HANDMODELLEN
DJUPANDNING
KROPPSSKANNING
KROPPSGUIDNING
GRÄNSÖVNING
RÖRELSER
GRÄNSÖVNINGENS AVGÖRANDE FÖR KLIENTENS FRAMSTEG
Kapitlet är under redigering så ändringar sker så länge denna mening står kvar
Då de flesta klienter aldrig arbetat med kroppen i fokus i sina tidigare psykoterapier, är en viktig förutsättning för vårt gemensamma arbete att jag får allians med klienterna för kroppsfokus. Det sker psykoedukativt med handmodellen. Framöver kommer jag även att presentera den sk treeniga hjärnan som visar hur subkortikala (under medvetandet) delar av hjärnan som är tidigt evolutionärt utvecklade, vid traumatisering slår ut våra kognitioner, s.k. bottom-up-hijacking”. Enkelt uttryckt att medan vi vet att något inte är farligt, så alarmerar dessa system stor fara och får oss att agera därefter. Jag kommer också att presentera moduleringsmodellen som visar hur en traumatiserad människa som följd av ett dysreglerat nervsystem tenderar att pendla mellan hyper- och hypoaktivering med ett begränsat toleransfönster som följd. Även i dessa modeller kan klienten känna igen sig i och förstå att de inte är så konstiga som de trott.
HANDMODELLEN
Det första jag gör att presentera handmodellen (se kap 2) där jag med min högerhand och fem fingrar uppsträckta beskriver våra olika informationssystem som hjärnan försöker integrera för att vi skall må bra och fungera i vårt liv. Det handlar om tankar, symbolspråk/drömmar, känslor, kroppssensationer/våra fem sinnen samt kroppsrörelser. Och att de är införstådda med att jag bistår dem med att kunna bli medvetna om hur de olika systemen samspelar. Tex göra dem medvetna om hur en negativ tanke samspelar med kroppsliga reaktioner för den tanken. I stort alla klienter jag möter finner modellen helt logisk och i linje med deras erfarenheter, att även kroppen utgör en del av den psykiska ohälsan. Men det är allra mest genom att de märker en skillnad, att det gör något positivt med dem som de blir övertygade. Och det är speciellt utmanande då många klienter med komplex PTSD har kroppsfobi, där kroppen är skrämmande.
Nedan följer ett antal kroppsbaserade interventioner där klienten får möjlighet att uppleva påtagliga inre förändringar.
DJUPANDNING
Därför är nästa steg att jag tar reda på deras förmåga till djupandning som potentiellt har en både lugnande och vitaliserande funktion. Istället för lugnande mediciner, bär de hela tiden på en egen förmåga att reglera sig. Jag ber dem att visa mig hur de gör när de djupandas och de flesta kan inte det. De snarare ytandas uppe i bröstkorgen och drar in magen eller spänner den vid inandning, vilket jag betraktar som ett skydd, ett försvar man också måste respektera. Många känner inte till diafragman som den stora andningsmuskeln. Ofta har man hört att det är magen man skall andas med, men har svårt för att göra det. Jag berättar då att diafragman ser ut som ett uppfällt paraply inne i bukhålan. Om den får arbeta fullt ut kommer den vid inandning att plattas till och då åker magen ut, om nu inte spänningar hindrar det. Får diafragman arbeta så, masserar den också den inre organen i bukhålan. Jag kollar om de rent muskulärt kan trycka ut sin mage ut och in några gånger för att så lära sig att magen skall kunna expandera vid inandning.
För att visa dem hur man gör har jag valt att inte berätta vad som kommer att hända, det bästa är att de upptäcker detta själva. Jag säger att de skall föreställa sig magen som en ballong. Vid inandning med sluten mun, om möjligt, blåser man upp magballongen. Man kan ha sin hand på magen så att man känner sin expanderande mage i handflatan. Och på utandningen som blir något längre än inandningen, sjunker ballongen ihop. När jag ser att det fungerar låter jag dem själva få upptäcka vad det gör med dem. Och de flesta märker ett lugn, en lättnad och vakenhet som kontrasterar mot den nästan konstanta inre stressen. Man skall dock se upp med om klienten blir dysreglerad vid djupandning, det kan bli alltför starkt. Då måste man backa tillbaka till det befintliga andningsmönstret och ta träningen stegvis.
KROPPSSKANNING
Nästa steg för att synliggöra kroppen är att jag ber klienten stänga ögonen och vända blicken inåt. Och säger följande: Nu skall jag nämna olika kroppsdelar och börjar från tårna och avslutar uppe på hjässan, din uppgift är att lägga märke till vad som händer i den kroppsdelen. Du behöver inte säga något under mina instruktioner, men när jag är färdig vill jag höra vad du lagt märke till. Är det obehagligt, att blunda, öppnar du naturligtvis ögonen. Även om det är ovant för de flesta, uppmuntrar jag dem att lita på de ord som kommer fram, de skall inte ändra på någonting. Tex inte säga till sig själv att slappna om de är spända, det är spänningen som är det viktiga. Allt är rätt, även om de inte märker något då det inte är något de skall prestera. Utöver benämnandet av olika kroppsdelar, frågar jag om de upplever höger arm och vänster arm lika eller olika, höger ben och vänster ben lika eller olika samt hela högersidan och hela vänstersidan lika eller olika. Väldigt ofta upplever de skillnad, asymmetri, vilket har med de olika hjärnhalvornas funktion att göra.
Den högra hjärnhalvan är centrum för känslor och kroppssensationer och den styr vår vänstra sida kroppsligt. Somatiserade känslor sitter ofta på vänstersidan som kroppsligt upplevt symtom. Bland traumatiserade är den högra hjärnhalvan överaktiverad medan den vänstra hjärnhalvan, centrum för kognitioner och språk som styr högersidan är relativt nerstängd. Det är en av anledningarna till att man primärt måste arbeta kroppsligt för att lugna ner de högra hjärnhalvan för att vi skall få tillgång till fungerande kognitioner.
Under kroppsskanningen frågar jag också om hur de upplever hjärta och tarmsystem, två basala organ, som reglerar vårt känsloliv. Många blir berörda när de fokuserar på sitt hjärta och kan beskriva sitt hjärta som trasigt, skadat, svart, instängt, smärtfyllt och detta är en bra utgångspunkt för att arbeta med kroppsguidning.
KROPPSGUIDNING (SE KAP 2)
Detta stycke är under redigering
GRÄNSÖVNINGAR
Ett ytterligare sätt för allians är gränsövningar där kroppen ofta vet mer om rätt sittavstånd än vårt medvetande. Detta lärde jag mig tydligt av en äldre kvinna som i princip kunde tillåta mig att stå framför henne med nästipp mot nästipp, vilket jag naturligtvis själv inte var bekväm med. Hon hade upprepade gånger blivit våldtagen som ung, dvs hennes gränser hade upprepat överskridits med följd att hon hade blivit gränslös och tappat kontakten med sin kropps signaler. Ett annat exempel är med en klient som också våldtagen flera gånger och som ung prostituerade sig, hon tyckte hon likaväl kund ta betalt för att bli utsatt. Jag hade missat gränsövningen och gjorde först efter 1 år. Då framkom att det fanns en mycket aggressiv del av henne som varnade henne för att komma till mig, något hon bortsåg ifrån. Vanligt är att komplext traumatiserade människor upplever sig bestå av olika delar/röster utan en sammanhållen identitet som säger saker till dem, delar som måste synliggöras och respekteras. Om detta kommer jag framöver att berätta om under strukturell dissociation. När vi uppmärksammade den arga delen och prövade ett längre sittavstånd, lugnade den delen ner sig och då kunde klienten vara mer närvarande. Här kunde klienten nu berätta att hon hade varit tvångsinlagd och där utsatts av sexuellt övergrepp av manlig psykolog på avdelningen. Han sökte även upp henne efteråt som prostituerad. Den arga delen visste att manliga psykologer är potentiellt farliga.
Komplext traumatiserade människor har ofta invaderats och gränser överskridits, både kroppsligt och mentalt med följd att de själva har svårt för att sätta gränser mot andra. Många känner sig dysreglerade av att sitta på 2 meters avstånd med snedställda fåtöljer som är brukligt i de flesta samtalsterapier. Min erfarenhet är att trygghetsavstånd till klienten inte uppmärksammas inom sjukvården, ej heller inom psykoterapin. En förutsättning för en framgångsrik terapi är att klienten kan vara i sitt toleransfönster, dvs inte vara dysreglerad även om man arbetar i gränslandet mellan dysreglering. Detta är en av grunderna i mitt arbetssätt.
Jag presenterar gränsövningen för klienten som att vi skall finna det avstånd oss emellan som känns bäst för hen. Vid fysiska möten (se digitala möten nedan) inleder jag med att ställa mig så långt bort som möjligt i ett vanligt samtalsrum och ber klienten ställa sig på ett avstånd från mig som känns bra. När hen gjort det ställer jag nu checkfrågorna. Hur vet du att detta är bra, dvs vilket vetande utgår du ifrån? Är det en tanke? Är det en känsla/upplevelse? Är det en kroppsreaktion? Eller flera av dessa? Om de svarar med en tanke, tex att jag är psykolog som hen litar på, att vi är på en vårdcentral, men inte refererat till en känsla eller till någon kroppslig signal, blir det ett observandum för mig. Jag frågar då om det är ok att jag tar ett steg fram mot hen. Om det är ok gör jag det och frågar om det är ok där jag nu står. Här kan jag kanske märka en impuls till att de backar, eller tittar åt sidan, vänder huvudet eller sätter upp armar. Om de då säger att det är ok, gör jag dem medvetna om dessa rörelser och säger att där skedde något viktigt. Och då blir de medvetna att de reagerat utan att vara medvetna om det. Och då kan de börja märka även andra signaler från inuti kroppen som att de stelnar, eller ilar. Och då backar jag tillbaka till där det blir lugnt för hen och säger att detta avstånd är hens trygghetsavstånd.
RÖRELSER
I sensorimotorisk psykoterapi arbetar vi mycket med olika rörelser som har betydelse för hur vi människor gestaltar vårt inre och orienterar oss i omvärlden. Allt ifrån små omedvetna reflexer till större och mer medvetna rörelser. Det kan handla om att harkla sig, svälja, ett lillfinger som rycker kan vara början på en större rörelse, titta bort, backa, sjunka ihop, räta på sig mm. Eller när man berättar om ångest eller rädsla samtidigt visar med armar och händer på den rent kroppslig platsen för den känslan. Pat Ogden, grundare av metoden, anger fem olika primära rörelser; yield, push, reach, grasp och pulling. Kan enkelt översättas som; överlämna sig, skjuta ifrån, sträcka ut, gripa och dra till sig.
Ett bra övning som visar vad klienten har för erfarenhet av att gränser överskridits, är att be klienten sträcka ut sina armar mot mig med handflatan utåt och fråga vad det betyder för hen. Och jämföra samma utsträckta armar, men nu med handflatorna inåt mot sig själv. Ofta säger utåtuppsatta handflator stopp, stanna, kom inte närmare. Men i deras historia kunde det ha varit farligt, otäckt att göra det. De föredrar inåtvända handflator som säger att här inne finns jag, här inne kan jag gömma mig, men det medför också en kollaps i deras förhållningssätt till omvärlden.
Numera arbetar jag nästan helt digitalt med bild och det går utmärkt att även då genomföra gränsövningen. För även om klienten vet att det är 100 mil mellan oss, kan kroppen reagera på om jag sitter för nära kameran. Och det är kroppens signaler som jag tar fasta på, även om andra terapiformer menar att det är falskt alarm. Jag återkommer till detta framöver.
GRÄNSÖVNINGENS AVGÖRANDE FÖR KLIENTENS FRAMSTEG
K kommer till mig efter att ha känt sig tvingad av pojkvännen till abort med en rad jobbiga kroppssymtom som magklumpar, upplevda svarta bollar och tryck i halsen. Hennes förhoppning med våra sessioner är att våga skaffa barn och kunna hantera den skam som är en följd av mammans upprepade misshandel av henne under uppväxten. Tack vare gränsövningar kom vi långt i hennes målsättning med bara några få sessioner under ett halvår. Hennes inre kritiska röster har tystnat. Det bör dock påpekas att så pass få antal terapisessioner (vi hade haft en behandlingsomgång flera år tidigare) är ovanliga för komplex traumatisering, vanligtvis träffar jag människor med denna problematik flera år.
Session 1
På inledande fråga vad K hoppas få hjälp med, svarar hon att bearbeta barndomen. Och då menar hon de skamkänslor hon fått med sig därifrån och som idag gör att hon har svårt att hantera andras arghet mot henne. Hon tror då att hon gjort något fel, känner skam och blir då tillbakadragen och instängd flera veckor innan det går över. Hon berättar samtidigt att hon just genomfört abort mot sin vilja, då pojkvännen inte ville ha barn och det är jättejobbigt då K verkligen vill ha barn. K blev arg på honom, nästan så hon kunde klappa till honom och hon har nu gjort slut. På fråga om kopplingen mellan barndomen och graviditet, så ser K hur rädd hon är att bli som sin mamma den dag hon blir mamma. Även om hon innerst inne vet att hon inte är som sin mamma, så är den rädslan påtaglig idag. För som framkom vid tidigare samtal med K, misshandlade mamman henne under uppväxten. Och hon har återkommande haft svårt att sätta gränser mot mamman, men träffar henne inte nu längre. Ett annat uttryck för vad hennes barndom har gjort med henne, är rädslan att göra någon arg, men också rädd för att bli så arg mamman var, också vad gäller mammans svårigheter att hantera pengar genom sitt shopaholic. Men idag klarar K sin ekonomi, jobbar på café.
Vid våra första sessioner genomför jag testning för bedömning om det föreligger en komplex traumatisering. Jag kommer i kommande kapitel närmare beskriva testerna. Vi börjar med en belastningsskala vad gäller både kroppsliga och psykiska symtom, SCI-93, som med K:s höga poäng indikerar en tydlig autonom dysfunktion eller om man så vill en kronisk stressreaktion och som enligt mina erfarenheter i mycket hög utsträckning har samband med komplex traumatisering. Även hennes ångest- och depressionsnivå uppmätt med HAD båda är kliniskt signifikanta, dvs skulle kunna indikera diagnoser. Jag intervjuar henne dessutom med ACE, ett amerikanskt test för att klarlägga utsatthet och överväldigande upplevelser under de första 18 åren. K har haft en mycket omfattande utsatthet av emotionellt våld och emotionell försummelse, av fysiskt våld och fysisk försummelse, av sexuella övergrepp av pojkvän i tonåren. När han ville ha sex skulle det bli det, oberoende om K ville, annars blev han arg och då gav K med sig. Fysiskt våld inte bara av mamman, utan även av syskonen. Fysisk försummelse beroende på mammans pengabrist och shopaholic; det fanns inte tillräcklig mat på bordet, vi fick gå i trasiga och smutsiga kläder. Hon mobbades i skolan. Spontant ser hon inte mamman som psykiskt sjuk, även om hon vet att hon varit psykiskt störd på något sätt.
När jag berättar om ACE-resultaten blir hon ledsen, lite överväldigad. Att det som hon utsatts för är så omfattande, hon tvivlar nästan på att hon har upplevt allt det hon berättat. På fråga om hon varit trygg under uppväxten, så var hon aldrig det.
Jag har som en vana att avsluta alla sessioner med att fråga klienten om vilka reflektioner hen har över dagens session.
Reflektion: mycket som jag har förträngt, kommer sorg över hur det varit
Session 2
Vi koncentrerar oss idag på aborten som K gjorde i april då den påverkar henne mest nu. Hon är ledsen och arg på pojkvännen, men också på sig själv. För det var hans beteende som fick K att inse att han inte kommer att bli en bra pappa till barnet. Han lyssnade inte på henne. Han påstod att hon kommer att bli en dålig mamma, han ville ta vårdnaden om barnet, han ville bestämma vilken skola barnet skulle gå i. Men trots detta är K besviken på sig själv för att hon dödat ett barn. Besvikelsen sitter i magen, det knyts ihop där, blir hårt, som en klump. Vi kroppsfokuserar nu på klumpen.
Efter en stund rör sig klumpen uppåt, försöker ta sig ut. Och när detta kommer upp mot halsen kommer starka känslor av sorg/förtvivlan, som en kamp mellan att släppa och hålla tillbaka. Jag bedömer att hon är i toleransfönstret, dvs den aktiveringszon i det autonoma nervsystemet där tankar, känslor och kroppssensationer kan integreras. Den aktiveringszon som möjliggör terapeutisk förändring, den zon som möjliggör att man är i kontakt med sig själv och därmed lättare att ha kontakt med andra. K kan vara i kontakt med ambivalensen och då kunna integrera dessa känslor. Hon säger att hon inte fick ut allt, men klumpen är nu mindre. Och då kan K koppla klumpen till de tidigare bortträngda känslorna.
Vi genomför testning med PCL-5 som används för att konstatera PTSD. Det så kallade A-kriteriet handlar om traumatisk händelse och då väljer hon aborten. Hon får sedan svara på 20 frågor hur hon upplevt denna senaste månaden och uppfyller då kriterierna för PTSD.
Vi stannar upp en kort stund i K:s rädsla och hon märker hög puls och ett tryck mot halsen. Då jag ställer frågan vilken funktion trycket kan tänkas ha, svarar C att när det trycker så innebär det “tyst, stäng inne”. Med andra ord ett försvar. När trycket släpper innebär det ”släpp ut”, säger K.
Reflektion: K säger spontant att hon inte brukar tillåta sig känslor, men att det var skönt nu.
Session 3
Förra gången var det skönt att få ut känslorna, nu har besvikelsen lättat något, inleder K med. Och hon har inget speciellt att ta upp idag. Men så säger hon att hon inte mår bra och att hon vet att hon måste bearbeta det som hänt med sin mamma, att hon måste få det ur sig. För nu har hon ångest för allt, ser mest tråkiga saker i livet, är stressad och jagar upp sig för det allra minsta. Kan dock känna glädje när hon träffar vänner. Jag ställer frågan om var K:s arghet (som är så starkt förknippad med rädslan att bli som sin mamma) finns och K svarar att när den kommer tar hon djupa andetag och förtränger den. Hon säger sig inte våga vara arg. Ändå kunde hon släppa fram den mot sin pojkvän, detta när det gått för långt, men hon sa också onödigt elaka saker med ångest efteråt. Hon var då till viss del som mamman. Men mot egna barn vet K att hon har gränser, skulle aldrig slå dem som mamman gjorde, inte heller utöva psykiskt våld.
Vi prövar nu den andra gränsövningen med utåtsträckta raka armar och handflator utåt, som för henne har innebörden ”stopp!” Men det känns mycket jobbigt för K att säga stopp på detta sätt. Det känns fel, är till och med farligt, signalerar hennes kropp. Handflator inåtvända är bättre, då kommer det ett lugn, händerna säger “vänta lite bara”. Även detta känns fel, farligt. Nu blir det jobbigt för K, kommer ledsenhet och panik. Jag föreslår att hon skall flytta stolen till en bättre plats, men hon är liksom förlamad. Jag vill gömma mig, säger hon och upptäcker att hon gjort det delvis genom att stå bakom stolen. Jag uppmuntrar henne att följa kroppens uppmaning att gömma sig. Efter en lång stund kan hon ta stolen och flytta den längre bort och sätter sig med sidan mot mig. K är överraskad att hennes reaktion blev så stark nu, även om hon känner igen den. Hon konstaterar att det känns bättre att vi inte tittar på varandra. Vi enas om att det är och har varit farligt för henne i sin traumahistoria att synas och ta plats. Validera detta ytterligare nästa gång, påminner jag mig själv om. Vi kommer på slutet in på att K som mål behöver hantera sin arghet, att den behöver bli hennes vän, ett måste för att hon skall kunna må bra.
Session 5
Idag fyller K i både DES TAXON (48%) och SDQ5 (11 poäng) och uppfyller kriterierna på båda för Dissociativt syndrom, ospecificerat. Vad gäller inre röster så är hon lite ovan vid att benämna dem, men de är ifrågasättande på vad hon gör, på vilka kläder hon tar på sig. Återkom till dessa nästa gång, hon kanske kommer på namn när hon vågat berätta om dem och jag förklarat dessa som viktiga i en överlevnad i en otrygg uppväxt. Hon har också overklighetsupplevelser, tunnelseende och bristande kontakt med sin kropp. Hon berättar om sin vänstra underarm som ett blåmärke, som 1 tim varje dag smärtar starkt (man kan inte ignorera smärtan även om jag brukar hantera den genom att köra på), smärtan är som om någon trycker på blåmärket. Jag menar att vi framöver kan utforska denna blåmärkta arm! Annars inleder K med att berätta att det är jobbigt, allt går emot henne. Det gäller speciellt jobbet på cafét där ägarna har minskat hennes timtid, trots muntligt avtal. Då försämras hennes ekonomi, hon som föresatt sig att inte hamna i samma dåliga ekonomi som sin mamma. Hon blev arg denna gång på ägarna och kunde ifrågasätta deras sänkning trots avtal, dvs hon vågade denna gång stå upp för sig själv vilket är ovanligt. Jag validerar att hon kunde använda sig av sin arghet istället för att trycka ner den (av rädsla att bli som sin mamma).
Jag tar upp förra gångens gränsövning och K minns den som först som en barnslig övning. Och när hon märkte hur starkt hon reagerade, så tyckte hon sig själv vara barnslig. Men nu tänker hon att hon kände sig mer skadad än hon förstått, det var nyttigt för henne. Då vi nu sitter traditionellt nära varandra, antar jag att det är alldeles för nära med tanke på övningarna och då jag frågar K om detta. Nu märker K att hon trycker ryggen mot stolsryggen, dvs en backande rörelse, alltså sitter vi alldeles för nära. Jag flyttar min stol ca 2 meter längre bort, med följd att hon slappnade av lite, men uppenbarligen inte tillräckligt för att hon skulle känna sig tillräckligt trygg. K flyttar nu sin stol bakåt och där kändes det lugnare. Då vi sitter med ögon relativt rakt mot varandra, är jag nyfiken om denna vinkel är tillräcklig bra (eftersom hon förra gången sa att hon har så svårt för att titta människor i ögonen). K flyttar stolen så att vi inte ser varandra, tittar inte varandra i ögonen. Detta är nu ett OK läge.
Reflektion: intressant, aha-upplevelser.
Session 6
Vi arrangerar först vårt avstånd så att K inte blir triggad. Sedan berättar hon att det har varit jobbigt för henne att se nyfödda bebisar, för det hade varit nu hon skulle haft barn. Innan vi processar detta, kollar jag upp rösterna. Det är flera nertryckande röster som förmedlar; du är värdelös, tjock, korkad, du duger inte. Och det är både mamman och exet som ligger bakom detta, dvs internaliserade förövare. Det finns också positiva röster, vi kommer till dessa nedan. Positivt är att K skaffat timmar i ny affär, så hon nu är uppe i nästan heltid. Vi fokuserar nu på det jobbiga med att se nyfödda. K märker tryck i halsen och en svart boll i magen, ganska stor. Hon är nu ledsen och blir då alldeles stel, hon får inte visa ledsenhet. För henne är det svaghet. Så minns hon att hon inte fick gråta för mamman, för då blev hon arg. Alltså lärde sig K att ledsenhet inte var tillåten, det blev snarast farligt om hon visade det. Men goda röster kan nu säga till henne att det är ok att vara ledsen. Och K märker att trycket i halsen minskat och bollen också. När jag föreslår att hon skall försöka närma sig bollen, ler hon då bollen blev taggig när hon närmade sig den, som om den sa ”kom inte hit”! C tänker sig att det kan finnas mkt sorg i den. Hon berättar också att det kom en bild från aborteringen där hon såg fostret. Och då kommer en känsla av ånger, hon hade klarat att vara ensamstående, hon skulle ha kämpat mer. För det jobbiga med pappan till barnet var att han aldrig skulle acceptera att bara träffa barnet varannan vecka, han skulle komma även på hennes vecka. Och här säger K att barnet inte skulle må bra av dessa konflikter. Det finns alltså en ambivalens över beslutet att abortera, som C behöver få bearbetat.
Reflektion: känns bra säger K, jag får jobba med detta hemma, att observera och vara i kroppssymtomen.
Session 7
Vi inleder som vanligt med att ställa in rätt avstånd där K känner sig trygg. Idag en rätt så bra dag, hon har sovit bra. Vi stämmer av förra gångens arbete med hennes ambivalens för den genomförda aborten. K säger att hon brukar tveka på sig själv inför olika beslut. Men idag kan hon säga att aborten trots allt var ett bra beslut. Ett uttryck för det är att hon känner sig lättare i kroppen. Den svarta bollen i magen är betydligt mindre, men den växer ibland, då ihopkopplat med barn. K kan då själv hemma pröva vårt arbetssätt att försöka andas sig in i bollen och brukar då bryta ihop. Nu kan hon låta sorgen få komma ut. Och hon märker att bollen minskat efteråt. Vad gäller hennes självkritiska inre röster, så har de tystnat och K tror att det beror på att hon nu känner sig säkrare på sig själv. Hon känner sig också piggare, tar tag i saker hemma. Vad gäller ekonomin, har hon extraarbete under december, söker jobb nu för nästa år. Då K gjort framsteg kollar vi med uppsatta mål för behandlingen, som var att hantera rädslan att bli som sin mamma men också att bearbeta aborten hon genomförde förra året. K är idag säker på att det var rätt beslut att genomföra aborten, hennes ambivalens har alltså minskat. Ett ytterligare tecken på detta är PCL-5 idag som ger endast 14 poäng mot hela 50 för 3 månader sedan. PTSD:n kan sägas vara behandlad. Hon trodde inte det skulle gå så fort. Eftersom även de inre negativa rösterna minskat har hennes dissociativa störningar också minskat. Hon har en större inre trygghet, ett mer utvecklat jag. Vad gäller våra avståndsregleringar, förmedlar K att hon tidigare inte lyssnat på sina kroppssignaler men nu gör det. Hon har också förstått att hon inte är som sin mamma. Jag frågar slutligen om hur hon ser på framtiden. Då säger hon med viss rodnad att hon är säker på att skaffa barn och kanske skall inseminera. Har kollat upp möjligheter. men först vill hon skaffa ett stabilt arbete. Och kanske en man i framtiden. Ref: inte varit så jobbigt idag, bra att jag kommer någonstans
Session 8, 1 månad senare
K har haft god hjälp av våra gränsavstämningar oss emellan. Hon lyssnar alltmer till dessa signaler och ger ett exempel när killkompisen ville mer än bara vara kompis. Hon sa nej till hans försök, först en gång, sedan en gång till. Vid hans tredje försök sa hon till honom att han får gå. Och här kunde K stå på sig. Hon mår bra nu. Hon har tagit itu med sitt jobb. Hon skall börja på bageri- och konditorutbildning på distans och vara lärling på cafét. Med CSN känner hon sig trygg med sin ekonomi. Hon är glad åt sin livssituation. Hennes livskvalitet är klarat förbättrad. SCI-93, symtombelastning, visar nu på en markant nergång från 77 poäng till 14 nu, dvs helt inom normalvariationen. Både ångest- och depressionsnivåerna har minskat. En nergång på ett halvår. K blir själv förbluffad över skillnaden. Vad gäller MÅLEN, så är hon inte längre rädd att bli som sin mamma, hon har kunnat sörja aborten men känner också en längtan efter barn. Men hon skall vänta tills hon är färdigutbildad. Hennes inre kritiska röster är fortfarande tysta. Svarta bollen i magen växer ibland, men via det sätt hon lärt sig här kan hon sörja/trösta sig själv och få den att minska. Vi har en tid till om 1 månad, men enas om att ta bort den och avsluta idag. Mot garantin att hon kan få en tid om behov skulle uppstå. Hon hörde inte av sig mer.