Det fanns hos E mkt obearbetad död och tidiga trauman som blockerade en sorgebearbetning, en blockering som gått i generationsarv. E fick inte stå i centrum, var den som tog hand om familjens känslomässiga behov.
Session 1
E kommer efter samtal med kuratorn, som hon gått hos. Hon har många stressymtom som huvudvärk, smärtor, domningar, hälsoångest. Hon får ångest när hon ammar dottern, när det skulle vara som bäst och känner sig då som en dålig mamma. Varit rädd för bröstcancer, men det var ua efter medicinsk bedömning. Hon berättar att hennes bästa väninna dog för 1 år sedan i leukemi. Då med ett barn på 1 år. E, som då var gravid med sin första dotter, bestämde sig för att stänga av sin sorg för att klara sin graviditet. För samtidigt krisade hennes syster i sitt förhållande med ett litet barn och ville flytta hem till E. Framkommer att E är yngst av flera systrar, men den som varit “mamman” i familjen, den som varit empatisk och stöttat de andra. Hon säger sig också komma från en känsloavstängd familj. Mamman, som förlorade sin mamma som 13-åring i cancer, klarar inte att känslomässigt stötta sina döttrar. Så nu när E mår dåligt skulle hon ha behövt en mamma som stöttade henne; någon som säger att du kommer att klara detta. Mamman säger tvärtom att hon inte får visa sin sorg, för då skadar hon sitt barn.
Det var i somras som E:s reaktioner kom, när de skulle fira pappans 60-årsdag. E kunde inte sova, då brast det för henne Hon känner en jätteskuld till pappan som blev ledsen. Samtidigt är sambon nu på bristningsgränsen, och han är hennes trygghet. Han verkar ha jobbigt med sina föräldrar. Jag erbjuder mig att han får följa med henne hit, om det kan hjälpa henne och berätta vad jag ser.
SCI-93 visar på en hög symtombelastning med 79 poäng, vilket enligt mina erfarenheter med hög sannolikhet indikerar en underliggande traumatisering. Ingen har frågat mig hur jag mår, säger E. Hon ser hur hon har försökt att ändra på sin mamma. Jag råder henne att inte lägga energi på det, utan fortsätta att ta hand om sig själv nu.
E klarar att säga att hon är i kärnan av det lilla barnet inom sig; som är rädd och osäker. Jag skulle behöva höra att någon tröstar mig, tror på mig. Och när hon säger vad hon behöver, så börjar hon faktiskt att mamma sig. Och jag bekräftar att hon kommer att klara sig.
Tyvärr kan jag inte lägga tid förrän längre fram. Men hon har kontakt med kuratorn under tiden och henne kan hon ringa vid behov. Det är bra. Mot slutet av vår session frågar jag E vad hon hoppas uppnå med min hjälp, så långt hon kan veta vad jag kan hjälpa henne med. Hennes MÅL är; att hitta tillbaka i balans och klara av att ta hand om sin dotter.
Session 2
Ebba berättar om att det var skönt efter förra gången att förstå att hon inte behöver försöka ändra på sin mammas svårigheter att hantera känslor. Det ledde till att hon nu bejakar det föräldrarna (för pappan har också svårt även om han bättre kunnat hålla om henne) kan hjälpa henne med, mer praktiska saker. Hon kom nu ihåg hur mamman vände och gick då hon såg E ledsen. Nu räcker det, tänkte E, nu behöver jag människor som kan hjälpa mig. Har försökt så länge hon minns att hjälpa mamman. Behöver inte det längre, skall nu fokusera på mig själv.
Det är hemskt nu när hon inte kan vara närvarande med sin dotter. Ångesten kan komma när hon är som lyckligast med dottern. Kommer en skräck, som hon nu vet är det lilla barnet inom henne, som sitter i bröstet som ett tryck (E är samtidigt mkt röd över bröstkorgen).
Jag visar handmodellen i hur jag arbetar, som hon tycker är rimlig. Ger en skön känsla av att jag kan få hjälp även med mina fysiska symtom, säger E. När dottern verkar rädd kan E dock lugna henne, kan hantera de signaler och behov dottern har. Hon kan lugna barnet, men har ännu så länge svårt för att lugna det lilla barnet inom sig. Framkommer att E skaffat sig många olika extramammor under uppväxten som hon kunnat knyta an till, därför har hon resurser att hantera sin dotter trots sin mammas otillräcklighet.
Hon och väninnan var som systrar genom livet, hennes dödsdom och död var som en chock för E mitt under graviditeten. Väninnan visade inga känslor sista gången vi pratade om att hon bara skulle leva över sommaren. Rädslan att dö har nu tagit över och jag stålsätter mig, säger E.
E får ytterligare utveckla sina mål med behandlingen; känna tillit till livet, hantera rädslan och ångesten, inte sitta fast i negativa tankar. Jag säger att hon och jag skall ta hand om hennes skräck, det lilla barnets skräck.
Jag förmedlar djupandning som hon har svårt med, mycket spänd mage hindrar. Hon vet att sambon kan lugna sin ångest med magandning. Följ upp!
E:s reflektion över vårt samtal (kalla Ref framöver): skönt att du normaliserar mina symtom, jag har trott att jag varit galen.
| Session 3 |
Trycket i bröstet har försvunnit. E har kunnat använda sig av magandning, den har hjälpt. Nu har jag mycket tankar i huvudet, som en hyperaktivering med scenarier där cancer återkommer. Via mamman har hon kommit att tänka på mormor som dog i bröstcancer. Mamman har skrämt upp E med att hon själv var rädd för att inte bli gammal och få följa med sina barn, precis som väninnan inte fick följa med sitt barn. Av en naturläkare hon träffat har hon fått lära sig att inte tänka på cancern, då det kan vara skadligt. Alla säger det. Jag menar att det inte fungerar att säga till henne att inte tänka på det, när det faktiskt är det hon gör. Det gäller att flytta fokus från tankarna till kroppen, som ett sätt att bryta tankelåsningen. Jag föreslår nu att vi övergår i kroppsfokus, först med inledande kroppsskanning.
Höger arm är bortdomnad, höger axel spänd och uppdragen, tungt i hjärnan, hackig nackrörelse, spänd i vänster bröstmuskel, bränner i en punkt där. Blir nu varm i bröstet, det lindrar. Kan handla om att hon bär dottern på vänster arm. Hjärtat är jättestressat, det slår hårt, jag har burit på mkt, säger E. När vi fokuserar på hjärtat uppstår en koppling till halsen, hon får svårt prata, det sitter en klump där, orkar inte förklara, vad hjälper det. Jag är trött på att bära på så mycket, säger hon. Framkommer att E är rädd för att vara ledsen, för att vara till besvär, vill inte vara jobbig. Inte så konstigt då det inte varit tillåtet för E under uppväxten. E ser hur en fysisk smärta kan leda till katastroftankar och sedan en depression. Jag förklarar vad somatisering är, som ett försvar, då hon trott sig vara hypokondrisk. Hon är rädd att gråta, då hon nu är sin dotters mamma. Hon säger sig vilja vara levande, hon älskar ju sin dotter så mycket. Men som det framkommer har E inte kunnat sörja sin väninna, det har inte ens varit tillåtet.
Ref: jag är inte så förvånad.
Session 4
E har tänkt på att hon är ledsen i hjärtat, men hon känner sig egentligen mer rädd. Är dessutom arg på sin mamma. E märker också hur taskig hon blir mot sig själv när hon är arg eller ledsen, rädd att vara till besvär. Mamma lovar mycket, särskilt till systern som är ensamstående. Hon har dessutom lovat ta hand om E:s hund som dels ylar när dottern gråter och dessutom gläfser åt henne, vilket gör situationen hemma än värre. Nu höll mamman på att bryta ihop då hon tagit på sig för mycket och lät E höra detta i telefonen, varpå E får dåligt samvete och tar tillbaka sin önskan att mamman skall ta hunden. E är nu beredd på att avliva hunden, men det är maken ännu inte redo för. Men han har inte heller varit hemma och hört hundens ylanden, vilket i sin tur stressar E när dottern gråter. Nu blir det så att de skall åka upp till fjällen med hans föräldrar och då kan ju dom få ta hand om hunden. Följ upp hur det blev (När jag skriver så här i mina notat är det en hjälp att komma ihåg att nästa gång att följa upp denna tråd)!
Mamman har återkommande inte kunnat planera sitt liv och beklagar sig återkommande för E med följd att E tar på sig ansvar. E har just nu mycket ont i ryggen. Vi stannar upp kroppsfokuserat. Först märker E en tomhet, när jag uppmuntrar E att gå in i tomheten (tomheten är något, låt oss utforska det!), märker E efter en stund lite tungt i hjärtat, trött i nacken, tungt i huvudet. Hon vill svälja, ont i ryggen, nu ont i huvudet. Jag uppmuntrar E att svälja och då säger E att hon egentligen är ledsen och då kommer tårarna. Hon tänker på sin pappa, att hon är orolig för honom. Men främst att hon saknar honom, han som tidigare ringde regelbundet har inte gjort det på hela hösten, som om han försvunnit. Hon minns i somras när han fyllde 60 och hon då bröt ihop. Och minns hur ofta hon varit rädd för att han skall dö, för det är honom hon stått närmast, och nu känner hon sig övergiven av honom. E ser nu att det är så många olika sorger inom henne. Hon kan säga ifrån till sambon, men blir han arg tillbaka får hon dåligt samvete. Det sitter i både halsklump och i magen. Lärde mig tidigt att vara snäll och hjälpa till. Är yngst med två äldre syskon, av mamma fått höra att jag egentligen inte skulle ha funnits, pappa ville inte ha flera barn. Därtill låg E i kuvös två månader. Hon har fått höra av mamman att hon varit ett livligt och besvärligt barn, ser hur hon stod på bordet och dansade som 3-4-åring, mamma såg bara besvären. Nu ser E att hon ville ju bara bli sedd och nu kan E se detta och hon tar den “lilla flickan” till sig. Minns att hon i skolan var lugn och positiv utåt, men stressat inåt.
Ref: vill ge mig en chans att känna mig trygg, rädslan att dö finns fortfarande.
Session 5
Det var stressat för E under fjällresan, hon hade svårt att njuta när hon som på beställning vill kunna njuta. Skräcktankar, spänningar och smärta i bröstet hindrade henne. Sambon orkar inte heller vara närvarande och då kände hon sig sviken av honom, vilket hon förmedlade. Men han blev mest arg. Det bästa är om hon försvinner, tänker hon. Jobbigt att detta är i vägen när hon vill gifta sig, få fler barn och köpa hus.
Då E tenderar att sitta fast i tankar och vill ha svar varför eller insikt och hon dessutom är förvirrad av KBT via kuratorn, att man skall släppa tankarna men ändå vara kvar i dem, föreslår jag att vi kroppsfokuserar istället för att stanna kvar kognitivt. Detta som ett sätt att släppa tankelåsningen och E är med på detta. E är alldeles rödflammig över bröstkorgen, märker en värme där, hjärtat slår hårt, vill gråta, gråten sitter i bröstet då det stramar i halsen. Det drar ihop sig i pannan. Nu rinner tårarna och bränner i bröstet. E är trött på att det varit så mkt farligt för min kropp, att t.ex. hjärtat slår hårt. Att tankarna är farliga för henne. Hon är rädd för att inte vara glad, som om hon inte vågar det, fastnar i en rädsla för sina tankar (som en del av tankelåsningen). Vi återvänder till kroppen och E märker åter sin starka puls och hur det spänner i bröstet, nu är det som hon guppar på ett hav, det känns okontrollerat, ett stort område inuti henne, ngt stort som det dunkar i. Nu tänker E på en plats som hon förknippar med väninnan, jag är nu utanför hennes hus, kommer sorg, det är förbi, dött. Jag har först nu förstått att hon alltid såg mig som sin trygghet, så var det då. Nu förstår jag att det har varit större i mig än jag anat, vi som alltid levt ihop. Allt rasade för henne, för hennes dröm, hon och sambon gick isär, hon förlorade allt. Jag har varit egoistisk, för hennes mardröm var samtidigt min lycka då jag var gravid. Det bränner i mig när jag tänker på det. Minns från en 25-årsfest på sommaren. Alla var glada och dansade, jag ville bada och festa. Men väninnan blev svag och behövde min hjälp att komma in och vila, en riktig “krock” mellan hennes döende och min lycka. Nu är det mer stilla i mig, det har sjunkit ner, ner mot magen, vattnet har sjunkit. Det är som om jag först nu orkar känna empati med henne.
Ref; förvånad, jag som trott mig ha gråtit/sörjt färdigt.
Session 6
Det kändes en lättnad efter förra gången. E har tänkt på att vi pratade om hennes känsla av övergivenhet och hon har funderat på detta och kommit fram till att det handlar om en rädsla/skräck för separation och död. Av den insikten har hon mått lite bättre. När hon var magsjuk nyligen kom katastroftankar för cancer och hon har svårt att hantera dem, hon har så många starka kroppssymtom som får henne att tro att hon är förstörd i kroppen. Hon har jätteont i kroppen, som influensa utan feber, först trodde hon det var en muskelsjukdom, tunga ben och armar, svag i leder, fötter försvinner, hon skulle vilja skaka loss det.
Jag testar henne för traumatisering, vilket hon själv funderat på och PCL-5 ger mkt tydligt utslag med 65 poäng med väninnans död som A-kriterie. Det kommer tårar när jag förklarar moduleringsmodellen, som hon känner igen sig i. Hon är så rädd att inte överleva, att dela sin döda väninnas öde, hon vaknar på nätterna i skräck, det susar i hela kroppen, skräcken sitter i bröstet, hårda hjärtslag och i armar som är matta. Hon har drömt om sin väninna som i drömmen sa att hon ville dö. E skäms så inför sina anhöriga att hon sitter fast och vågar inte berätta att det är kaos i huvudet. På fråga vad göra med all sin otrygghet, det upplevda ständiga hotet, uppmuntrar jag henne att försöka andas och vara i symtomen och upptäcka att hon kan påverka dem (ngt man inte kan om det är cancer). Vi lägger tider nu varje vecka.
På plussidan är att E bättre klarar att ta hand om sin dotter, att hon nu tänker på och tror på att hon kan skaffa fler barn, och att hon på sikt kan jobba.
Session 7
E upplevde en slags kulmen efter förra gången, hon var utmattad efteråt. Hon har längtat efter att någon skall förstå hennes problem, varför hon inte har kunnat vara lycklig nu när hon borde vara det. Hon har påbörjat antidepressivt och hon skall precis gå upp till hel tablett, så just nu är det lite jobbigt. E har dessutom kunnat be om sjukskrivning hos läkaren. Hon behöver få vara ledig från kravet att vara en bra mamma, då hon nu också har behovet av att få vara ledsen, hon behöver få ta plats, behöver få tillit till livet. Vi stämmer av framöver om hon behöver förlängd sjukskrivning från de första två veckorna. Maken börjar förstå och är nu hemma och tar hand om dottern. Skönt även för E att han är hemma.
E:s problem är att hon är så mkt uppe i tankarna, vill ha koll därigenom, nästan tvångs-mässigt. Det har gått så långt att hon tror att det är tankarna som kan skada henne, t.ex. om hon tänker cancer kommer hon att dö. Precis som naturläkaren påpekade. Men samtidigt börjat hon kunna bejaka sina känslor, som att för första gången kunna gråta inför en väninna. Som att hon grät när de skulle fira dotterns 1 år och kunde ta hjälp av sin svärmor som fick henne att gå till läkaren. Skönt att svärmor tog hand om henne, för hennes egen mamma klarar inte det känslomässigt utan pratar mer om mat och dyl.
E ser hur hennes pappa är det stora såret inom henne, han var hennes primära anknyt-ningsobjekt. När hon var liten, föredrog hon att leka med pappan framför att vara med kamrater. Så började han resa och försvann långa tider. Därför har hon så stora separations- och övergivenhetsupplevelse. Hon känner så stor kärlek till honom, men också rädd att han skall försvinna, dö.
Vi stannar upp en stund kroppsfokuserat, då E har så svårt att vara i sin kropp, att det finns en påtaglig kroppsfobi då hon tolkar kroppssymtom som att det är något fel i kroppen trots att läkaren inte finner någon medicinsk orsak till symtomen. Detta tolkas inom sjukvården som oro för sjukdom, hälsoångest. Hälsoångest definieras som en överdrivet stark och ihållande oro för hälsan utan att det finns en verklig sjukdom. Men då har varken sjukvården eller patienten förstått att symtomen många gånger står för något annat skrämmande men dolt, vanligtvis blockerade minnen och överväldigande och otillåtna känslor.
E märker att det bränner i bröstet, stark puls, värme i bröstet, hon är rödflammig på bröstkorg och upp i halsen. Hon märker hur rädd hon är för att någon skall dö, det rycker i benen, vill att någon skall dra ut benen, så att det finns ett utrymme för rädslan. Vi går då upp i stående grundning med fokus på “containing”, dvs en övning för att härbärgera känslorna. Hon trycker några ggr händerna mot väggen, trycker in rädslan i sin kropp och hon känner sig starkare. Då jag ser att hon låser knäna och står på hälarna får hon träna på att öppna knäna och få fram tyngdpunkten mer på trampdynorna vilket medför bättre balans och hållning i ”alignment. Ett sätt att få en stadigare kropp att “stå ut” i.
E ger ex på hur hon börjar ta hand om sig själv, hur hon mammar sig själv, att hon behöver ge sig kärlek.
Session 8
E mår inte bra, hon vet ej om det har med biverkningar av antidepressivt som hon snart testat i 14 dagar. Symtomen är brännande och tunga armar, svag i armar och ben, ångest i bröst och mage. Hon vaknade med panik igår, ångesten värst på mornarna, hon låg i sängen uttröttad flera timmar då. Det hon tror triggar ångesten är inte så mkt det vi pratade om pappan förra gången, utan åter de tankar om cancer hon har som är så starka att de leder till att hon tror hon kommer att få cancer. Det är olika personer, tidigare sjukvårdspersonal och en väninna som sagt detta till henne. Hon är så rädd och ser sin nu döda kamrat och identifierar sig med henne att hon tror att även hon kommer att dö i cancer. Hon är arg på sig själv för att detta påverkar henne så mkt, att när hon känner efter känner hon sig otrygg och rädd vilket helt krockar med hur hon skulle vilja och borde känna sig som mamma. Hon minns när hon stod vid sin väninnas gravsten att hon sa till sig själv att hon inte fick gråta, då kommer ditt barn att fara illa. Också något hennes känsloavstängda mamma påpekat.
Jag påstår att hennes förhindrade sorgebearbetning av väninnan uppstod därför att hon var tvungen att klara sin graviditet samtidigt och det är först nu tiden har kommit för detta. Men för att klara och kunna tillåta sig sorgebearbetningen, behöver E bli helt sjukskriven en längre tid från att vara ensam ansvarig hemma för dottern, förslagsvis 2 månader framöver. För nu när sorgen börjar komma, klarar E inte att vara med dottern själv. Hon behöver känna tryggheten för att tillåta sig sorgebearbetningen, som jag menar försvårats av flera samverkande faktorer. Väninnans död blev traumatisk för E då hon samtidigt var gravid och skulle bli mamma. Därtill spelar hennes frostiga relation med egen känsloavstängd mamma (som i sin tur i unga år förlorade sin mamma i cancer vilket så tydligt visar hur problemen ärvs från generation till generation då mamman inte heller fick möjlighet till sin sorgebearbetning) in, varför E fick begränsade möjligheter att hantera sina känslor.
Vi påbörjar kroppsfokusering. S märker tunga ben och armar, tungt i bröstet som om ngn står på det. Tungt i hjärtat, det är inte som det skall, fötterna försvinner emellanåt. Är ledsen i halsen, säger hon, det snörper och drar åt där. Nu rinner tårar, det har inte funnits ngn tidigare att gå till med min sorg, säger E. Men det är egentligen inte mig det är synd om, inte värdigt att jag har det jobbigt jag som hittills fått leva vidare och leva min (och väninnans) dröm. S minns hur de under väninnans sjukdomstid kramades om utan att nämna hur rädda de var båda två. Jag måste vara trygg, stark för min dotter, men klarar inte det nu. Men kommer jag att bli trygg, finns det hopp.
Session 9
När det gäller antidepressiva, verkar det som E blivit lugnare i sina tankar, särskilt de nästan tvångsmässiga tankarna att hon skall få cancer som hon tror skapar cancer. Hon tycker sig mer ha fått distans till dessa tankar och det är positivt. Medan det är lugnare i huvudet, är det inte det i kroppen. Hon tycker sig ha fått fler symtom när hon skall hit till mig, det är jobbigt att komma hit. Hon har fått en insikt, att hon nog är alltför empatisk med andra som kan bli skadligt för henne själv. I slutet kommer vi in på att det kan även gälla sin dotter som vaknar på natten, att hon överdrivet tröstar dottern som om det är henne själv hon vill trösta. Hon har sett sig som en “gummimänniska” som i livet har haft i uppdrag att hjälpa andra. Hon är här för att fokusera på sig själv, då hon säger “jag har inte levt, utan mest varit rädd”. Min tro är att många s.k. högsensitiva personer vuxit upp med en roll att läsa av sina familjemedlemmar och tillgodose andras behov i första hand, inte sina egna. De upplever också att de inte riktigt vet vem de själva är.
Så vi kroppsfokuserar nu. Fötter och armar försvinner, det rycker i dem. Stramar i halsen, en klump där, får kväljningar och hostar, är orkeslös. Klumpen berättar att jag inte kunde hjälpa väninnan, dvs att E misslyckades sin uppgift, jag kunde inte kontrollera situationen. Hon känner sig hjälplös, jag behöver nu få veta att det hela kommer att gå bra. Så minns E som liten när pappan försvann bort en kväll hur panikslagen hon var, hur hon rev de andra och hur hon skrek, hur jag ville springa efter. Och att mamman inte klarade av att trösta henne, hålla henne. Hon förstår hur sårad hon själv är/varit, det sitter i halsen som ett sår, hon skulle behöva “fulgråta”, dvs våga låta ansiktet bli förvridet som vid stark sorg. Det stramar, hon är varm och svettig, tung i huvudet, det drar ihop sig i ansiktet, men hon stretar emot, jag blir så trött. Jag vill att någon skall förstå och tala lugnande till mig, säger hon. Då gör jag det och tar hennes kalla händer i mina varmare och säger att det kommer att ordna sig. På fråga hur hon kan ta emot detta, kommer inget svar. Mer än att hon upplever att händerna kokar, händerna ”talar”.
Ref: mina känslor har varit så inkapslade
Session 10
E fick någon slags skjuts efter förra gången, fick klarare tankar. Tabletterna har tagit bort den värsta ångesten. Är lugnare i kroppen, inte så mkt smärta, är lättare. Hon tycker i och för sig att hon är spretig, men säger tydligt och bestämt att det nu är “påtagligt att min vän är död”, som att hon nu accepterat även på ett känslomässigt plan. I en dröm tröstade väninnan henne, hon föll ihop och nästan drunknade i sina känslor. Jag läser upp föregående notat att hon varit som en gummimänniska och mest tänkt på andra men också att hon varit rädd i hela sitt liv, att hon inte har levat. Hon blir sorgsen och tung av detta. Hon berättar också om en film hon berördes av. En ung kvinna som hade en troende mamma och en syster med cancer, hon fick höra att hon syndar om hon gör som hon vill, det är hennes plikt att vara glad och positiv, mycket skuld och skam för den hon när.
E har berättat för sin sambo att de har ett stort problem i sin relation, det är att hon vill behaga honom alltför mkt, att hon ställt så höga krav på sig att hon undanhållit vad hon har lust till eller inte. Han är en doer, ordningsam, vilket hon inte är. Det är en sorg över att hon varit så osäker. Skuldbelägger sig för att vara fel, vara jobbig, tynga andra med mina känslor. Hon fick en insikt på sin födelsedag där hon upptäckte en stor leverfläck på pappan och blev jätteorolig. Hon ser hur tvång följt henne sedan länge. Ingen förstår mina rädslor, de andra stänger bort eller överreagerar, jag är familjens nervvrak men också den som tar tag i saker. Mina systrar är egoister och föräldrarna förväntar sig att det är E som kommer att ta hand om dem som gamla. Det har alltid varit dom och jag, E skulle behöva någon som kan bära henne, nu är det hon som ringer och bokar läkartid för pappan.
E inser att hon nu måste få finnas till för sig själv, för sin egen familj.
Re: kommer fram mer tunga saker, men nu har jag låtit det komma, för jag vill leva här och nu.
Session 11
E tar upp sina ryckningar som kan komma var som helst i kroppen och hennes sjukdoms-rädsla går igång. Enligt läkaren kan det vara en biverkan av hennes medicinering eller ha med salthalt att göra. Jag säger mig hypotetisk tro att ryckningarna har en viktig funktion för att spända muskler inte skall låsa sig. Hon vet med sig att ha en grundspänning i kroppen sedan uppväxten, då hon alltid var rädd hemma. Nu är hon lite spänd inför att sambon skall börja arbeta igen och hon hennes sjukskrivning upphör, dvs nu skall hon själv ta hand om sin dotter. Men hon har nu tilltro till sin förmåga att klara samspelet med dottern. E tycker sig ha gått igenom kroppen genom vårt arbete och tror sig ha tagit sig igenom det värsta, kopplat till cancerrädsla. Hon sitter fortfarande kvar i sin roll i familjen att vara den som tar hand om starka känslor och oro. Detta blev tydligt när mamman kom in och grät och beklagade sig över något hon vara orolig för i sin kropp.
E tar upp traumatiska minnen kopplat till smärta på toaletten. Ett minne är när hon fick en allergisk reaktion från sin kanin och ögonen svullnade igen och hon hade svårt att andas, jag trodde jag skulle bli blind och föräldrarna kunde inte hantera situationen, pappa försökte duscha henne. Hon var 4-5 år. Ett annat tidigare minne från blöjåldern är när hon brände stjärten på ugnen. Mamman fick panik och flydde, pappan satte henne i ett bad. När hon berättar blir hon starkt rödflammig på bröstet. Jag ber henne stanna upp i vad som händer i henne vid dessa minnen. Hon tappar kontakten med benen som om hon blev hjälplös/ förlamad (hypoaktivering som speglar hjälplösheten), får ont i huvudet, det rycker i armarna. Jag ber E via egostate (ett arbetssätt att ta kontakt med tidiga delar av självet) ta kontakt med sina tidiga delar och frågar vad hon skulle ha behövt för omhändertagande som liten. E säger då att hon ser att den lilla gråter och skriker, är frustrerad, men vet inte vad jag behöver. På fråga vad den lilla skulle behövt, svarar E att hon skulle behöva någon som satte sig ner till hennes nivå och talade lugnande till henne. Jag uppmanade henne att göra det. När den vuxna delen gjorde det lugnade det sig inom henne. Så visar E också hur hon behöver skaka av sig saker med händerna. En aktiv rörelse som hjälper henne. Hon är återkommande rädd att vara ensam på toaletten. Hon vet sig behöva simma naken, en befrielsekänsla. E berättar också att hon skadat sitt ansikte genom att klämma på det så att hon blir “ful”, hon vill helst inte vara sig själv, sminkar sig för att gömma sig. Men hemma hos sambons föräldrar kan hon vara utan smink, är sig själv där. Inte hemma hos sina föräldrar, där behöver hon masken.
Ref: har lite huvudvärk
Session 12
Det är nu mindre ryckningar i kroppen, hon har också haft ont i benen. Jämför med den förlamande upplevelsen i benen vid toalettsituationen förra sessionen. Annars känner hon sig förvirrad av alla negativa tankar. Kanske för att hon varit ensam den första veckan med dottern. Men dottern känner hon sig nu trygg i att kunna hantera. Hon tänker mkt på döda människor och nämner nu farmor som under hennes studentfest plötsligt dog efter en kort tids cancer. Farmor var gammaldags, men viktig för E då hon var henne mer känslomässigt nära än sina föräldrar. Fortfarande märker E att föräldrarna har mer kontakt med hennes systrar som är ensamstående och kanske tycker de att E får klara sig själv då hon har en man. E har vuxit upp med att ta hand om de andra i familjen och nu verkar det som de helst vill se hennes glada mask och inte klarar de behov av kontakt som E nu har. E ser hur viktigt det är för henne att komma hit, jag blir såsom en förälder hon behöver just nu. Hon är rädd att det värsta skall hända nu när hon har det bra. Hon minns sin mammas oro som hon ständigt var utsatt för. Hon hade en dröm om att hon knackade på hos väninnans föräldrar och att väninnan var där som om inget hänt. Jag påstår att hon alltid kommer att bära väninnan med sig i sitt hjärta och det är därför hon återuppstår då och då, även om hon vet att hon är död.
Session 13
Idag kommer E med sin lilla dotter. Två viktiga saker vill hon ta upp. Dels att hon precis är gravid, vilket är lite omtumlande då det inte var planerat. Men hon vill ha barnet även om sambon verkade ha lite jobbigt att bejaka det så här i början. Naturligtvis kommer en del oro, om hon får behålla det, om det är friskt och om det går bra med att ta antidepressivt. En sjuksköterska kollar med läkare under dagen och hör av sig till E.
Den andra saken är att hon haft en dröm där hennes döda väninna kunde berätta sin oro för cancern för henne och E själv kunde förmedla sin sorg och ledsenhet till väninnan och detta är en lättnad inom E. Det är som om något har släppt inom henne.
E kan rapportera att hon inte längre har någon fysisk ångest, men att hon kan oroa sig, kan vara sårbar och dela med sig av detta. Som när hon blev irriterad på sambon uttryckte hon det även om han inte tyckte det var befogat. E börjar med andra ord att ta plats med sina känslor, även om omgivningen inte bekräftar detta. Och bryter därmed med det mönster hon växte upp med, att stänga in dessa problem.
Session 14
E har fått klarhet i vilka antidepressiva hon kan ta och hon har nyss bytt. Hon har dock börjat se saker som mer hotfulla så här i början av graviditeten. Hon har ont i huvudet idag, tror själv det är spänningshuvudvärk, men blir lätt hypokondrisk och undrar vad det är för fel. Hon märker dock att hon bättre hanterar sin sårbarhet, som när hon träffade annan kvinna med småbarn som kände den nu döda väninnan. E kunde nu prata om det utan ångest. Även när hon såg sin döda väninnas lilla pojke på en förskola. Hon tog cellprov igår och det stressade henne lite, att vara på sjukhus är i sig stressande. Och så skall hon på lägenhetsvisning idag, ngt hon sett fram emot. Hon har bestämt att denna graviditet skall hon vara snäll mot sig själv.
Vi utforskar huvudvärken en stund. E märker hur svårt hon har vid utandningen, ett stopp under sternum (bröstbenet). Också något i halsen som hindrar. Skulle behöva landa i min graviditet. Det är nästan för bra för att vara sant. E märker hur hon instinktivt vill skydda fostret. Tankarna snurrar runt och jag inducerar (en hypnosmetod) sommarhimlen med moln/tankar som kommer och går, detta för att kunna släppa tankarna. Jag tar upp tanken på meditation och detta är S positiv till. Vi enas om att jag skickar CD:n med meditation under graviditet, detta är något som S tycker om säger hon.
Session 15
E berättar att hon börjat jobba idag 50%. E har bestämt sig för att arbeta även i höst innan hon på nytt skall bli mammaledig. Men då hoppas hon få arbete utifrån sin utbildning som hälsocoach. Via läkare fick hon hjälp att förstå att hennes huvudvärk kunde ha med synfel att göra. Och vid optikerbesök framkom detta, så hon kommer att få glasögon. Annars tar E upp sina rädslor och hur lätt de aktiveras. Hon har mardrömmar om sin döda väninna, att hon återkommer till E då och då och i drömmen finns väninnan, men overklighetsupplevelse då hon vaknar upp. Så berättar E att hon nu snart skall berätta för sina andra väninnor att hon är gravid. Hon minns förra gången hon gjorde det vid första graviditeten, var väninnan med och alla visste att hon inte skulle överleva sommaren. Vi stannar upp i detta som en hjälp för S att klara berätta för sina väninnor.
S märker hur det strömmar i benen och snurrar i huvudet, men bålen är avstängd. Finns en rastlöshet i benen, tungt. Hon vill skaka av sig detta och gör det med både händer och ben. Jag exponerar E nu för mötet med väninnorna. Då händer något i ansiktet, i käkarna och här sätter E upp händerna om kinderna, overklig upplevelse då hon nu ser väninnan inom sig. Så kommer ett illamående och E inser att väninnan ej finns mer och då kommer sorgen. Hon vill gråta, men kan inte, hon märker hur hon håller tillbaka. Väninnan som också hon ville ha fler barn, liksom E nu skall få. Vi har följts åt i hela livet, vi är släktingar och väninnan har velat ha det som min familj nu fungerar. Hon tyckte jag hade sådan tur i livet. Men nu har S svårt för att tillåta sig att det skall få vara bra, att hon t.ex. skall få bli gammal och se sina barn växa och kanske också få barnbarn. E ser ofta bilder av äldre och fascineras av att de lyckats bli gamla (och inte dött i förtid). Framkommer att E har svårt att tillåta sig glädjas, att få vara den som har haft tur. Om hon säger hur lycklig hon nu är, är hon rädd att det skall gå åt skogen. Som det gjorde för väninnan.
Ref: E är lite omskakad av att nu ha förstått att det förra mötet med väninnor där väninnan ännu levde, så starkt fanns kvar i henne. Hon har heller inte lyckats vara ledsen på flera månader, kändes bra detta.
Session 16
E brottas med svårigheten att få vara lycklig och njuta av det och samtidigt ångesten över att det kan gå illa, som för väninnan. Hon konstaterar dock att hon har gjort många saker som hon tidigare var rädd för; köpt hus, fått ännu ett barn och börjat arbeta. Hon har dessutom sökt nytt arbete och skall på intervju.
Vi jobbar en stund med det som är jobbigt och märker det i ett brännande i bröstet, har svårt andas ut och slappna av. Efter en stund kommer en känsla av tacksamhet och så kommer en sorg över sin mamma som hon saknar. Hon skulle behöva få deras glädje över barnet som kommer, men det kommer bara oro och från pappan en stumhet. Hon känner sig så ensam. E märker att hon medvetet skyddar mamman genom att inte ta upp sina behov, annars får hon höra och uppleva att hon alltid är den som förstör. Hon har en klump i halsen nu, hon är trött på att jaga förståelse och närvaro från sina föräldrar. De verkar fullt upptagna med E:s systrar som båda är ensamstående och mycket behövande. Det blir inte så mkt över till E. Mot slutet av sessionen kommer det alltmer glädje hos E, hon behöver få komma hit och lasta av sig, få bekräftelse som hon varken kan få av föräldrar eller sambo.
Session 17
Det går ganska bra nu. Hon har varit på intervju och väntar på besked. Eventuellt söker hon ett annat arbete som bättre passar i tjänstgöringsgrad och är tillfälligt. Hon föder ju barn sedan. Det förra arbetet är 100% och fast. Hon har inte berättat att hon är gravid.
E säger till mig att hon vill bli lovad att det inte skall hända henne någon tragedi i framtiden. Det är som om det är det lilla barnet inom henne som behöver tröst, men aldrig kunde få det då mamman och pappan inte har haft den förmågan att interreglera henne. Idag är det mest utseende som mamman kan kommunicera om. E ser hur hon som ung skrek åt mamman med syftet “se mig”, “hör mig”. Jag säger mig inte kunna lova att hon inte utsätts för framtida trauman, det tillhör livet. Däremot säger jag mig tro att hon kommer att vara i bättre förmåga att hantera ett sådant. Och detta märker E. I de telefonsamtal hon tar emot på sitt jobb med människor som har det svårt, får hon höra tunga saker (även sjukdomssymtom som cancer) och märker att hon klarar att hantera dessa bättre.
E tar upp att hon känner en plikt i att hjälpa när andra mår dåligt, som hennes systers dotter på 13 år som har det jobbigt pga systerns drickande. Hon har försökt, men märker att systern viftar bort det. Jag föreslår att hennes plikt är nu att ta hand om sig själv och sin familj i första hand. Inte andra.
Session 18
E kommer med huvudvärk, kanske för att hon börjat på nytt jobb för två dagar sedan. Hon skall hjälpa fyra 16-åriga tjejer från HVB-hem att bli trygga med skolarbetet på individuellt program. Som stöd har hon en mentor som är socialpedagog. Vi pratar en stund hur hon skall klara dessa uppgifter utan att det blir för jobbigt. Det ordnar sig, säger hon. Jag överlever, jag är en överlevare.
E berättar att hon varit ute och rest och ett återkommande problem är att hon ofta blir sjuk då. Hon har fått ångest, blir vilsen och osäker på vem hon är och hur hon skall göra i vardagssituationer. Detta är ett gammalt mönster sedan hon var liten och här aktiveras hennes tidiga utsatthet och låga självkänsla utifrån ständigt kritiska föräldrar. Hon minns på Gotland när dottern var 6 månader och väninnan nyligen hade dött, att hon inte kunde sova på en hel vecka. Här har sambon svårt att förstå och hänga med, man skall ju vara glad när man är på semester med följd att hon blir självkritisk.
För att utforska detta tema kroppsfokuserar vi. S är tung i huvudet och i benen. Det är brusigt inuti, framför ögonen, mycket smått. Hon håller ihop handflatorna, de är som magnetiska. Jag ber henne experimentera dess funktion genom att pröva ta loss händerna. Och märker att hon behöver händerna för att hålla fast sig. Nu exponerar jag henne bl.a. för Gotlandsresan. Kommer illamående, tyngd av det. Jag uppmuntrar henne att låta sig må illa och då kommer en osäkerhet fram, hon vet inte hur hon skall vara, är obekväm, vet inte vem hon är, är jag OK, skall jag sitta i soffan, skall jag hjälpa till. Hon märker nu hur rädd och osäker hon är och då har illamåendet släppt när hon klarar att vara i kontakt med känslan. Och hon hör nu saker som varit fel, hon märker lilla E inom sig, för hon är rädd för att inte vara älskad, omtyckt och hon ber sambon ofta om bekräftelse. Men han har här svårt att förstå och blir irriterad snarare. Men nu ser E sin mammas och pappas fördömande, att vad hon än gjorde var det fel. När hon nu via egostate möter ”lilla E” mår hon illa igen, blir arg på sina föräldrar för vad de gjorde. Hon minns hur hon sprang runt och kissade då hon var så osäker, även det kritiserade föräldrarna. E har svårt att få kontakt med ”lilla E”, som om ”lilla E” inte tror att det kan finnas någonn som tycker om henne. Och hon ser nu hur lik hennes dotter är ”lilla E”, gullig.
Ref: min dåliga självkänsla är så hårt gjutet i ”lilla E”. Hon har även här tvivlat på att jag bryr mig om henne, ens kan vilja vara intresserad av henne.
Session 19
Det går ganska bra. Jag borde vara färdig med alla negativa tankar tills barnet kommer, så att jag kan få glädjas då. När jag mår bra, blir jag så sprallig. Men det krockar med en bild E har att hon skall vara lagom, tona ner sig. Hon minns sig själv före förskolan som glad och orädd, även om hon redan då hade tvångstankar om att tex tvätta ansiktet. Nu har hon en jobbig klump av dessa motstridiga självbilder. Hur hon är och hur hon borde vara. Hon ser en bild på sig som 4-åring, hon tycker synd om sig, hon var missförstådd och vilsen på sin plats i familjen. Hon sökte sig utanför familjen, skaffade många kamrater och var omtyckt för att hon var rolig. Nu har hon en överdriven rädsla (som fanns även hos lilla E) för att våga leva då det är så mkt hon kan förlora. På fråga var rädslan sitter, så lägger E direkt handen på sitt bröst som är rödflammigt. Hon säger sig behöva tillit till sin förmåga att hantera rädslan vilket vi kan göra nästa gång. Pga. sitt arbete, lägger vi tidiga tider. Hon har inte berättat för chefen om att hon går här, då hon tycker sig tillräckligt besvärlig som måste gå ifrån till MVC.
Session 20
Nu har E och sambon flyttat och i samband med detta har katastroftankar och huvudvärk kommit. Hon mår annars ganska bra nu och kan känna en längtan till barnet föds om 3 månader. Men hon ser också att en del av henne nästan upplever det tryggt att ha katastroftankar. För i natt hade hon värsta mardrömmen; en kompis dog plötsligt i cancer och hennes sambo kommer också att dö. Framkommer att E har svårt att kunna vara sig själv som den glada och sprudlande människa hon är, då hon lärt sig tidigt att hon varit för mkt och måste dämpa sig. Hon ser sig som ett offer och sambon som perfekt, han är mer lågmäld och normal i E:s ögon. Så kommer vi in på deras relation, där han verkar vara nedstämd och ha svårt att hantera flera barn. Särskilt som det medför att E ägnar sig mer åt sina barn. E har mer tålamod och leker gärna med sin dotter, medan sambon är trött och sur hemma. Han vill ha mer sex som tecken på kärlek dem emellan och E har andra kärleksbehov som att göra saker ihop. Jag säger till E att detta är klassiska problem när barnen kommer, att då kan spänningar uppstå när kvinnan mer vänder sig mot barnen och därigenom också tillgodoser sina närhetsbehov. Nu kan S säga att hon är frustrerad på sin sambo, att han m.a.o. inte är perfekt. Inte heller att hon bara är fel och jag försöker här bekräfta E att tillåta sig vara den livfulla människa hon är.
Session 21
E har märkt att hon är mkt snällare mot sig själv nu. Men samtidigt reagerar hon fortfarande starkt när situationer aktualiserar cancer. Som när en 65-åring på jobbet berättade att hon fått bröstcancer. Men då hade E styrkan att kunna prata med kollegan om att detta var jobbigt för henne, även om andra till synes inte reagerade. Då hamnade hon i en svacka. E visar nu prov på att kunna lugna sig, tala sig tillrätta, dvs hantera rädslan. Ett bra exempel att hon nu kan reglera rädslan. Relationen till sambon är bra nu, hon har fått honom att hålla med om att han varit lite sur och trubbig, bl.a. genom att provocera honom med att han både är den roligaste och den tråkigaste. För hon bryr sig honom. När hon kan oroa sig för framtiden, säger han att hon klarar det mkt bättre nu, att hon inte blir överväldigad. Och E var lite orolig när vi satt i ett nytt rum, där vi träffades för 1 år sedan, att det skulle vara jobbigt. men det var det inte, E kunde se skillnaden för 1 år sedan. Hon känner sig tryggare nu, även om hon också är skadad av det som hänt. Hon känna saknad av väninnan, det är tungt, men hon klarar att härbärgera känslan. Dvs kunna acceptera saknaden. E ser det som att hon nu vill leva, inte bara överleva. I detta ingår att våga och tillåta sig att glädjas över allt bra som hon har. Hon vill inte vara som sin mamma, sin familj, så nertonade. E ser också hur lik dottern är henne själv och E gillar det hon ser; en envis och känslosam människa. Just nu undrar hon om skall kunna älska det nya barnet, vilket jag försäkrar att hon kommer att göra. Vi bokar nästa tid efter förlossningen. S är lite ängslig att släppa mig, så jag lovar att följa henne runt förlossningen och lite till.
Session 22
E kommer med sin nyfödda dotter, 3 veckor gammal. Förlossningen gick bra, förutom en viss försenad havandeskapsförgiftning och förhöjt blodtryck med några extra dagar kvar på BB. Detta triggade naturligtvis hennes hypokondri. Men nu känner E ingen stress omkring babyn. Däremot, den äldre dottern blir lite besvärlig när E skall amma. E är fortfarande stark i sina känslor. När hon nu har det så bra med två barn, kommer också rädslan att något otrevligt skall hända, som om det inte är möjligt att det skall få vara bara bra. E har dock blivit mer kärleksfull mot sig själv, klandrar sig inte. Allt har ju ändå gått bra, nuet är fantastiskt och samtidigt väcker det ångest. E tycker hon bär på en överdriven rädsla som tar mkt energi av henne. Hon vet inte om hon kommer att överleva som mamma. Jag menar att den rädslan kanske är överdriven. Även mormor dog när mamman var 11 år, ett trauma hon har fört över på E och hon minns mammans rädsla att dö ung och inte få vara med sina barn. Under uppväxten var E den av systrarna som tog på sig allt, bar också på en rädsla att pappan som var allt för henne skulle dö. Även mamman, som stängde in sina känslor, förde över mycket på E. Och så detta med väninnans död. Det ligger en bomb av känslor som en klump i bröstet. Jag menar att det är den bomben som vi tillsammans behöver ta hand om.
Session 23
Det går ganska bra nu, men E hade en katastrofsituation för två veckor sedan. Jag var stressad, kände ångest och löste den genom att gå ut med min man. Då barnen sov kunde E gråta ut och efteråt lugnade hon sig. Det var bl.a. hennes mamma som sagt klumpiga saker om människor som skall dö, det är för E som att gå ut på ett minfält. E försöker få sin mamma att förstå detta genom att berätta om hur hon mår, men det är som förgjort. Mamman säger det igen ändå. Jag menar att detta har mamman, som tidigt förlorade sin mamma och stängt in det, nog alltid gjort. Fört över mycket av sin ångest på E, som tidigt lärt sig att ta in andra människors behov. Fortfarande läser E av sin man och berättar för honom hur han mår. M.a.o. en Highly Sensitive Person. Och det är som om E aldrig givit upp hoppet att få den mamma hon behövt, dvs en som kunde stötta henne, trösta henne.
E ser ändå en utveckling till att hon nu bättre kan lugna ner sig, det äter inte upp henne lika mycket som förr. Hon får mer praktisk hjälp från föräldrar nu och känner därigenom ett bättre skydd. Men det finns katastroftankar om framtiden, som att bara tänka sig om 5 år att hon då fortfarande lever. Eller som de båda grannarna som är ett äldre par och varit ihop sedan de var 25 år, det skapar en omvälvande tanke/förhoppning varvat med en oro att inte få vara frisk. Men när dottern skrattar vågar E nu känna en stark glädje, hon vågar vara i glädjen trots att en katastrof kan inträffa som gör att man förlorar den. Men så blir hon så pass glad att det kommer en ledsenhet och jag förklarar en känsla kan övergå i en annan. När E är lycklig drömmer hon om sin stora ungdomskärlek, det var hon och han mot världen.
E ser att hon blir lätt överbeskyddande mot dottern och märker även hur dottern försöker förklara för henne att vissas saker inte är farliga. Återkom ev. till detta med över-beskyddande, för E märker att det är sig själv hon försöker lugna med alla tröstande och lugnande ord.
Ref: jag är nog bra på att ta emot och vara i det positiva nu, var så berörd förra gången av sig själv av att ha vågat skaffa sig en bebis till. E märker också att hon börjat skärma av mot familjen nu som för att skydda sig, Var tidigare rädd att pappan skulle dö, men kan nu släppa det mer.
Session 24
Jag har kunnat känna lycka korta stunder, inleder E med. Men denna känsla ligger så nära min skräck, som när det är för bra. Men jag kan gosa med mina barn och känna hur skönt det är. Som när jag ammar. För några dagar sedan satt jag och grät när det blev för mycket av att flera personer runt mig mådde dåligt. En gammal barndomskamrat har fått bröstcancer, sambons syster och mamma har varit i kontakt med sjukvården och hon själv hade tagit ett cellprov. Ebba berättar att hon kunde förmå sin sambo att lyssna på henne, vilket hon behövde, han satte sig ner med henne. Ett problem är dock att han måste komma med lösningar, när hon egentligen bara behöver att han lyssnar. Vi stannar nu upp i detta kroppsfokuserat för att reglera alla starka känslor.
Ebba märker hur hon biter ihop så att det domnar i käkarna och jag märker att hon är rödflammig på bröstkorgen. Här lämnar vi dock kroppen, då Ebba idag är tryggast med att prata och inte kroppsfokusera. Hon visste att efter att ha gråtit ut hos sambon, så lättade det. Men nu säger hon att hon är så yvig och psykiskt instabil. Detta har hon hört i sin uppväxtfamilj säga om hennes känslosamhet, men jag förklarar att det är en resurs att hon kan gråta, dvs kunna hantera känslan och märka att det lättar efteråt. Benämningen yvighet kan mer berätta om hennes anhörigas känsloavstängdhet. Och E har trott att det är normalt att vara känsloavstängd.
E har träffat en väninna som är som hon i sättet och det har fått henne att känna sig mer normal. När hon träffade sin barndomskamrat som hade bröstcancer och som verkade lugn, fick E en känsla av att hon blev bärare av hennes oro. Men när hon bråkade med sin syster som är ensamstående med ett barn och som av föräldrarna kallas för prinsessan på ärten, kunde hon säga ifrån då systern ojade sig över att E inte hjälpte henne med sonen. Och då har systern avlastning av sonen 3 dagar/vecka hos föräldrarna. Som mamma kunde E nu sätta en gräns och inte ställa upp för systern. Och bråk är något som man inte haft i familjen. E fick en superkraft som mamma, hon vill skydda sin familj nu.
När vi kommer in på E:s cancerskräck, har hon själv en idé att den ger hennes underliggande separationsångest en bild. Hon minns sin egen separationsskräck inför faderns alla resor och att han skulle dö. Hon ser också hur mammans separationsångest visade sig under uppväxten då mamman inte klarade att lämna barnen på dagis.
Ref: det är inget som är fel med mig
Session 25, 2,5 månad senare pga sommarsemester
E har slutat amma och dessutom börjat arbeta som socialpedagog. Nu sitter något i både hals och mage. Hon tror det handlar om separation från barnen, även om sambon trivs med att vara pappaledig och kommer att klara det bra. Hon bär återkommande på negativa tankar som ”nu är det för bra, får jag verkligen må så här bra”. Dessa tankar släpper hon inte, trots att hon skulle behöva det, det sitter fast i hals och mage. Så vi övergår nu i kroppsfokusering.
Ebba märker en klump i magen. I käkarna och i ansiktet märker hon en rörelse som att det vill dra ihop sig. Hon vill nu helst krypa ihop som en katt. Jag uppmuntrar henne att uttrycka rörelsen, dvs krypa ihop. När hon gör det kommer en stark tyngd inom henne som hon helst vill undvika och öppnar då ögonen och avbryter kroppsguidningen. Hon säger sig vilja gråta men samtidigt drar det ihop sig. Som hon lärt sig att göra försöker hon hålla tillbaka gråten, man skall inte älta utan se framåt.
Vi kommer nu in på äldsta dotterns alla starka känslor. Och E ser nu sambandet hur hennes mamma inte klarade av hennes känslosamhet som liten, utan lämnade över detta till pappan. Och E ser nu hur mamman även idag lämnar över sina bekymmer på E. Dels att hamna i depression och dels de bekymmer mamman har med E:s systrar. E är fortfarande mamma till sin mamma. Detta väcker dels en förståelse hur det är att vara mamma till barn som inte mår bra, men också en rädsla att bli som sin mamma då dottern nu söker närhet till E. Dottern verkar ha separationsångest, hon är rädd för att vi skall åka iväg utan henne, hon har jättestarka känslor av skrik och tårar, får hon inte som hon vill blir det utbrott och kastar saker, säger E. Hon försöker sätta sig med henne och lugna henne. Hon kan sätta gränser när dottern slår systerns pojke. Så säger E att hon är så trött att vara hämmad av väninnans död.
E berättar om en flicka hon skall vara kontaktperson åt i sitt arbete. En flicka som väcker mycket igenkänning hos E själv. Hon föddes för tidigt, flickan har ADD och kräkfobi och det triggar E, även om hon också är väldigt fäst vid henne. E önskar här att hon kan få ett flöde i sina känslor, dvs kunna hantera dem.
Hon och sambon skall resa till Spanien på semester och detta oroar henne, hon minns Gotlandsresan då hon bröt ihop. Tankarna säger att det är ofarligt medan kroppen reagerar som om det är farligt, hon känner sig både spänd och låg. Som att det är farligt med det som egentligen är positivt.
Ref: jag sitter fast i mina tankegrejer, säger E. Men här berättar hon om en annan stor förändring. Sambon har friat och E märkte direkt hur låst, stel och skakig hon blev. Hon sa till honom att han skojar. Det var så nära att hon inte hade trott på honom.
Session 26
Spanienresan gick bra, trots att E befarade det värsta, att det skulle bli som Gotlandsresan. Hon bröt förbannelsen är att det är jobbigt med resor. Hon kunde till och med glädjas åt sina barn. Framkommer att E är så mycket uppe i sina tankar att hon nästan blir rädd för sig själv. Hennes sambo säger att ”det är luft du bygger upp”. Förra veckan var hon ångestfylld, för att hon slutat amma, börjat arbeta, men också för att en syster anklagat henne för att ha sårat henne. Jobbigt för E som varit van vid att ta hand om familjens känslor. E tycker dock att hon blivit mer accepterande mot sig själv, är inte lika rädd för sig själv. Hon är snällare mot den lilla inom sig.
E tror att hon har någon form av ADHD, då det är full aktivitet i hjärnan. Hon har märkt att fysisk aktivitet är bra för henne att lugna sig och hon kanske skall prova tantgympa. Hon har även tänkt på att någon form av mindfulness skulle vara bra och beskriver det vi gör som samtalsterapi. Då slår det mig att vi så lätt hamnar i samtal och uppe i alla hennes tankar, att det inte har blivit så mycket kroppsguidning som jag tänkt mig. Att vi så lätt hamnar i hennes skojighet. Samtidigt märker hon sina domnade fötter och smärtproblem i ljumsken. Då säger E att det är dåligt att känna, det är luft som hennes sambo säger. Hon har alltid sett på sig själv som tankar som i sin tur skapar känslor, det är det hon består av och samtidigt visar hon upp ett lillfinger. Det är något som fattas, säger hon. Då föreslår jag att vi nästa gång fokuserar på kroppen och via kroppsguidning försöka reglera alla de stormiga upplevelser och tankar som styr henne och inte så mycket i samtal.
Session 27
E sover mycket och kommer lite uppgiven idag. Hon ser hur hon kommer hit för att få ut en massa tankar och kunna hantera dem bättre. Hon behöver hjälp av sin mamma med barnen, men tycker det är jobbigt att vara beroende av henne när det gäller barnen. Hon får praktisk hjälp, men mamman triggar rädslor hos E. E tror nu att mamman för över sina rädslor och sorger på henne. Som hon alltid gjort och E ser nu hur mamman som förlorade sin mamma tidigt i cancer, aldrig fick hjälp att bearbeta den sorgen och de rädslorna. Mamman har ofta upprepat att hon inte tror sig bli gammal och få uppleva sina barnbarn. Precis den rädsla E har inför sitt eget åldrande. Inför mamman blir hon den glada och starka då mamman uttrycker en förväntan på det. När E har det jobbigt och försöker förmedla det till henne, svarar mamman med att uttrycka hur skönt det är att E är så glad och hjälpsam. Den trötthet hon känner väcker skam hos henne.
Det framkommer att E hatar att vara själv, kan vara det men vill helst slippa. Min bedömning är att E behöver våga vara med sig själv, att vi här nu tränar henne att vara i sin kropp, sina känslor och inte bara i sina tankar. Vi stannar upp kroppsfokuserat och nu avser jag att hålla kvar henne i kroppen och inte fly iväg till sina tankar. E märker hur hon håller andan, är torr i halsen, hon märker nu att hon stänger av hela kroppen, märker i benen framförallt när det är jobbiga saker, som om de vill fly. Här nämner E sin mamma och då ber jag henne att fokusera på vad som händer i kroppen när mamman står framför henne. Det kommer en klump i i bröstet, jag ber henne att andas sig in i klumpen, då blir hon ledsen, vill gråta. När tårarna så rinner konstaterar hon att hon inte har fått det hon behöver av sina föräldrar. Hon skulle ha behövt höra sin mamma säga ”du kommer inte att dö, du är frisk, du skall ha det bra”. Då jag ofta säger att jag aldrig har som fokus att anklaga föräldrarna, att mamman haft svårt att själv hantera döden, hantera känslor och överfört detta på E, så måste E oavsett ändå ha rätt till sin egen historia, sina egna upplevelser och känslor. Jag förmedlar här de kloka orden som Elisabeth Kybler-Ross formulerat. Den som inte kan dö, kan heller inte leva.
E förklarar nu att det har varit en god hjälp för henne med sin komplexa traumatisering, hon har fått en förståelse för sina symtom, att hon inte är knäpp, att det inte handlar om fysisk farliga symtom.
Ref: när jag kommer hit, blir jag lika förvånad varje gång att mina problem handlar om något annat än jag trott, alltså inte bara dödsångest, utan något kopplat till min familjs historia. Att jag suttit fast i en familjeroll. Jag utmanar henne här som en läxa att pröva när mamman vill ha henne glad, våga fortsätta ta fram sina behov istället för att lägga in en högre växel. Hon minns nu på Gotland där allt utlöstes, att det var då kroppen sa ifrån.
Session 28
E ser hur svårt hon har haft med hela sin familj, att hon varit den känsliga medan de andra velat stänga ner. Hon har nu börjat kunna acceptera att det är så. Tidigare tyckte och tänkte hon som var annorlunda, att det var hon som var fel. Hon kan nu acceptera sig själv som en känslig person, en sådan som oroar sig för andra. Och hon vill vara den personen. Hon är både pessimist och optimist. I natt hade hon en speciell dröm. Hon såg en gammal kvinna som hade hennes bruna ögon, en gammal kvinna som satt på ett hem. Det var en lättnad att se mig som gammal, att allt kommer att bli bra. E konstaterade att hennes mamma burit på sin dödsångest, som bl.a. sa att hon inte skulle bli 60 år och få uppleva sina barnbarn. E såg också i väntrummet idag en äldre kvinna som var glad, vilket också ger henne hopp. Då E så lätt hamnar i tankar och samtal, föreslog jag att nu fokusera vad som händer i hennes kropp. Hon märker då hur lättnaden har spridit sig och hon visar med sina händer knutna först över bålen och öppnar så upp händerna och visar hur det spridit sig ut i hela kroppen i positiva känslor.
Jag tar nu upp tanken att vi börjar närma oss ett avslut i vår kontakt. Först skrämmer det henne, men säger att hon har tänkt den tanken själv. Vi har ju träffats i snart två år. Hon minns att hon först kom för att ta hand om sin sorg över väninnan, men att hon nu förstått mycket mer om hur hennes familj och rollen hon haft där påverkat henne till den dödsångest som försvårade sorgebearbetningen. Hon ser nu hur hennes äldsta dotters födelse hjälpt henne att söka hjälp. Vi enas om avslutning efter nästa session.
Session 29
Idag är sista gången vi träffas. Jag har tagit upp tanken att få använda mina notat från våra träffar till publicering och detta godkänner E. Hon kommer att få se och godkänna det redigerade materialet.
Vi återtestar på flera tester som användes vid starten, som ett kvantitativt mått på hennes utveckling. Min erfarenhet är att detta ger även patienten viktig information som de glömt. Vid återtestning med SCI-93 som mäter hennes självrapporterade symtombelastning, fysiska såväl som psykiska, den senaste veckan, har poängsumman minskat från 65 poäng till endast 11 idag. Poäng under 25 motsvarar en frisk person medan 65 poäng är ett tydligt tecken på autonom dysfunktion eller kronisk stressreaktion. Och som jag tidigare förmedlat är det symtombelastningen som är det mest tydliga tecknet på en traumatisering. E tycker det är härligt att se alla nollor hon sätter på symtomen idag, att hon är nästan symtomfri.
Vid återtestning med PCL-5 som mäter PTSD och med samma A-kriterie som vid starten(väninnans död och hennes dödsångest) har poängen minskat från 65 poäng till 12. Gränsen för PTSD går vid 38 poäng. Så från en markant PTSD har vi kommit fram till en behandlad PTSD. Att det tagit en så pass lång tid, beror på den komplicerade underliggande familjehistorien.
E berättar om hur jobbigt det är att hantera sin 3-åriga dotter som är en liten tjej med stora känslor. Hon har svårt att fullt ut hantera dottern, som triggar mycket inom E. De är ganska lika. Hon är så stolt över sig själv som kan gråta med minstingen i famnen, förut hade hon fått ångest. Hon tycker det är otroligt att ha fått ett barn till, det har varit som ett helande. Det bästa och det värsta har varit barnen. Det bästa är att få möta det jag behövt arbeta med. Det värsta har varit att jobba med det hemska.
Vi stämmer nu av med de MÅL vi satte vid behandlingens början. ”Att känna tillit till livet, att hantera mina rädslor och dödsångest och kunna hantera min dotter”. E ser idag livet mest som härligt, men också läskigt ibland. Jag har en härlig familj och bästa tänkbara jobb där jag kan hjälpa andra. Jag har två barn att ge kärlek till utan att få ångest, jag har en bra make. Jag har emellanåt sjukdomskänsla, men kan säga till den lilla flickan inom mig att jag tycker om henne och att hon får vara rädd och jag kan trösta henne. Jag kan då trösta mina döttrar bättre. Även om jag i början av min behandling här inte trodde att det skulle gå bra för mig, har jag varit trygg här och vågat visa hur dåligt jag mådde. Jag klarade nyligen att se en film där kvinnan dog i leukemi och märkte att det inte var farligt att känna. Hade jag inte uppnått dessa förbättringar, hade jag inte klarat att varken ha barn eller leva ihop med någon, inte heller kunna jobba, säger E. Som avsked ger E mig en present, boken ”Lycka för pessimister”. Ett karaktärsdrag vi båda kan identifiera oss med.