2. Min livsresa professionellt och personligt

Livet och hälsan är något mer än biokemi

Alltsedan min psykologutbildning i Göteborg på tidigt 70-tal har mitt huvudintresse för människor varit samspelet mellan soma och psyke, mellan kropp och själ, mellan kroppsliga processer, tankar, känslor och beteenden. Att se hela människan med sina olika delar. Där delarna inte är åtskilda, som Descartes föreslog på 1600-talet och banade väg för en enorm naturvetenskaplig utveckling av medicinska kunskaper om kroppen, dock skild från psyket. Psykologin bär på samma tudelning och har utvecklats med fokus på psyket mentalt. Utvecklingen har under min livsresa gått från förståelse- och insiktsfokus inom psykodynamiken till tanke- och beteendefokus inom de kognitiva beteendeterapierna. Var och en med sina förtjänster, men också med sina tillkortakommanden när det gäller helhetstänkande.

Som student på 70-talet läste jag bl.a. filosofi. Där fann jag en definition av psyket som högsta formen av materia. Att reducera psyket till materia, att tankar och känslor skulle kunna mätas och observeras på samma sätt som rent kroppsliga tillstånd och processer mäts via röntgen och labprover, stämde inte med det jag intuitivt erfor med människan som en hel person med tankar och känslor och beteenden som integrerade delar i kroppens processer.

Men det är precis så den moderna psykiatrin fortfarande gör i den somatiska medicinens framgångsrika kölvatten med tydlig organspecialisering. Hjärnforskningen de senaste 20 åren har gjort stora upptäckter och psykiatrin har adopterat hjärnan som sitt ”organ” vilket motsvaras av det folkliga uttrycket att psyket sitter mellan öronen. Jag får en bild av en huvudfoting. Psykiatriska diagnoser utgår nästan uteslutande från teorier om genetik och biokemisk obalans i hjärnans synapser för att både förklara och behandla psykiska sjukdomar med läkemedel, dock utan att kunnat belägga obalansen med en biomarkör, t.ex. ett labprov. Vid medicinering är det ett antagande, en hypotes. Ett antagande som t.ex. en ortoped inte skulle nöja sig med göra då hen kan belägga en fraktur via röntgen, också en biomarkör. För mig har det alltid varit så att psyket finns lika mycket i kroppen som i hjärnan, vilket så tydligt finns i engelskans uttryck ”to be somebody”, något som kan beläggas genom den kroppspsykoterapi jag idag bedriver.

Lifescience-komplexet, som omfattar läkemedelsindustri, maskin-och bioteknik, säger sig arbeta med alla former av hälsa. Lifescience har en mycket stark förankring i vårt samhälle idag ekonomiskt, politiskt och professionellt, bl.a. därför att den utgör 7% av vår export och befäster uppfattningen att vi har en världsledande sjukvård. Med livet avses den biokemiska dimensionen av vårt liv. Men omkring hälften av alla primärvårdsbesök och upp till vart tredje besök på en medicinmottagning eller neurologmottagning handlar om något funktionellt symtom, dvs symtom som inte kan beläggas med en biomarkör, dvs en tydlig somatisk orsak. Enligt överläkare Carl Sjöström, överläkare inom rehabiliteringsmedicin krävs då en biopsykosocial sjukvårdsmodell. Samma perspektiv föreligger vid olika tilldelning av forskningsanslag inom högskolan. Medicin, naturvetenskap och teknik får sammanlagt runt ¾ av medlen, vid sidan av andra bidrag. Trots att mer än hälften av studenterna återfinns inom humaniora, konst och samhällsvetenskap, tilldelas denna forskning endast 20 procent av de totala medlen.

Även jag som psykolog gör anspråk på att arbeta med livet (och döden) och har arbetat med den psykiska ohälsan i livet ur ett biopsykosocialt perspektiv i team med läkare, fysioterapeuter, arbetsterapeuter och bvc-sköterskor. Med människors berättelser kroppsligt såväl som mentalt i sitt sammanhang, då inte lika enkelt eller ens meningsfullt att objektivt observera och mäta. Symtomen är för klienten verkliga oavsett påvisbara biomarkörer och de betyder inte nödvändigtvis något fel i kroppen. Funktionella symtom kan ha något viktigt att berätta om deras liv, de kan ha en funktion i ett visst sammanhang och de kan behandlas med annat än läkemedel. Detta är extra angeläget fokus då man som jag är specialiserad på komplex traumatisering som ofta utmärks av en mycket hög funktionell symtombelastning som gör det svårt att leva. Det enklaste sättet att screena diagnosen är via symtombelastningsskalan SCI-93 där hög symtombelastning speglar en autonom dysfunktion. Trots att det blivit lättare att prata om psykiska ohälsa i samhället idag och trots att den psykiska ohälsan står för majoriteten av sjukskrivningarna, är det fortfarande så att det som inte kan mätas objektivt misstänkliggörs av både sjukvård och människor. Som att psyket står för feltänkande eller inbillning. Som att det blir på riktigt först när biomarkörer kan identifieras i kroppen. Även psykologer drabbas av detta misstänkliggörande. Celia Svedhem som skrivit boken ”Mörka rummet” om behandlingen av sin migrän, både medicinskt och psykoterapeutiskt, berättar följande i en intervju. ”Trots att jag är psykolog, kände jag ett visst motstånd mot att pröva psykoterapi mot min migrän. Det kändes som den skulle bli mindre giltig om den var psykiskt betingad. Dessutom var jag rädd att bli utan mediciner.”

Patientföreningar för funktionella sjukdomar, som ME, fibromyalgi, postcovid, gör allt för att avskilja sjukdomen från psyket. Annars blir man inte tagen på allvar. Många patienter blir kränkta om läkaren antyder psykiska faktorer. Istället för att som fysikern och författaren Bodil Jönsson, som skrivit ”Tio tankar om tid”, vände på det och säger att hon skulle bli kränkt om man inte räknar med psykets inverkan, som om man bara var en kropp och inte en hel människa.

I Läkartidningens första nummer 2024 uppmärksammar man komplex PTSD och beskriver hur patienter ofta söker vården med en mängd olika somatiska symtom och att dessa kräver sin behandling medan de psykiska symtomen kräver en annan behandling. När de egentligen är olika aspekter som hänger ihop och därför kan och bör ses i en helhet. Och att symtom inte måste motsvara fel i kroppen eller betraktas som patologi, som sjukdom. När det gäller komplext traumatiserade kan symtomen spegla överlevnadsprocesser normala under onormala betingelser.

TBC

Samspelet psyke och soma blev personligen tydligt för mig tidigt i karriären. Hur en rent somatisk sjukdom har biopsykosociala kopplingar. Jag minns så tydligt hur nervös jag var att gifta mig trots att jag visste att min blivande fru var den rätta för mig. Trots att det bara var två vittnen närvarande minns jag hur mina ben darrade av rädsla. Att samtidigt bli far, det var ett omvälvande steg. Samtidigt var jag något vilsen i min yrkeskarriär och arbetade som gängbearbetare i ett utsatt område med ungdomar med både missbruk och kriminalitet. Arbetet var psykiskt påfrestande med mycket övertid. Jag var lite småkrasslig när förlossningen närmade sig. När vi var hemma hos några vänner med bara någon dag kvar, kräktes jag upp blod på toaletten. Jag tänkte först att jag måste dölja det för min fru som börjat få värkar, jag skulle ju vara behjälplig på förlossningen. En av våra vänner som var sjuksköterska blev begripligt alldeles förfärad när hon såg allt blod i toalettskålen. Hon trodde det var blödande magsår och ringde två ambulanser, en till akuten för mig och en till förlossningen för min fru. Det visade sig att jag hade TBC och därför direkt isolerades, tur då att jag inte hamnade på BB. Det var värst för min fru som dagen efter fick en svår förlossning, också skärrad av inte veta hur det gått för mig. Själv låg jag isolerad i några månader, fick en bra medicinsk vård. En erfarenhet som dock var stark, var den hospitaliseringsprocess jag vaggades in i och inte förväntades kunna klara vuxenansvar. När någon dog på avdelningen, vanligtvis på enkelrummen, låstes övriga patienter in på sina rum för att inte behöva se när döda transporterades ut. Vi visste ju alla vad som pågick, men döden ansågs inte hälsosam för oss. Det positiva med sjukdomsperioden var att jag under den tiden skrev min psykologexamensuppsats och därmed blev klar psykolog.

I efterspelet diskuterade min fru och jag hur jag kunde få TBC då jag ett halvår tidigare haft immunitet. Jag var i många år mest inne på att jag blev utarbetad och inte hade räckt till i mitt arbete. Då höll min fru med, mycket för att skydda en bräcklig manlig självkänsla för en alternativ förklaring. Hon hade nämligen burit på en känsla, utan att nämna den för mig, att jag inte skulle klara av att närvara vid förlossningen, vilket ju blev sant. Det var först efter många år hon berättade detta. I verkligheten var jag helt enkelt rädd för att bli far. Jag bar då på en bräcklig självkänsla, en negativ kroppsuppfattning från en uppväxt där jag aldrig känt mig bekräftad som pojke, som blivande man som skulle gifta sig och inta en fadersroll. Jag hade inte heller tillräcklig tillgång till mina känslor och kunde inte möta min frus behov av känslomässigt stöd. Idag vet vi att även män kan få en förlossningsdepression, dv s en depression efter barnets födelse.

Provisorisk psykolog

Idag definieras psykologers professionsområde som kognitioner, emotioner och beteende. Kroppen utelämnad, trots dess förutsättning för kognitioner, emotioner och beteende. Tyvärr åtskiljs psyket och kroppen inte bara inom medicinen utan även inom psykologin. Min förhoppning med denna bok är att bidra till att psykologer och psykoterapeuter skall utveckla sin förmåga att arbeta även med kroppen som viktig informationskälla och behandlingsdomän.

Jag har legitimation som psykolog alltsedan 1978 då legitimationen infördes för vår yrkesgrupp. Jag utbildade mig enligt en s.k. provisorisk psykologexamen där jag valde mina kurser inom psykologi, sociologi och pedagogik till stor del själv, med fil.kand som bas och därefter en tvåårig fil.lic följt av 6 månaders praktiktjänstgöring. Detta var före de fasta femåriga psykologprogrammen, som är tydliga i sin professionsinriktning. Idag krävs också en ettårig PTP, Praktiska Tjänstgöring i Psykologarbete under handledning av erfaren psykolog. Efter att ha handlett 6 PTP-psykologer inom primärvården sedan 2010, har jag imponerats över deras självförtroende och förmåga att både bedöma och behandla psykisk ohälsa. De har varit studenter som kommit in på psykologprogrammet med mycket högre betyg än vad som krävdes på min tid. De har däremot inte fått lära sig speciellt mycket om traumatisering och än mindre om hur kroppen utgör en del av psyket och kan användas i behandlingen.

På 70-talet var det psykodynamiska perspektivet som var paradigmet man följde för de flesta psykologer. Beteendeinriktade ansatser och perspektiv fnös vi åt. Idag är det tvärtom de kognitiva- och beteendeinriktade terapierna som är paradigmet med evidens som en inkluderande och exkluderande vattendelare. Jag kände mig inte helt hemma i psykodynamikens abstrakta begreppsvärld, men inte heller i den mer förnuftsstyrda kognitiva beteendeterapin.

Fördelen med att vara ”provisorisk psykolog” har medfört ett sökande och en nyfikenhet både professionellt och personligt för att utvecklas, att ständigt lära mer för att få ihop erfarenheter, det intuitivt upplevda med konkret kunskap och kompetens som är vetenskapligt förankrad. Men nackdelen var en initial osäkerhet i yrkesrollen då jag saknade det självförtroende och tydliga verktyg dagens nyutbildade psykologer har med sig.

Från skola och företagshälsovård till kroppspsykoterapi

Genom alla år inom hälso- och sjukvården i skolan, företagshälsovården och primärvården har jag kunnat tillägna mig många användbara verktyg från olika samtalsterapier och integrerat med mitt personliga arbetssätt. Förr kallades det att arbeta eklektiskt, numera kallas det integrativt. Min första tid som psykolog var ett sökande efter verktyg och trygghet i yrkesrollen. Då var jag som skolpsykolog mest utrustad med olika tester för att bedöma elevers begåvning och utvecklingsnivå, men hade inte så många redskap till hur hjälpa elever med svårigheter. För att kunna bedöma läs- och skrivsvårigheter blev jag intresserad av kopplingen till motorisk utveckling.

I mitten av 80-talet när jag arbetade på en företagshälsovård, blev det biopsykosociala perspektivet fruktbart i mitt intresse för kronisk smärta och psykosociala kopplingar. Då var den vanligaste sjukskrivningsorsaken besvär i rörelseapparaten. Jag minns en kartläggning av långtidssjukskrivna vårdbiträden, där en kvinna sa att hon hade givit allt men ändå inte räckte till. Det var inte bara fysiskt hon bar på och lyfte de gamla, utan även psykiskt med sjuka människor. Och som så ofta är fallet för kvinnor i vården tar de hand om andra i sitt arbete och hemmavid med barn, make, gamla föräldrar såväl som svärföräldrar. De var mycket bra på att ta hand om andra, men inte sig själva. De hade svårt för att sätta gränser. Ett mönster som för övrigt återkommer hos den grupp av komplext traumatiserade jag idag arbetar med. Att inte räcka till handlar ju också om ett samspel mellan vårdbiträdets ändliga resurser och möjligheter med vårdtagares och familjs oändliga behov och önskningar.

Ett FoU-arbete i början av 90-talet, ”Belastningsbesvär i hemtjänsten” ledde fram till specialistkompetens som psykolog 1995. Jag lärde jag mig ytterligare om kronisk smärta ur ett biopsykosocialt perspektiv. Ett intressant mönster var att många långtidssjukskrivna kvinnor med muskuloskeletala besvär i rörelseapparaten (så hette det då) hade en negativ relation till sin mamma. Då visste jag inte mycket om anknytningsskador. Samma tydliga mönster finns bland komplext traumatiserade kvinnor. Idag är vi upptagna med att det bara är fysiskt och sexuellt våld i olika former som leder till traumatisering. Det är män som då vanligtvis är förövare och dessa kan lagföras. Det vi missar är enligt min erfarenhet att emotionell försummelse och emotionellt våld är den vanligaste orsaken till komplex traumatisering och då är det ett vanligt mönster att kvinnor har en negativ relation till sin mamma. Mammorna är då minst lika mycket förövare som papporna och det skapar djupa skador i identitet och hälsa.

Under 90-talet åkte jag runt i Sverige och föreläste på temat psykosocial arbetsmiljö inom skola och äldreomsorg där statliga medel möjliggjorde för hela arbetsplatser att komma ut på konferens med övernattning. Jag arbetade parallellt på en företagshälsovård med konflikthantering i personalgrupper men också med stödsamtal till enskilda. Jag upplevde människors ohälsa mer personligt betingad än arbetsmiljöorsakad och att det fanns begränsade möjligheter att åstadkomma förbättringar i arbetsmiljön trots alla lagar på området. Samtidigt uppstod konflikter min egna arbetsplats och jag vantrivdes alltmer. Jag sa upp mig som en flykt och lät mig smickras av ett erbjudande från ett etablerat konsultbolag med fokus på ledar- och teamutveckling. Det blev som att gå ur askan in i elden. Trots att min nya arbetsgivare var mycket tillmötesgående och tog väl hand om mig, förväntade de rimligtvis av mig att tillämpa deras etablerade teamutvecklingsmodell. Men det blev som att sätta på sig en alltför trång kostym som inte var min, jag kunde helt enkelt inte integrera modellen med mig som person och professionell. Dessutom veckopendlade jag och saknade min fru under arbetsveckan. När en kursdeltagare påtalade att jag inte arbetade enligt modellen de betalat för, stämde det helt. Det blev en viktig signal till mig, när jag varken företrädde bolaget jag var anställd i eller mig själv som person. Efter 2 månader gick jag in till chefen och sa upp mig och till min förvåning grät jag öppet och sa att jag inte klarar detta. Jag minns den skam det väckte att jag svek dem och inte klarade arbetet och så öppet blottade min sårbarhet, men hur skönt det var att våga vara uppriktig.

Jag hade hamnat i en återvändsgränd i mitt liv, professionellt såväl som personligt och blev sjukskriven för utmattningsdepression, det hette så då när man gick i väggen. Jag genomgick samtidigt egen kroppspsykoterapi som kom att bli en vändpunkt i mitt liv där jag genom kroppen fick tillgång till mina känslor. Jag blev medveten om hur viktig familjen var för mig, efter att i så många år ha varit bortrest runt i Sverige och föreläst. Men dessutom kom uppväxten ikapp mig. Jag kunde utforska dessa inre skador i terapin och kände mig mogen för att påbörja min kroppspsykoterapeutiska karriär som fortfarande pågår. Under de 15 kommande åren skolade jag mig i olika typer av kroppspsykoterapeutiska workshops som gav mig erfarenheten, att kroppen inte bara är ett objekt utan också ett subjekt, som en självklar del av en människas identitet.

Kroppen som objekt och kroppen som subjekt

Inom friskvården och livsstilarbete är det som att vi har en kropp som ett objekt som skall tränas, röras på, näringsberikas. Och vi tänker oss att detta leder till en sund själ enligt devisen ”en sund själ i en sund kropp”. Inom sjukvården förstås kroppen primärt biologiskt som ett objekt, men sällan som ett upplevande subjekt. Vi har en kropp objektivt sett, men vi är också vår kropp. Kroppen är vår identitet, inte bara inför egen och andras åsyn utan främst för oss själva, ”to be somebody”. För att känna oss trygga, må bra och fungera i livet behöver vi ha bra kontakt med och hantera kroppen, våra kognitioner och känslor samt kunna integrera dessa. Med hög funktionell symtombelastning upplever komplext traumatiserade kroppen som en skrämmande del som man ofta är avstängd ifrån både som objekt sedd utifrån men även som subjekt upplevd inifrån. Det tragiska är att man är blockerad från en autentisk del av sig själv. En grundläggande del i behandlingen går ut på att bli vän med kroppen och frigöra dessa blockeringar.

Uppväxten

Jag var yngst och längst ner i en aggressiv manlig näringskedja. Jag hade större känslomässig närhet till min mamma, vilket medförde en rebellisk sida hos mig i förhållande till patriarkala strukturer där fysiskt starkast bestämmer. Jag bar med mig en negativ bild av patriarkal manlighet, att vara stor i orden men liten på jorden, män som inte kunde ta hand om sig och andra känslomässigt, den biten fick deras kvinnor sköta om. Min större identifikation med mamma ligger nog bakom mitt yrkesval, hon hade en känslomässig förmåga, var omhändertagande och hade humanistiska intressen. Psykiatrikern Carl Jung formulerade det som blev så viktigt för mig i min manliga identifikation, att som man även ta hand om det kvinnliga inom mig, det Jung kallade anima. Likaväl som kvinnor måste ta hand om det manliga inom sig, animus. För att vara hela människor och inte låta partnern i en relation ersätta de delar inom sig man själv inte utvecklat. Båda mina föräldrar hade svårt för detta.

Den starkas rätt gick före. Jag blev utsatt som litet barn, det berättas för mig hur ett äldre syskon stoppade in mina fingrar i en dörr och stängde. Det finns i mig en djup rädsla att bli tillintetgjord där en äldre fick sin rätt genom att vara fysiskt starkare. Jag har kvar ett karaktärsdrag att vara dålig förlorare. Traumatiska tidiga minnen att det är på liv och död, att förintas kan triggas av ett tärningsutfall jag inte kan styra med risk att förlora. Det blir en kamp på liv och död som jag numera vet inte är det minsta verklighetsförankrat. Det har också funnits ett självförakt för min kroppsliga svaghet, att jag inte kunde försvara mig.

En stark drivkraft i professionen har varit att stärka kvinnor att kunna stå upp för sig själv, att ta del av sin animus och stötta män att våga närma sig sin känslighet, sin anima. Att detta fortfarande är aktuellt blir tydligt när man ser skillnaden mellan mäns och kvinnors sökbeteende. Svante Bäck, psykiatriker, som skrivit om komplex PTSD, menar att komplext traumatiserade kvinnor återfinns inom psykiatrin medan motsvarande män återfinns inom kriminalvården, rättspsykiatrin och missbruksvården. Här vill jag tillägga även inom den somatiska vården. Män uttrycker sin ohälsa fysiskt även när det föreligger psykisk ohälsa samtidigt och sjukvården bekräftar detta. Erfarenheter från ett projekt för Jämställd sjukvård visar att sjukvården tenderar att överdiagnosticera psykisk ohälsa för kvinnor och underdiagnosticera motsvarande för män. Talande är att till min mottagning är kvinnor dominerande.

Ett drastiskt exempel på mäns svårigheter att förhålla sig till sin sårbarhet förmedlade Peter Lewin, grundare av SE, Somatic experiencing, i ett Youtubeklipp. Han arbetade med en grupp våldsamma män på St Quentinfängelset. Han bad en av männen att visa hur han gjorde vid en våldsam händelse där mannens vrede/raseri triggades. När mannen höjde armen för att slå, sa Lewin till mannen att stoppa rörelsen med armen höjd och se vad som händer i kroppen just då. Mannen bröt ihop då händelsen triggade tidigt utsatthet, han kom i det ögonblicket i kontakt med den skadade och hjälplösa lilla killen inom sig som han svurit att han aldrig någonsin skall vara i kontakt med. Hans slag hade funktionen att hålla borta dessa smärtsamma minnen och den hjälplösa killen. Och så tror jag det är med många våldsamma män som hamnat inom kriminalvården. Manlighetsideal handlar ofta om muskler och Ironman, som ett sätt att dölja och känna sårbarhet, känslighet och svaghet. Ur incel- sammanhang har en ny trend vuxit sig stark, looksmaxxin. Via skönhetskorrigeringar och som en ytterlighet ”bonesmashing” med hårdhänt skulptering av käkar medelst hammarslag för att göra dem mer attraktiva för kvinnor. Men även den stora tillsynes odödliga grekiska krigaren Akilles, hade sin häl som sårbart område där en giftpil ändade hans liv.

Min pappa arbetade hårt, tog sig fram yrkesmässigt och skapade en mycket bra uppväxtmiljö materiellt för familjen. Vi var en välfungerande familj till det yttre, men mammas depressiva läggning och min äldre systers ätstörning och två syskons skolavhopp vittnade om annat. Som yngst i familjen kom jag ändå lindrigast undan min fars kritik för skolförsummelse då jag skötte skolan. För honom var högre utbildning allt, något han själv inte fått möjlighet till.

När jag en gång pratade om depression med pappa, sa han sig aldrig ha haft det. Min mamma som träffade honom i unga är visste något annat, att han då var deprimerad av den hårda behandling farmor utsatte honom för. Hon som förlorat sin mamma i unga år upplevde jag som barn som både hård och elak. Pappa hade svårt att hantera känslor och behövde ofta mammas bekräftelse av att duga. Mamma å andra sidan, som var hemmafru, hade svårt att hävda sig gentemot pappas kraftfulla sida. Hon hade en depressiv sida och jag tyckte att hon förtjänade ett bättre liv än hon unnade sig. Det kvinnliga framträdde för mig som värdigare än det manliga.

Återkommande i livet ha jag hamnat i konflikt med dominanta män, med det etablerade och det styrande. Det är ingen slump att jag har varit nyfiken på patienter som inte blivit hjälpta inom den evidensbaserade fåran inom sjukvården som har förnuft och logik som ideal. Och det är fler än vi anar som inte blir hjälpta, i vissa fall 50%. Något vi inte skulle vara nöjda med om det gällt cancer- eller hjärtsjukvård.

Kroppspsykoterapi och traumabehandling

Den egenterapi jag påbörjade för 25 år sedan i kroppspsykoterapi ledde fram till insikten hur viktig kroppen är som komplement till vanlig samtalsterapi i traumabehandling. Alla de utbildningar och workshops därefter har hjälpt mig att förstå hur mycket vishet och tillsynes galenskap det finns i en människas kropp, men också hur den kan hjälpa oss till helande. Och hur genialt enkla interventioner kan medföra stora förändringar. Mitt raseri har inte bara en destruktiv sida, det är en drivkraft till förändring och att försöka hjälpa andra ur sin utsatthet och fastlåsning i sig själv, i sina negativa tankar och i sina reflexer och blockeringar i kroppen. Efter att ha uppsökt mina egna primitiva reflexer, svarta hål och mörker, är jag trygg med att hjälpa människor igenom ”dödsskuggans dal” som det kan innebära att bearbeta en svår depression. För många är det skrämmande att gå i psykoterapi, lite som att dö, så det kräver ett mod och att man är redo för det.

Joyce McDougall, australiensisk psykoterapeut och psykoanalytiker inspirerade mig med sin bok Kroppens teater (1989) med följande citat När vårt tänkande inte kan härbärgera svåra erfarenheter eller starka känslor, tvingas kroppen ta över. Och den iscensätter på sin kroppsliga teater dramer, som samtidigt som de alltid utgör försök att rädda det som räddas kan paradoxalt nog ofta blir ett hot mot livet. För att rädda oss undan psykisk smärta offrar sig kroppen – ibland till döds.

En annan inspiratör var dr Vincent Felitti som påvisat hur överväldigande barndomsupplevelser har starkt samband med vuxenohälsa psykiskt och fysiskt och för tidig död.

Att bita ihop och svälja ner

Efter att ha läst makarna Gay och Kathlyn Hendricks bok ”Kroppens egen intelligens”, 1995 minns jag min första mycket spännande och uppmuntrande kroppspsykoterapeutiska intervention då jag arbetade på en företagshälsovård. Genom att använda reflexmässiga rörelser som fanns hos klienten öppnades ett bortträngt livstrauma i familjen som låste hennes nuvarande liv och som då kunde bearbetas för en önskad förändring. Jag upptäckte hur konstruktivt öppnande det var att låta kroppen vara med i terapirummet.

Min klient var en kvinna i övre medelåldern som bet ihop och svalde oförrätter. Detta blev också ett exempel på hur man kan använda sig av pågående rörelser i kroppen som patienten inte själv är direkt medveten om. Men också hur spänning i vänster kroppssida, som framför allt styrs av höger hjärnhalva, känslohjärnan, inklusive anknytningsmönster på ordlös nivå i höger hjärnhalva, kan förändras när patienten får tillgång till blockerade känslor och minnen.
Kvinnan var sjukskriven på grund av depression och panikångest i sociala situationer. Hon bar på en djup rädsla att bli avslöjad. Hennes föräldrar hade under dramatiska förhållanden flytt till Sverige och fått en sänkt status i sitt nya hemland. Familjen levde ett mycket tillbakadraget liv. Pappan hade alkoholproblem och hemmet var under hennes uppväxt stängt för kamrater. Hon växte upp som en tyst och osäker flicka och lärde sig att bita ihop och svälja oförrätter.

I vårt arbete identifierade vi olika ångestsituationer och jag noterade att hon ofta svalde när dessa situationer berördes. Jag uppmärksammade henne på det och bad henne därefter att medvetet svälja och också förstora sväljbeteendet, dvs pröva svälja medvetet starkare. Efter en stund blev hon varm i kroppen, särskilt vänstra sidan, från tårna upp till huvud, hon fick även hjärtklappning som jag uppmuntrade henne att fokusera. Plötsligt framträdde en händelse med en person som kritiserade henne offentligt. Jag hade instruerat henne i djupandning och med hjälp av den klarade hon att möta situationen och kroppsreaktionerna som händelsen aktiverade. Hon upplevde ett starkt obehag av att bli avslöjad som icke kompetent och att framstå som obegåvad. Paradoxalt nog kan man säga att sväljandet vidmakthöll hennes inre ”sanning” av att vara mindre värd.

Ur denna kontakt med sväljbeteendets funktion för henne, det vill säga att avstyra hot mot en skamfylld verklighet, kunde vi bearbeta hennes smärtor, som en del av hel familjs trauma. Hon började göra saker hon inte vågat tidigare. Hennes självkänsla växte. Förvånat upptäckte hon att kollegorna respekterade henne, då hon nu blev mer tillgänglig i socialt samspel. Hon fann även en lösning så att hon nu kunde arbeta heltid igen. Hon började ställa krav hemma och på ett mer självklart sätt tillgodose sina egna behov.

Detta är ett exempel på hur kroppen minns det medvetandet har förträngt och som att trauman, svåra förluster, övergrepp, försummelse eller andra kränkningar kan uttrycka sig i fysiska symtom och allvarliga sjukdomar.

Systemiskt tänkande, handmodellen med de fem informationssystemen

Jag började arbeta på en primärvårdsmottagning för psykisk ohälsa där jag fick lära mig ett systemiskt tänkande, en inriktning inom familjeterapin. Människan ingår i olika system, som familjen, arbetsgruppen, vängruppen mm. Systemet är en helhet som består av olika delar (individer) som ständigt står i växelverkan.

Efter att i olika workshops kommit i kontakt med George Downing, amerikansk professor i psykologi som skrev boken Kroppen och ordet, överförde jag det systemiska tänkandet till att förstå en enskild människa som bestående av olika samverkande informationssystem som tankar, känslor, sinnesintryck, kroppssensationer och kroppsrörelser/beteenden. När vi mår bra är de olika informationssystemen integrerade till en sammanhållen identitetsupplevelse. Komplext traumatiserade upplever sig trasiga och saknar ofta en sådan integration, då överväldigande upplevelser medfört dissociationer som gör att de har svårt att veta vem de är. De upplever de sig bestå av olika personlighetsdelar som kan motarbeta varandra. En viktig del i behandlingen blir då att med respekt för de olika delarna bistå personen att få delarna att samarbeta och kunna integreras.

George Downing inspirerade mig att utveckla den psykoedukativa handmodellen och kroppsguidning.

Handmodellen

För att skapa allians med patienten omkring mitt arbetssätt utvecklade jag handmodellen. Med högerhanden och mina fem fingrar uppsträckta berättar jag följande:  Nu skall jag berätta hur jag tänker och hur jag arbetar och när jag gjort det vill jag höra vad du tänker om detta. De olika fingrarna representerar 5 olika informationssystem som hjärnan försöker samordna. Fingrarna representerar också olika evolutionära skeden i vår arts utveckling.

När jag viftar med lillfingret säger jag att denna informationskälla är det vi nu gör, vårt tänkande, medvetande och vårt språk som vi kommunicerar med. Det motsvarar människohjärnan, den rationella delen av oss, utvecklad sist i vår däggdjursutveckling och gjort oss till människa. Och som är den dominerande delen i de flesta samtalsterapier.

Nu viftar jag med tummen och säger att den representerar rörelser; från reflexrörelser som andning, hjärtslag, tarmrörelser, blodtryck, ryckningar, sväljningar, spänningar till medvetna rörelser som att gå, springa, sparka och beteenden. Det är vår reptilhjärna som styr våra reflexer.

Så viftar jag med pekfingret och säger att jag arbetar med alla våra fem sinnen; syn, hörsel, lukt, smak och beröring plus sensationer från kroppen. Som smärta, tryck, klumpar, ilningar, yrsel, illamående, krypningar.

Nu viftar jag med långfingret och säger att jag arbetar också med alla våra känslor, både  positiva och negativa och säger känslorna sitter påtagligt i kroppen. Detta är däggdjurshjärnan eller känslohjärnan. Reptiler som lägger ägg behöver inga känslor, medan däggdjur föder levande avkomma som behöver omhändertas och det kräver bl.a känslor.

Sist viftar jag med ringfingret och säger jag arbetar också symboliseringar som sammanfattar flera informationssystem. Jag känner mig som en fågelskrämma, en påle genom kroppen, mitt hjärta är trasigt. Jag tar även upp att jag kan arbeta med drömmar, särskilt mardrömmar som också kan ge viktig information.

Människohjärnan, vårt medvetande, benämns som den kortikala delen av hjärnan, medan reptil- och däggdjurshjärnan är subkortikal, dvs under vårt kortikala medvetande. Hjärnan försöker samordna dessa olika informationskällor, men klarar inte det så bra när man mår psykiskt dåligt. Så när du tex berättar (lillfingret) om något jobbigt kan jag be dig att fokusera kroppsliga sensationer eller rörelser, bilder eller känslor som är ihopkopplade med tankarna och händelsen. Målet är att du skall kunna integrera dessa olika informationskällor.

Och enligt den tradition jag arbetar utifrån, måste man arbeta primärt i behandlingen bottom-up, dvs reglera de subkortikala delarna först för att vårt medvetande skall klara av att vara i kontakt med traumatiska minnen i vårt medvetande utan att dysreglera. Och då måste man arbeta kroppsvägen. I samtalsmetoder som kognitiva beteendeterapier och psykodynamiska terapier arbetar man oftast top-down, dvs att vårt vetande skall reglera de subkortikala informationsdelarna. Enligt Bessel van der Kolk, en av skaparna av diagnosen komplex PTSD, har top-down begränsad effektivitet för helande av trauma.

De allra flesta klienter finner denna ”handmodell” logisk och i linje med sina erfarenheter. Det leder till en första allians om att ha med kroppen i terapin.

Kroppsguidning

Idén om kroppsguidning bygger på mitt antagande eller hypotes om att kroppssymtomen har en funktion att blockera överväldigande händelser och känslor, som vi kan vara nyfikna på och utforska.
När vi under samtalets inledning via våra kommit fram till ett viktigt tema för dagens session, föreslår jag patienten att vi växlar fokus till att undersöka vad som samtidigt händer i kroppen på dem. Klienten ombeds att stänga ögonen och vända blicken inåt för att kunna vara uppmärksam på de fem informationssystemen. Låta det som kommer upp göra det. De uppmuntras att observera, men inte ändra på något. Tex inte säga till sig själv att slappna av om de märker någon spänning. Det är spänningen som är det viktiga. Om de finner alltför stort obehag, öppnar de naturligtvis ögonen och avbryter. Klienten uppmuntras att försöka sätta ord på de inre upplevelserna, vilket är mycket ovant för många, och lita på de ord (även om de tvekar och tycker det låter konstigt det de tänker säga) och symbolmeningar som kommer, t ex jag känner mig instängd, jag håller på att explodera, jag är jagad, nertryckt osv. 

En guide måste känna till det landskap hen skall guida i. Eftersom denna guidning sker i en annan persons inre landskap, är den kroppsorienterade guiden någon som följer med som en kunnig och erfaren följeslagare. Klienten äger den inre processen, medan jag som guide deltar aktivt genom att dela med mig av mina reflektioner, ställer frågor, föreslår utforskning. 

En av mina grundhypoteser är att funktionella symtom kan innebära en blockering av tidigare överväldigande upplevelser och att dessa kan ligga i flera lager likt lökens alla skal. Dessa kroppsliga blockeringar upprätthåller vår traumahistoria, våra överlevnadsmönster, våra destruktiva beteenden och negativa tankar. Man kan ”gå in i” olika symtom som t ex smärta genom inre visualisering och andning och utforska blockeringarna. Därigenom kan blodflödet öka i en kroppsdel och temperaturen höjas. Vanligt är att den ursprungliga värkupplevelsen börjar omskapas, från värk till värme, till tyngd, till att en känsla dyker upp, en inre bild växer fram, en specifik händelse i livet står fram, en tanke passerar. Så vävs olika informationskällor samman till en ny livsberättelse.

Efter att ha genomgått en kurs i klinisk hypnos upptäckte jag att det trancetillstånd man vill försätta klienten i, dvs till en medvetandenivå som öppnar sinnena, också uppstår i samband med kroppsguidning.

Bakom fibromyalgi

Låt mig berätta om en kvinnlig förtidspensionär med fibromyalgi, som hade blivit den identitet hon levt med. Redan som liten fick hon på den gård hon växte upp på som storasyster ta ett stort ansvar för andra. Genom livet hade hon varit mer upptagen med att tillgodose andras behov framför sina egna. Hon har burit med sig en låg självkänsla och genom åren i olika omgångar varit allvarligt sjuk. Flera av hennes anhöriga hade tagit livet av sig. Ett släktdrama för ett antal år sedan utlöste panikångest då hon tog på sig ansvaret att lösa en konflikt som hon gick bet på. 

Till ett av våra samtal kom hon med en stor klump i bröstet. Hon kände sig vilsen och rädd. Vid kroppsguidningen kände hon först ett lugn, därefter träningsvärk i bröstet och hjärtklappning. Hon beskrev bilden av en pendel i otakt där huvudet säger ”stå på dig, var duktig, gör något”. Hjärtat säger jag orkar inte mer, är jättetrött, vila. Hennes hjärtklappning avtog när hon klarade av att vara i kontakt med denna inre ambivalens, det kändes plötsligt stabilt. 

I sin inre föreställningsvärld ser hon sig nu i naturen och känner plötsligt en ohygglig sorg, ett mörker träder fram, hon är rädd, vet inte vart hon ska ta vägen. Hon vill hitta en dörr, men är omsluten. Hjärtat jobbar på, hon känner klumpen i bröstet. Jag uppmanar henne att välkomna klumpen. Plötsligt säger hon stopp, jag orkar inte mer, jag vill vara jag, JAG vill själv bestämma vad som är rätt och fel. Hon känner en stark ilska mot sina släktingar, jag vill inte vara storasyster längre, det här får ni själva lösa.

Efter ett mindre antal samtal med kroppsguidning fick hon ihop ”huvudet” och ”kroppen”. Jag har inte befunnit mig i min kropp tidigare, Jag har varit vuxen i ett barns kropp och har ofta känt att jag inte platsar bland jämnåriga. Nu börjar jag ramla in i mitt skal, det känns skönt. Min uppgift måste nu bli att ta hand om mig själv och känna att jag mår bra.

Djupandning som lugnar och öppnar

Till varje patient förmedlar jag djupandning, eller så kallad magandning, som en teknik man kan lugna ner sig med, tex. vid ångest. Att andas med magen är att använda sin största andningsmuskel, diafragman. Förutom att få tillgång till mer syre in och mer koldioxid ut, masserar diafragman genom sin rörelse de inre organen, vilket förbättrar deras funktion. De flesta människor har svårt för att magandas, enligt min erfarenhet. Man sitter ofta fast i grundare mer ytlig andning, som en del i ett skydd mot att ta del av hur det känns i kroppen. Genom en spänd diafragma och spända magmuskler får inte de inre organen i bukhålan den stimulans de behöver. Bland människor med kvarstående anspänning och traumatisering är också problem med magen återkommande. Det bör dock uppmärksammas att för många traumatiserade kan en alltför tidig och snabb djupandning bli dysreglerande, något man måste vara uppmärksam på.

Astma-attackens funktion

Under kroppsguidningen kan jag uppmana patienten att försöka magandas som ett sätt att öppna upp och ta sig in i symtomen, de obehagliga kroppsupplevelserna. Ett exempel på arbetssättet är denna drygt 30-åriga man som hade problem i sin relation.     

Han berättade vid första samtalet att han väntat länge innan han ringde och bokade tid. En utlösande händelse var den kränkning han upplevde när hans bil blev stulen för drygt ett halvår sedan. Vid det inledande samtalet säger han, det senaste året har många i min närhet avlidit. Men det besvärligaste är nog ändå att min fru mått psykiskt dåligt så länge. När hon nu blivit bättre genom den behandling hon går på, har jag velat att vi ska skaffa barn. Men hon vill inte. Min svåra fråga är nu om jag ska lämna henne och försöka träffa en kvinna som jag kan bilda familj tillsammans med. Det tar så lång tid innan min fru blir tillräckligt bra för att skaffa barn. Min rädsla har länge varit att finna henne död hemma. Nu är jag så trött på att vara tröstare.

På min fråga om vad som hindrar honom från att lämna hustrun, framkommer hans oro för att hon återigen kommer gå ner sig. Och så påminner han sig om sina föräldrars skilsmässa när han var 15 år, hur mamman övergav pappan och hur han ställde upp för sin olyckliga pappa. Som enda barnet fick han tidigt ta hand om sig själv och sin pappa. 

Fem veckor senare, efter sommaruppehållet, kommer han tillbaka och berättar att han har separerat från hustrun. Hustrun klarade det bättre än han trott. Det var trots allt hustrun som rekommenderat honom att söka hjälp, då hon säkert anade mer än han själv förstått.

Han säger en del av mig känner mig elak som förstört hennes drömmar att bli frisk och börja arbeta. Jag skulle vilja trösta, men kan inte. Vi har haft mycket gott tillsammans och jag är rädd att förlora hennes vänskap när vi nu sannolikt båda kommer att träffa nya partners. Men det är också skönt att vara sig själv. Jag börjar inse att jag förlorat en del av mitt liv. När jag kände efter vad jag behövde, känner jag en förtröstan att det kommer att bli bra.

Han är också trött på sitt nuvarande arbete och har planer på att vidareutbilda sig. Det är helt uppenbart att han står inför flera uppbrott i livet vilket framkommer i hans starkt symboliska bild: Jag har kommit ut i en grå korridor med flera vita dörrar. Jag har lämnat ett rum utan dörr på långsidan, det känns som mitt tidigare liv. Jag är rädd att fastna i korridoren. Vågar jag lämna mitt jobb? Jag är samtidigt så trött på det. Han känner samtidigt ett tryck över bröstet som påminner honom om de starka astma-attackerna för ett halvår sedan.

Jag presenterar kroppsguidning som ett sätt att utforska både kroppsupplevelser och de vita dörrarna. Han blir intresserad av att pröva detta vid vårt nästa samtal. 

Vid vårt tredje samtal känner han sig lugnare. Vi bestämmer oss direkt för att pröva kroppsguidning. Vid den inledande fokusering på djupandning med slutna ögon, känner han ett lugn i kroppen. Han kommer att tänka på vatten, blått varmt vatten. Utifrån denna positiva plats, ber jag honom att återskapa korridorbilden. 

Korridoren har blivit ljusare än sist. Jag ser handtag på dörrarna. Och dom har blivit färre. Nu ser jag fyra dörrar, vita och släta. Det känns positivt och jag känner mig förväntansfull. Jag ber honom att välja ut en av dörrarna och öppna den. Han bestämmer sig för dörren han står rakt framför för att den står tydligast fram. Han lyckas inte först öppna dörren. Jag ber honom att använda handen i en öppnande rörelse, varpå han lyckas. Jag ser solen, det är grönt och jag ser träd. Jag känner mig glad. Jag ser en trätrappa med snidade räcken. Trappan leder ned till en grusgång med gräsmatta på båda sidor. Mot mig på gången kommer en kvinna. Vem är hon, frågar jag. Min nya flickvän, svarar han och berättar att han sedan förra gången träffat en kvinna på jobbet som han länge tyckt om att prata med. Hon ser glad ut och ler mot mig och jag känner mig glad och trygg.

Utifrån den lugna magandningen han var inne i, bjöd jag in honom att undersöka den situation för ett halvår sedan då han fick stark astmatisk andnöd. När han fokuserade på situationen, kunde han känna hur mycket tyngre andningen blev. Jag känner en instängdhet, jag var så rädd för att min fru skulle ta livet av sig. Det känns så sorgligt. Och den dagen sa jag för första gången till henne vad jag var rädd för. Det här är faktiskt första gången som jag berättar för någon utomstående om hennes psykiska problem. Hon talade tidigt om för mig att inga utomstående fick veta att hon då och då låg inne på psyket. Jag fick ljuga i fem år för vänner. 

Efter att han nästan hållit andan när han berättade detta, började han att magandas igen. Det kändes lättande att dela med sig av denna väl instängda hemlighet, vilket de astmatiska besvären sannolikt hade som funktion att skydda när de höll på att bryta igenom ett halvår tidigare. Han återvände till korridoren, som nu blivit ljusare och mer började likna en hall. Jag har hittat hem, säger han, jag tar med mig min nya flickvän in i de övriga dörrarna. 

Min spontana kommentar när vi avrundar dagens samtal, är att det verkar som han nu klarar sig utan mig. Han ser först något glatt förvånad ut. Men säger att han nog ändå vill att vi träffas en gång till. Men mycket riktigt, så ringer han återbud till nästa träff och säger sig inte behöva ytterligare samtal.

Psykolog på vårdcentral

Samtliga tre behandlingsbeskrivningarna ovan, genomfördes på en separat primärvårdsmottagning för kvinnor och män med psykisk ohälsa. Då hade jag ännu inte lärt mig fullt ut hur man identifierar och behandlar traumatisering. Som en av de första psykologerna i regionen blev jag för 20 år sedan anställd på en vårdcentral och fick därigenom möjligheten att samarbeta med läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut vid rehabilitering av sjukskrivna patienter, ofta med kronisk smärta som då var den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Vi bildade ett team för patienter med kronisk smärta, s.k. mulitmodal rehabilitering och tack vare goda resultat fick vi återkommande statliga medel. Allteftersom blev det tydligt att traumatisering var en vanlig bakomliggande orsak till kronisk smärta där det samtidig förelåg både ångest- och depressionsproblematik. Min kroppspykoterapeutiska kompetens hade stor betydelse att vi också uppgraderades till att arbeta med patienter på specialistnivå. Jag vill här tacka min chef på vårdcentralen för allt stöd och uppmuntran jag fick, som möjliggjorde en utveckling av traumabehandlingen trots att det centralt proklamerades att det var KBT som gällde.

Efter att ha läst Pat Ogdens bok ”Trauma and the Body”, och genomgått traumautbildning i Sensorimotorisk Psykoterapi i Norge 2012/13, föll alla bitar på plats i hur hjärnan och nervsystemet försöker samordna tankar, känslor, kroppsprocesser och beteenden i vår anpassning till den verklighet vi växer upp i. Och vilka skador det får upp i vuxen ålder om vi utsätts för uppväxttrauman samt hur man bäst kan hjälpa en människa att hela dessa skador. Med dessa kunskaper kom min nästa utvecklingsfas och det handlar resten av Boken om.

När det gäller komplex traumatisering finns diagnosen sedan 2018 i det internationella diagnossystemet ICD11 och kommer att införas i den svenska versionen först 2026. Tyvärr är behandlingsförslaget helt anpassat till KBT, trots att psykiatrikern Bessel van der Kolk, en nestor inom psykotraumatologin och en av upphovspersonerna till diagnosen, påvisar begränsad nytta med metoder som huvudsakligen arbetar top-down, dvs från rationella hjärnan ner mot reptil- och däggdjurshjärnan vilket han kallar emotionella hjärnan. 

Då jag vet att komplex traumatisering kan finnas bakom de flesta psykiatriska diagnoser och att den kan behandlas kroppspsykoterapeutiskt utifrån kunskapen om ett dysreglerat nervsystem, medför det ett nytt sätt att förstå och behandla psykisk ohälsa. Och att även vanlig ångest och depression, utan nödvändigtvis bakomliggande traumatisering, kan förstås och behandlas som ett dysreglerat tillstånd. Detta bör man arbeta med ”bottom-up”, dvs genom att först stabilisera den emotionella hjärnan innan den rationella hjärnan blir optimalt tillgänglig.

De sista åren på vårdcentralen blev samarbetet med bvc-skötersksor allt viktigare, då vi fann att traumatisering ofta fanns bakom förlossningsdepression. Och att traumatisering överförs mellan generationer, inte bara genetiskt utan även i spädbarnets anknytningsprocesser. För att bryta denna transformationsöverföring, lärde oss erfarenheten att vi måste börja redan på MVC, upptäcka dessa mammor och pappor och ge dem stöd att bryta överföringen.

Så kom pandemin 2020 och vände upp och ner på ett traditionellt sätt att bedriva psykoterapi på, nämligen via besök i samma fysiska rum med fåtöljer ställda vinklade mot varandra. Efter att jag själv före pandemin ifrågasatte digitala möten, kom jag att upptäcka de stora fördelarna med detta sätt att bedriva behandling på. Särskilt för människor med komplex traumatisering. I samma veva lämnade jag vårdcentralen och började arbeta privat. 

I nästkommande kapitel kommer jag att beskriva komplex traumatisering som en autonom dysfunktion, ett dysreglerat nervsystem som en följd av överväldigande uppväxtupplevelser och skador vid anknytningen, samt visa hur SP är en behandlingsmetod för detta. Men först tänkte jag ge ett smakprov på en kortare behandling på 8 sessioner, som exemplifierar hur en gränsövning som jag brukar genomföra i varje behandlingsinledning, vilket kan få avgörande betydelse i att upptäcka, förstå och respektera kroppens signaler.