och kolla. Att han inte får göra fel för sig själv bottnar säkert i den lilla utsatta pojkens försök att förhindra katastrofer. Redan som 3-åring levde han med katastrofer, han visste inte om pappan ens levde när han vaknade upp då pappan var mycket svårväckt i sitt rus. På samma sätt som han var lyhörd som liten, märker han att dottern på 3 år märker hur han mår, att hon läser av honom. När MÅLET nu är att han skall kunna släppa sitt kontrollbehov, kunna våga göra fel, föreslår jag att vi arbetar med egostate mot “den lilla killen” inom P. Hans kontrollbehov var en överlevnad för att undvika katastrofer. P är med på detta och vi lägger tre tider i höst.
Session 11
K har jobbat hela natten och är trött, han säger till om han inte orkar hela sessionen. Vi har enats om att fokusera på hans tvångshandlingar. Att han har svårt att släppa taget när han låst en dörr. Även om han hör klicket av låsning, blir han osäker och måste kolla handtaget flera gånger. Framkommer att problemet inte är hemma, där han är trygg i egen miljö. Det är antingen på jobbet eller när han har fått förtroende från andra, tex vattna deras blommor och andra drabbas om han glömmer saker. P ser så många ansvarslösa människor omkring sig. Det positiva är att han tar mycket ansvar. Men hans MÅL är att kunna släppa taget utan att behöva kolla flera gånger.
P ser att tvångshandlingarna har han haft så länge han minns. Då jag misstänker att det är hans mycket tidiga minnen av att ha behövt ta hand om sin onyktra pappa, stannar vi nu upp kroppsfokuserat vad som händer i honom. För tvångshandlingarna har ju en tillfälligt lugnande funktion, frågan är då vad som händer om han inte skulle kolla. När han påbörjat kroppsguidningen är han direkt tillbaka i minnet som 3-åring när hans far ligger utslagen och 3-åringen är rädd att pappan är död. Han är ensam och försöker väcka honom. Vi prövar egostate, där den vuxne P skall ta kontakt med 3-åringen. Den lilla har svårt att tro på att han kan få hjälp nu, men P märker att den lilla inte känner sig så ensam med det övermäktiga ansvaret han försattes i. P blir påtagligt rörd av denna kontakt med den lilla, självklart skulle han aldrig utsätta sina barn för detta.
P minns när han glömde hämta dottern på förskolan då han sov så djupt efter nattarbete, hustrun fick hämta dottern och en personal höll på att komma för sent till en konsert. Tyvärr kunde han inte be henne om ursäkt. Nu har P distans till den händelsen.
P får i läxa till nästa gång att träna sig på att lägga märke till vad som händer i honom, eventuellt skriva ner det, om han prövar att inte kolla en dörr han låst och hört klicket. Hypotesen är att något är obehagligt kroppsligt kopplat till katastrof, som han reglerar med att återkolla.
Session 12
P och hans fru väntar ett nytt barn och det ser han fram emot. Jag stämde av med P vårt nya fokus på hans tvångsproblematik, att inte få göra fel. Det är som en katastrof och jag för fram tanken att det är den lilla 3-åringens rädsla för katastrofer han växlar upp med, med en alkoholiserad pappa, som upprätthåller detta katastroftänkande. Och samtidigt var det viktiga att upprätthålla fasader utåt att allt var bra. Han minns pappans arbetsnarkomani och ständiga jakt efter pengar för att köpa saker som en fasad. Och som P också suttit fast i. Men förra veckan hände något avgörande för honom. Hans fru hade ont i ryggen och P stannade hemma och tog hand om både henne och barnen. Då släppte någonting inom honom, han insåg att det är familjen som är det viktigaste i livet. När han jobbade så hårt förut i pengajakten, satte han jobbet före familjen. Detta är nu en skön känsla. Han ser hur han såg sig själv som misslyckad i jämförelse med sina vänner som kunnat skaffa sig bil, hus och andra begärliga saker. Nu har han fått distans, även till rädslan att göra fel på jobbet. Han vet ju att fel på hans jobb kan leda till svåra skador, med skadestånd som följd. Men det ingår ju i jobbet. Och skulle de avskeda honom, kan han nu säga att det är inte längre är det värsta som kan hända då han ju har sin familj.
P kan nu tycka att han varit en usel pappa och här försöker jag få honom att ha förbarmande med sig själv, han visste ju inget annat förut. När han nu börjat hämta på dagis, så märker han hur pappiga barnen blivit och hur mycket kärlek han får och uppenbarligen ger. Annars skulle inte barnen komma till honom. Han hoppas nu uppnå mer balans, han var förut mer antingen eller och han verkar helt klart på väg åt det hållet.
Reflektion: skönt att få bekräftat av en professionell att jag är på rätt väg. Eventuellt blir nästa samtal det sista.
Session 13
Avslutande samtal. P har läst notaten för eventuellt godkännande av publicering i rapport. Han är positiv till det. Och när han läser notaten ligger hans 3-åriga dotter på hans arm och sover. Han känner sig harmonisk nu och han ser att det som var DÅ, inte är NU. Ett mycket gott exempel på att traumatiseringen har släppt. Då: et har förföljt honom. Att vara traumatiserad är att sitta fast i det som var då. Han ser också hur sjuk hans uppväxt var, så otryggt skall ett barn inte ha det och han tänker på dottern i sin famn, så skall ett barn ha det. Han tycker sig ha blivit känslomässig och mer öppen, märker när han lyssnar på musik hur berörd han kan bli nu. Det är en frihet att kunna vara berörd, det är att vara människa, säger han. Hans tvångshandlingar har minskat, han behöver efterkolla i allt mindre utsträckning. Han behöver inte fortsätta pappans och hans egna sätt att kämpa efter pengar och hålla snygga fasader när han nu vet att det är familj som är det viktigaste.