7. Bakom utmattning och PTSD finns en komplex traumatisering

Telefonkontakt
Utifrån kontakt med vår bvc-sköterska som konstaterat en förlossningsdepression, ringer jag upp S då hon önskat så. Hon hade känt igen sig när jag presenterade mitt projekt om komplex traumatisering i mammagruppen hon deltog i. Tidigare erfarenhet av fysiskt och emotionellt våld i nära relation påverkar S påtagligt idag och hon uppfyller kriterierna för PTSD. Det är många förändringar i hennes liv nu. Sonen, 6 månader gammal, har hon svårt att skapa band med. Hon är sjukskriven från sin mammaledighet. Hon skall gifta sig till sommaren. För två år sedan sjukskriven för utmattning i arbete, gick för 1 år sedan i KBT men fullföljde inte. Hennes släkt och föräldrar har utsatts för tidiga förluster men förmedlat en ”känslokultur” under S:s uppväxt där man skall bita ihop och klara sig själv med svårigheter att hantera psykisk ohälsa.

Traumabehandlingen genomfördes i två steg där första steget var att behandla PTSD:n. Andra steget som påbörjades drygt ett halvår efter att PTSD:n var behandlad då S i sin graviditet förlorat tvillingar i vecka 18. Den svåra förlusten aktualiserade hennes svårigheter i affektiv bearbetning, Behandlingen visar hur S enligt önskan kunde sätta ut antidepressivt, klara sin höstdepression och kunna reglera sig affektivt.  Och därmed kunna hantera förlusten av tvillingarna och samtidigt få en bättre relation till sin son. Och strax efteråt kunna bli gravid igen utan att detta barn skulle bli en ersättning för de förlorade tvillingarna.

Session 1
S berättar om sitt förhållande med exet för tre år sedan, där hon var totalt kontrollerad och styrd av honom. När hon nu skall gifta sig lyckligt och har fått barn så återkommer han i mardrömmar, som om jag inte skall få ha det bra, tänker hon. Som nu när hon har en son på 6 månader och skall gifta sig i sommar. Hon är rädd för att hon inte kommer att få behålla maken, få behålla sonen. Sådana rädslor poppar upp i mardrömmar. Exet, som kom från Asien, sa till sin familj att hon är död.

Förhållandet efteråt var hon ihop med en gift man otrogen mot sin fru, ljög om att han skulle lämna frun. Med dessa händelser som utgångspunkt uppfyller S kriterierna för PTSD.
Hon sörjer kontakten med en närmsta väninna som försökte övertyga henne hur fel exet var, men då inte trodde på det. Det fanns även en annan händelse när hon var 9 år. Hon arbetade med pappan i ladugården när han fick en hjärtinfarkt och hon inte visste vad göra. Mamman tillrättavisade henne för detta. Här gör jag S medveten om hur trauman sitter i kroppen, för hon märker nu oron i bröstet, en klump i halsen, som förlamad och hur luften gick ur henne när hon blev tillrättavisad; kände besvikelse och skuld.

Hon blev utmattad för tre år sedan pga. ett jobb som det var för långt att åka till, men ett jobb hon ändå trivdes med. Hon fick ett nytt arbete efter sjukskrivningen, som hon nu är föräldraledig ifrån. Hon trivs inte där och vill inte tillbaka. Är rädd att hon CV-mässigt blivit “second hand”, var på tidigare jobb en “guldstjärna”.

MÅL; kunna släppa det (ryggsäcken, ankaret) som varit och gå vidare, dras nu tillbaka som ett gummiband till de obehagliga minnena. Vara trygg i att maken inte kommer att lämna henne och ta ifrån henne barnet. Hon skulle också vilja kunna bjuda väninnan på bröllopet, men då de inte haft så mkt kontakt har S och maken enats om att bara bjuda sådana de umgås med.

Jag förklarar mitt arbetssätt med handmodellen; tankar, drömmar, känslor, kroppssensa-tioner, kroppsrörelser och hur dessa olika informations-system vid trauma inte kan inte-greras. Jag förklarar också hur traumatisering fungerar med moduleringsmodellen (kommer att beskriva den längre fram) och S tycker det låter mycket intressant.

Ref: tacksamhet, lättnad, tror på det du säger om traumatisering

Session 2
ACE ger ingen indikation på utsatthet under uppväxten, mer än på mobbing på lågstadiet.
S har vuxit upp som yngst och sladdis. 7 år äldre bror och 17 år äldre syster. Uppvuxen på jordbruk, brodern favoriserades. S har haft stora krav på sig, mycket för att synas i pappans ögon. Vill helst vara guldstjärna och inte second hand som framkom förra gången. Rädslan att bli av med maken och son, tror hon bottnar i exets bemötande. Han var jurist och visste alltid bäst och fick S att tvivla på sig.

Vi kör djupandning och S visste magandning, men gjorde det inte. Ganska blockerad i magmusklerna. Med handpåläggning och tryck in vid utandning, får S kontakt med diafragmareflexen.

S säger sig älta, sitta fast i negativa tankar och jag påstår att vi skall försöka bryta detta genom kroppsfokusering. Hon ser att hennes klump i halsen har till uppgift att hålla tillbaka tårar.

Session 3
S har testat magandning och hon tycker det är lite försmädligt att hon inte kunde en så enkel metod som också fungerar bra. S berättar att hon vaknat av en mardröm som handlade om exet. Hon var tvungen att gå upp och kolla på sociala medier att han var upptagen med annat än henne. Han har en ny flickvän som också heter S och det är en lättnad, men samtidigt kan hon oroa sig för hans flickvän.

Vi prövar kroppsskanning idag och därefter kroppsguidning. S märker att det är spänt, främst i vänster skuldra/axel och i nacken. Vänstersidan är stelare och mer spänd, som vänster lår. Vi övergår i kroppsguidning och S väljer fokus på spänningen i axlar/skuldror. Då ökar smärtan i nacken, det spändes upp i en led från vänster axel och upp till nacken. Hon tycker det är lite konstigt att det faktiskt händer saker i kroppen, hon brukar ju negligera dessa men vet att spänningarna har suttit där länge. Hon får nu huvudvärk, som om hon fått ett slag där. Jättestelt och spänt där. Får nu kontakt med vänster armbåge, har tidigare krossat den, nu pulserar det i den. På fråga om det finns en rörelse i från spända muskler, märker hon inga. Jag visar hur man kan massera sig själv vid skallbasen där det gör ont. S säger spontant att nu skulle hon behöva massage. Jag exponerade nu henne för exet och direkt blev hon ledsen och tårarna rann. Hon var lite förvånad över att hon var ledsen, inga andra känslor kom fram. Inte heller verkade spänningarna ha släppt av detta. Jag spekulerade också i att hennes spända axlar kan representera något hon håller tillbaka, men också som ett skydd när hon var utsatt av exets emotionella våld.

S berättar att hon försöker räkna till hundra på franska för att somna om av ren utmattning. Jag tipsar om att fokusera på magandning som ett alternativt sätt att slappna och släppa tankar. Vi kan köra 5 minuter medveten närvaro nästa gång.

Session 4
S har förundrats över vad som kan hända när man arbetar med kroppen som förra gången. Rent mentalt hade hon inte trott på det. Men när tårarna kom kopplat till minnet av exet, blev det tydligt för henne att kroppens symtom kan ha en funktion att blockera överväldigande känslor. Hon är nu mer öppen för vad som kan ske. S kommer trött idag då sonen är mycket vaken på natten. Det har varit jättejobbigt de senaste veckorna med sonen gnällig och S bad honom nästan hålla klaffen, hon var på bristningsgränsen, tappade greppet. Kändes fel, men hon har ringt både sin man och mamma för att komma och avlasta. S ger exempel på bra “emotional first aid”. När han skrek la hon honom åt sidan och gick in i ett annat rum, då kom hennes tårar och näsblod. Efter att hon lugnat sig kunde hon lugna sonen. Jag ger S positiv återkoppling, då hon är så osäker på sig själv att hon undrade om jag skulle ringa socialtjänsten.

Vi övergår nu i kroppsfokus. S märker en klump i hjärtat, en sten. Också spänningar i vänster nacke. Vi fokuserar på hjärtat. En rund sten ligger och stoppar upp ingången till hjärtat, det är mörkt. Så säger S att hon inte kan vara närvarande och visa maken och sonen att hon älskar dem. Det är som en öm punkt, som hjärtat är skadat. Nu är klumpen/stenen borta men mörkt. Nu är det ett skydd som gör att jag inte kan se hjärtat. Vi avbryter kroppsguidningen här och S reflekterar att hon känner sig som en zombie, avstängd. Hon berättar hur mamman tar ut henne bland folk, mamman pratar på socialt medan S känner att hon vill hålla borta folk. Jag orkar inte träffa folk (visar med händerna stopp), men denna gräns bejakar inte S utan “uppför sig”.

Vi kör “5 minuter medveten närvaro” då S har svårt att falla i sömn med alla tankar. Hon har tidigare försökt att utmatta sig med att räkna på franska till 100. S märker att hon kan släppa tankar som håller henne vaken. Då hon säger till sig att sluta tänka, så säger jag till henne att låta tankarna vara men tålmodigt flytta fokus till andningen. När hon får huvudvärk säger hon spontant att hon skall stänga bort den, men jag säger att hon kan möta värken med att andas i den och därigenom kunna påverka den. Men här avbryter hon kroppsguidningen.

Session 5
S kommer nollad idag, hon har inget speciellt att ta upp. Hon berättar dock att hon nu kan drömma om exet utan att “hot- och farasystemet” går igång. Hon upplever honom inte längre som hotfull, det är som att hon tar adjö av honom. Ett bra exempel på att trauma-bearbetningen gått framåt.

Jag upprepar det positiva i att hon kunnat använda ”emotional first aid” i förhållande till sin skrikande son. S ser sig som “skadat gods” när hon blev mamma. Hon hade inte hunnit bearbeta sin utmattning. Men jag tror det också handlat om att hon inte vågat tro på sig som mamma, att hon känt sig avstängd och inte kunnat visa känslor. Efter att ha sökt stöd av mamman när hon inte lyckades trösta sonen, fick hon som återkoppling att inte heller mamman klarade detta. Hon som S upplevt perfekt, denna nya erfarenhet fick S att slappna av. S har börjat acceptera sin avstängdhet, att öppnandet får komma pö om pö i den takt hon klarar av det.

S berättar att hon nu accepterar mer saker som hon ändå inte kan påverka, hon tillåter sig att inte alltid vara social, lyssnar mer inåt vad som är viktigt för henne själv. Två otäcka döds- olyckor har fått henne också att bli medveten om livet sårbarhet, att vi inte kan kontrollera allt. Det leder fram till en större ödmjukhet.

På fråga om hennes avbrott på förra gångens kroppsguidning då huvudvärken kom, berättar S att det var den som först signalerade hennes utmattning. Vad gäller stora egna krav, så vet hon ännu inte vad som är bra nivå för henne. Min kommentar är att det är därför som man måste bli även kroppslig/känslomässigt förankrad, inte bara medveten i tankeapparaten.

Ref: tryggt att komma hit, kände en oro i början att jag skulle fördumma henne. Är nu trygg i att du vägleder mig, särskilt nu inför förestående bröllop i juli.

Session 6
Det har fungerat bra tills för nyligen då S haft jobbiga mardrömmar om exet. Hon ser hur lätt hon kan bli triggad. S är idag hyperaktiverad, det är nu så mycket inför bröllopet. Och nu till helgen skall hon och sambon ha 25 gäster i sommarstugan då det är arbetshelg och det stressar henne. Och när hon inte orkar blir hon arg och irriterad, mkt på sig själv då hon ju i grunden har stora krav på sig själv. Samma kan det vara med sonen som hon åter har ansvar för då hennes sjukskrivning gått ut och sambon börjat arbeta. Här försöker hon göra emotianal first aid, men har svårt att lugna ner sig. Så mitt verktyg till henne för att förhindra ny utmattning är att träna på börja observera sina symtom och andas sig in i dem, dvs gå in i dem istället för att stänga av och köra på.

Jag påbörjar en kroppsskanning, vilket innebär att jag nämner kroppsdel för kroppsdel från tårna upp till hjässan och skall observera vad som händer och berätta efteråt. Hon försöker först finna fel bakom symtomen, men jag uppmuntrar henne att inte felsöka utan endast observera. Det enda hon märker är pulsering i tinningarna och ömt i käkar då hon biter ihop. Jag exponerar henne så för stressen inför helgen. Direkt märker hon nu att det sticker i vaderna och ett tryck över bröstet/hjärtat. Jag uppmuntrar henne att gå in i symtomet, att möta det, inte felsöka. Och då säger hon att hon kan gå undan om det blir för mycket på festen, skylla på sonen. För gästerna vet inte att hon varit sjukskriven för utmattning. Sambon sköter det sociala. Då märker S att det lättar i bröstet. När jag påtalar att det är hon som inte orkar och vi samtidigt pratar om sonen som hon kan bli arg på, märker S att det drar ihop sig i luftrören hela vägen från magen och uppåt. När hon går in i detta symtom, blir det som en tjock dimma och sedan lättar det. Vad gäller sonen märker hon irritationen när hon inte klarar en situation, det bubblar upp inom henne, hon biter ihop för att hålla tillbaka irritationen. Jag uppmuntrar henne att pröva dra sig undan en kort stund när hon blir arg på sonen, att ta en timeout och hämta hem sig själv och lugna sig innan hon agerar.

S har tänkt på synsättet att observera sina symtom, träna sig att vara i dem och därigenom hantera dem. Istället för att felsöka och därigenom blir mer stressad. Hon har blivit medveten om att hon speedar upp sig, något som varit ett normalt tillstånd tidigare. Vi pratar idag om hur hålla balansen och förhindra utmattning. För som hon säger var hon tidigare allt eller inget, dvs ingen balans. Hon har saknat en “batteriindikator” och jag föreslår att lyssnandet på kroppen och dess signaler kan bli utgångspunkten för en sådan. Tidigare körde hon på tills det blev stopp; jättetrött, gråter, nedstämd.

Och S ger flera ex på att hon börjat registrera tidiga signaler på stress och balansering. Som att hon bröt när det blev för mycket inne, då gick hon ut och planterade. Hon tar längre tid på sig för att laga mat så att hon kan ge utrymme för sonens signaler, dvs låta sig bli av-bruten och ägna sig åt sonens kontakt när han kör på henne med sin gåstol. S säger att hon nu skall träna på att registrera kroppssignaler på stress; hon pratar fortare, mycket tankar som snurrar och irritation när det blir för mkt. Och då försöka lugna sig, balansera sig.

Session 7
S tränar på att välkomna kroppssymtom och se de som en “batteri-indikator”, inte bara som ett tecken på fel i kroppen, dvs. därigenom hantera symtomen. Hon märker att det lugnar symtomen och henne och hon kan observera och fnissa igenkännande samtidigt. Hon tycker sig också lära sig av sin mamma att bemöta sin son, en mamma som är helt närvarande. Nu två veckor före bröllopet, har S fått kontakt med sin förlorade väninna. Och med sin sambos tillåtelse bjudit henne. Detta känns mkt bra.

S har fått ett bra sätt att resonera omkring alla bestyr som nu måste göras. Hon har planerat i tid och betar av allteftersom och det som hon ev. inte hinner med, ”det får vara” kan hon nu säga. S klarade av en oförberedd möhippa, kunde vara lugn och närvarande. Och på samma sätt planerar hon nu inför bröllopet, att försöka vara närvarande. Börjar andra gråta under akten, kanske även hon gör det, då får det bli så, tänker hon nu. Hon funderar på hur makens föräldrar, som till skillnad från hennes familj är livfulla och spontana, skall acceptera henne. Eventuellt tackar hon ja till en inbjudan från hans föräldrar när han är på svensexa. Jag tar upp tanken på avslut nästa gång och S tycker sig ha fått verktyg att hantera sitt trauma från exets våld. Hon kan tänka sig avslut.

Session 8, avslut efter 6 månader
Bröllopet gick över förväntan, S klarade av att vara närvarande. S har också sagt upp sig från sitt arbete då hon känt att detta inte passar henne. Trots att hon inte har annat arbete ännu, men tillsvidare är hon mammaledig. S känner sig redo för avslutning, så vi kör testet för att mäta PTSD, som visar att PTSD:n är behandlad. När hon är gift känner hon sig trygg, både i förhållande till exet och i tilliten till att maken inte skall försvinna.

Och S berättar vad gäller hanteringen av sin son, att när hon blir irriterad på honom kan hon göra en “emotionell första hjälpen” och dra sig undan för att hämta hem sig själv och handla mer balanserat, inte utagera.

Session 9, omstart 6 månader senare
6 månader senare kontaktade S för en fortsättning, då hon vvarit gravid med tvillingar som dog i vecka 18 och pga av denna kris behöver ytterligare hjälp.

Efter bröllopet, fick S en svacka och orkade ingenting. Här ser S det som en koppling till hennes utmattningsproblem. Graviditeten blev en lösning på detta. S hade en komplicerad graviditet med tvillingarna som blandades ihop med gemensam moderkaka. Efter aborteringen av sina döda tvillingar, firade hon jul med flera olika sociala situationer som hon egentligen inte orkade med. Stängde då av. Nu säger S att hon behöver gå till botten med sina problem; dels de som handlar om att hon tar in för mkt av andras problem, dvs har svårt att skärma av och inte ta på sig för mkt av andras behov. Och att hon hamnat i en rad olika konstiga relationer pga av detta. Dels också att hon på jobbet tar på sig för mkt av stimulerande uppgifter, dvs hamnar i “honungsfällan”. Är van att upprätta “att göra listor” och då ta på sig för mycket. Hennes MÅL är att kunna känna glädje, sova en hel natt och vakna med energi, köra bil mer än 1 timme och då kunna fokusera. Vill hitta balans.

Hon har fått perspektiv av väninna som också varit utmattad. Hon har försökt finna något traumatiskt i barndomen, hur hon hanterat motgångar, varför hon hamnat i dåliga rela-tioner. S ser dock ingen traumatisk händelse under uppväxten. Hon har två äldre halv-systrar, 15 och 17 år äldre, som traumatiskt förlorade sin mamma i mycket unga år. Detta har vi inte fått prata om i familjen, säger hon. S har en 7 år äldre bror som varit favoriserad. Det finns jobbiga händelser. Som när pappan fick hjärtinfarkt då S var 10 år och hon var ensam med honom. Hon blev utskälld av mamman att inte ha reagerat rätt då. Tills dess var pappan stark i alla avseenden för S. Pappans mediciner ledde till irritabilitet och under tonåren krockade S med pappan i återkommande konflikter.

Kolla mer hur S:s mönster att alltför mkt tagit in andras känslor och behov, varför hon haft svårt för att skydda sig. Varför hon tagit på sig för mkt uppgifter.

Session 10
S får nu hjälp av anhöriga med sonen och detta tillsammans med sjukskrivning ger henne behövligt andrum, ett steg i rätt riktning. S märker att hon är mkt lättoroad och har problem med sömnen. När det gäller antidepressivt avvaktar hon tillsvidare att ta medicinen, främst för att hon läst på bipacksedeln att hon kan bli avstängd, neutral och “nollad”. Efter samråd enas vi i slutet att hon kan avvakta påbörjande och se hur hon klarar behandlingen hos mig.

MÅLET med behandlingen är nu att åter kunna känna glädje, vilket hon nu har svårt med, även med sitt barn. Hon vill bli frisk och för henne innebär det att känna glädje att både arbeta 50% och vara hemma med sitt barn. Min kommentar är att då behöver hon också kunna hantera även de mer jobbiga känslorna, tex sorg. För min bedömning är att hon har svårt att sörja sina döda tvillingar så här tre veckor efteråt. S säger själv att hon inte kommer åt sina känslor, men hade hoppats kunna göra det genom att bli gravid på nytt och via hormonerna då kunna känna. S säger att hon tycker att hon borde ha sörjt färdigt nu och att hon helst vill se framåt. Min bedömning är att det är mycket hon fortsätter att springa ifrån, även den utmattning hon tidigare hamnade i. Ett viktigt steg i sorgearbetet är en träff med den läkare som genomförde aborten, där hoppas hon få svar på de medicinska förklaring-arna. Hon tror att det eventuellt var influensavaccinet hon tog samma vecka som barnen dog,

Vi övergår nu i kroppsfokus för att försöka få tag i hennes känslor. Hon märker direkt hur hon knöt tårna för att inte gråta. S har lite svårt att vara i sin kropp, inget händer. Hon märker sedan hur spänd hon är i huvud, nacke och axlar. Så kommer en bild av abortstolen, det rummet är likt detta rum vi sitter i med bl.a tickande klocka och tysthet. Jag försöker då få henne att andas i spänningarna, efter en stund får hon en jätteskum inre bild; en bild av någon som drar en skrikande kvinna och S associerar detta med olika scenarior om en kvinna som hotas förlora sitt barn, tex den bibliska berättelsen om Salomons råd till två kvinnor som båda hävdade rätten till sitt barn. När hon sitter med tårar rinnande, säger hon avståndstagande att det är som en kliché att gå hos psykolog, att sitta och gråta. Hon säger sig vilja blicka framåt och tycker sig ha lagt tvillingarna bakom sig. Som om hon alltså vill förneka sorgen över dem. Hon vill istället att vi fokuserar på utmattningen som hon hamnade i för några år sedan. Och ser nu i större livsperspektiv att det alltid funnits en oro inom henne med en djup upplevelse att inte duga, inte vara tillräcklig, inte vara trygg i sig själv. Hennes mönster har ju som kompensation varit att vara mkt uppmärksam på andras behov och dessutom ha perfektionskrav på sig själv. Utmattningen är då sen följd att inte lyssna på egna signaler.

Ref; inget direkt. S förstår syftet med behandlingen. Hon ser nu hur hon alltid är rädd för att bli påkommen med att inte duga (som kanske dödfödda barn kan aktivera), att bli avslöjad. Hon säger sig vara snuvad på tvillingarna. Hon är medveten om att klockan tickar vad gäller graviditet, hade tänkt vänta så att ett eventuellt  nytt barn föds om 1 år.

Session 11
Det är tungt idag, inleder S med. Igår var hon och maken hos läkaren som konstaterade tvillingfostrens död och S tog emot all viktig information, att fostren hade trasslat in sig i varandra och ströps. De hade trott att det var pojkar, men fick veta att det var flickor och det var det S hade hoppats på att få. Så sorgen blev ännu starkare av detta. De gick på en sorglig film på kvällen och då vällde S:s tårar fram. Hon visar tydliga tecken på att nu vara bättre förankrad i sig själv, i sina känslor. Då hon och maken vill skaffa barn igen, tycker S det är skönt att nu veta att hon kommer att få all tänkbar hjälp på vägen. Hon är ju lite orolig för att åter hamna i en förlossningsdepression. Här rekommenderar både hennes läkare på vårdcentralen som sjukskriver henne och jag att hon bör vänta med att försöka bli gravid tills hon bearbetat förlusten av tvillingarna för att kunna ta emot ett nytt barn. Hon blev lite arg på oss för detta, men kunde allteftersom ta emot det.

Efter uppföljningsbesök hos mvc-sköterskan, bestämde S sig för att påbörja antidepressivt som ett sätt att få en push framåt. S har ännu inte märkt ngt efter 1 vecka. Hon har behov att prata med folk som är viktiga för henne. Bl.a. en svägerska som tidigare sett på henne när hon inte mår bra. Och av henne får hon bra stöd idag. Men en hypad väninna som lever lyxliv, känner hon nu mer att hon behöver ha på avstånd och hör inte av sig till henne, då hon är lite rädd för hennes dominans. Apropå S:s djupa känsla att inte duga, inte vara trygg sig själv, ser hon nu hur hela hennes släkt på både mammans och pappans sida har utsatts för tidiga förluster men stängt in sorgen. Man skall bita ihop och klara sig själv. Men denna “känslokultur” klarar S nu att bryta med. Mamman är lite mekanisk och har svårt att hantera psykisk ohälsa, men hon är bra på att ta hand om sonen. Pappan kommer nu fram med lite av sina svårigheter när hans mamma dog tidigt.

Ref: känns bra att få ut detta.

Session 12
S har haft hjälp av antidepressivt; blivit lugnare, mindre nedstämd, inte så starka humörsvängningar. Och eftersom S idag klarar att bearbeta sina kroppsliga symtom känslomässigt, är antidepressivt inget hinder. Däremot har jag tagit upp att det kan vara bra att hon kan erfara att hon kan klara sig utan medicin och inte behöver använda dessa inför kommande eventuella graviditet. För om hon blir gravid, vill hon sluta med antidepressivt.

S tycker sig ha hamnat i ett bakslag. Det är massa saker som händer och som hon försöker lösa; försäkringskassan har ringt, S fyller år imorgon, maken fyller år om några veckor. Och så märkte S att huvudet tog slut, även kroppen, hon visste inte vad hon ville, fann inga lösningar. Det var liknande utmattningssymtomen. Positivt är att S nu märker att hon kan prata om sina döda tvillingar, inte längre med den starka sorgen, utan nu mer med saknad. Positivt är att sjukskrivningen har lett till att hon får mkt stöd av omgivningen, bl.a. av mamman och svärmor. Positivt är att sonen nu fått förskoleplats, lite läskigt också att lämna bort honom. Positivt är också hennes födelsedag imorgon; hon älskar att vara i centrum.

Vi övergår nu i kroppsfokus då S så starkt hamnar uppe i tankarna för att försöka finna lösningar. Huvudet är tungt, visst tryck i bröstet, spänning i axlar/nacke, också i låren. För henne innebär benspänningarna att kroppen inte orkar, som efter ett maratonlopp. På fråga vilket symtom vi skall utforska, väljer S att fokusera på trycket i bröstet. När hon går in i trycket, så kommer hon att tänka på den kvinna hon mötte i väntrummet som är en tvilling och har en jämnårig son och som hon tycker är trevlig. S hade velat berätta för henne om sina tvillingar som hon förlorat. Först kommer en undran om hon ser att jag är sjuk, men sedan att hon ville berätta om sina döda tvillingar. Nu märkte S att trycket ändrade karaktär, från andfåddhet till något kallt. Jag uppmuntrade S att gå in i det kalla och då kom sorgen fram. Och efter en stund sa S att detta var häftigt, att sorgen satt i hennes tryckkänsla.

Vi kom sedan in på en annan händelse i veckan. Hon skulle lämna sonen till föräldrarna, mamman var dock borta och inte heller pappan var där. Efter en stund kom mamman och tog hand om sonen, men pappan var borta. Det väckte oro hos både mamman och S om pappan. Han var spårlöst borta. Här märker S nu hur trycket ökar igen, hur benen blir stela, även fötterna. Sedan körde S iväg och efter en stund kom en svartklädd man ut på vägen. Det var pappan (80 år) som hade gett sig iväg ut i skogen för att det var en sådan vacker dag. Och av detta fick hon en massa olika känslor; hon blev arg av oro för att han inte lämnat meddelande eller hade telefon på sig. Och nu kom en rad olika känslor fram. Pappan var nöjd med sin promenad, men S upprörd. Jag gav ett annat perspektiv på pappan att han behövde känna att han levde, att hans knä fungerade, trots sina hjärtproblem, men visst borde han lämna meddelande. S berättar också om mammans känsloavstängdhet, och pappans ökade sårbarhet. Jag tog upp mönstret i hennes familj att utifrån flera svåra förluster så stänger man in sorgen, biter ihop. Som tex mammans något mekaniska sätt att förhålla sig till psykisk ohälsa.

Ref: häftigt att få uppleva detta vad kroppen bär på två gånger idag. En aha-upplevelse.

Session 13
Shar kommit fram till att hon vill sluta med medicinen, skall ta upp detta med läkaren. Anledningen är att hon vill veta hur den påverkar hennes kropp och om hon kan klara sig utan. Om hon då kan bevara lugnet inom sig. S ser framför sig några krävande situationer framöver. När hon efter påsk skall skola in sin son på förskolan. Hon har kommit så långt med sig själv att hon nu inte har så bråttom att skaffa barn med tanke på den oro hon har för sonen och med tanke på att tvillingarnas död fortfarande är lite overklig, att detta har påverkat henne mer än hon trott. S har också kommit fram till att hon inte skall börja arbeta till hösten, hon skall se till att bli friskare först, att det får ta tid. Hon är sjukskriven till 100% som arbetslös, men får 50% sjukpenning då Försäkringskassan anser att hon klarar att ta hand om sitt barn till 50%. S ser hur hon landat i många olika beslut och är lugnare av det. Framkommer att hon har svårt att hushålla med sin energi. Maken ger henne råd att lära sig prioritera, hon har en tendens att från orkeslöshet lätt gå in i hyperaktivering och då lätt utmatta sig. Här tipsar jag S att söka kontakt med arbetsterapeuten för att arbeta med vardagsrevision.

Vad gäller förskolestarten framkommer att S har svårt att inte stadigt ha dialog med sonen när andra är där. Och att hon tycker det är läskigt att lämna honom. Jag tipsar henne att berätta detta för förskolepersonalen så att de både kan förstå och hjälpa henne igenom detta. S är ändå positiv att lämna honom då hon ser att han då kan utvecklas och bli stimulerad av andra. Innan S går nämner hon en katastrofsituation. På deras landställe går en smal bilväg utmed vattnet, som blir bråddjupt snabbt. Vad händer om/när de faller i vattnet när hon kör bilen där, tänker hon och blir samtidigt hyperaktiverad. Detta blockerar henne vid insomning då hon oroar sig för att åka dit. Om hon vill kan vi arbeta med detta nästa gång.

Ref: kändes skönt att bara få prata idag då nya saker kom upp.

Session 14
S är jättenervös då hon efter vårt samtal skall till läkaren och diskutera; dels för utsättning av antidepressivt och dels för fortsatt sjukskrivning. S är rädd att bli friskförklarad och behöva arbeta. För hon vet att hon inte klarar att börja arbeta. Så vi fokuserar på detta för att S skall konkretisera varför hon inte klarar arbeta nu och varför hon inte skall ta antidepressivt. S beskriver hur lättstressad hon är i sin vardag, hur svårt hon har för att reglera sig och till slut bli helt orkeslös. Frukosten med sonen är hon helt slut efteråt. Om han välter ut gröten blir hon spontant jättearg, men vet att hon måste hantera argheten; att inte skrika och hota, utan så lugnt det går försöka förklara. Detta tar jättemycket energi för S. När sonen sover på dagen sover hon, ofta 3 timmar. Hon har svårt för att veta vad som är rätt och vad som är fel i uppfostran. På kvällen har hon svårt att koppla av, är då stressad. Allt detta trots att hon har mkt stöd och avlastning. När mamman passar sonen så har hon svårt att koppla av då hon vet att tiden är begränsad. När hon åker och handlar tar detta mkt energi, hjärnan går på högvarv. S ger tydliga ex på att vara dysreglerad och pendla mellan hyperaktivering där hjärnan går på högvarv och sedan hamna i orkeslöshet, hypoaktivering. Ibland kan hon känna sig frisk när hjärnan inte är så mentalt belastad och hon känner sig lätt i sinnet. S har sökt kontakt med arbetsterapeuten. Hon har fått lära sig lugna hjärna genom olika pyssel och trädgårdplantering. När det gäller antidepressivt som hon tagit i två månader, har dessa inte kunnat påverka dysregleringen mer än att hon före var mer nedstämd, ledsen, lättirri-terad och utan lust att göra saker. Men då var det ju precis efter förlusten av tvillingarna. Nu vill hon veta var hon är i sin kropp och därför inte ta antidepressivt som dämpar viktiga symtom, veta vad hon klarar själv.

Vi övergår nu i fokus på den hotfulla situation som kommer till henne vid insomning; den hemska vägen till sommarstället. Så vi övergår i kroppsfokusering. S märker huvudvärk, men den har lättat lite då vi löst lite av nervositeten till läkarbesöket. Hon drar inte ihop tårna som för en stund sedan. Hon är trött och tom, huden är som ett skal med ett tomt mörker inuti. Lätt sömnighet. Då exponerar jag henne för den hemska bilvägen. S märker direkt en inre stress, fara, hjärtat slår fortare, hjärtat i halsgropen, svårt andas. När hon tänker på de två krökarna på vägen där berget gör att hon inte kan hålla åt höger, inte heller åt vänster där det är ett stup ner i vattnet som är 100 m djupt, ser hon ingen utväg. Hon vill gråta, men det knyter sig, hon stoppar känslan så, vill spy. Jag uppmuntrar henne att spy, då det är något som vill komma ut, hypotetiskt tänker jag mig överväldigande känslor. Det är svårt för S att stanna kvar i situationen. Hon kan ta sig ut, hon kan inte få ut sonen. Efter en stunds exponering övergår de jobbigaste kroppsupplevelserna till mer av obehag och huvudvärk. Här påtalar jag att hon på detta sätt kan påverka och minska de jobbiga kroppsupplevel-serna, som upprätthåller de negativa tankarna. Och när hon lugnar kroppsupplevelserna, kan hon tänka mer klart. Dvs vara i toleransfönstret. Här kan hon rådgöra med sin make hur hon skall hantera situationen och hon är mer mottaglig.

Ref: det gick snabbt att påverka, säger S förvånat. Jag uppmuntrar henne att pröva detta tillvägagångssätt vid insomning. Följ upp!

Session 15
S upplever sig ha gjort flera framsteg senaste tiden, hon har fått mer glädje och energi. Hon har klarat köra bil med sonen i. Hon klarar möta flera människor. Hon har dessutom klarat köra bil den “farliga vägen”. Dessutom har sonen nu skolats in på förskolan och hon är trygg med att han kommer att ha det bra där. Men själv har hon lite jobbigt med att klara sin egen inskolning som förskoleförälder. Detta klarar hon inte ännu riktigt och det är bra att hon här kan skilja ut sig från sonen. Det finns också ett dåligt samvete, då S vet att han får börja på förskolan för att hon inte orkar ta hand om honom hemma. Det dåliga samvete aktiveras också då sonen lagt märke till att “mamma är trött” och måste åka till doktorn, som S säger när hon skall till psykologen. Vad gäller eventuell graviditet, har S varit hos mvc-sköterskan och diskuterat detta och det kändes bra. Hon vet nu att om hon blir gravid och skall föda, så kommer hon att få bra hjälp och stöd. Hon har drömt att få tvillingar och vet att hon bär på anlag för det då mamman är tvilling. Idag kan hon dock se att hon inte hade klarat tvilling-arna, alltså att det finns en mening i förlusten.

S:s problem idag är att hon kör på och har svårt att vara i kontakt med kroppens signaler med följd att hon till slut blir trött och orkeslös. Vad gäller mediciner vill S inte vara beroende och vill pröva utsättning för att se hur hon klarar sig utan i sommar, i ljuset. För hon vet att hon på hösten brukar hamna i depression, av mörkret. Vi kommer in på insomningssvårigheterna där bl.a den farliga vägen aktiveras. Nu märker S att hon inte längre får lika mkt bilder av orosmoment och katastrofer. Tidigare satt hon fast i sådana tankar och samtidigt var kroppen som förlamad och utmattad. Jag förklarar detta som hypoaktivering vilket ökar skräcken. Nu är kroppen inte lika förlamad, nu är det som myror, som rastlöshet. Dvs. energi och mer möjlighet till aktiva försvar/coping. Vi kommer in på en hemsk bild av när hon föder ut sina döda tvillingar och ser två alien hänga ut. Hon minns också ultraljudsbilden där de låg döda. Eventuellt kan vi bearbeta dessa nästa gång.

Ref: jag har gjort framsteg

Session 16
Nästa vecka skall S träffa ny läkare och då ta upp att hon vill trappa ut antidepressivt. Jag uppmanar henne att berätta att det är ok ur min synpunkt och att vi kan arbeta med de reaktioner som då ev uppstår vid utsättningen. Idag sover hon bättre, stressar inte lika mkt upp sig. Det kan vara beroende på antidepressivt, men mer sannolikt beroende på trauma-behandlingen vars syfte är att uppnå en reglering. Och det är skönt att veta att det är hon själv som hanterar det istället för att tro att hon måste ha mediciner. S berättar att hon fortfarande har svårt att planera och strukturera sin vardag. Positivt är hon nu träffar arbetsterapeuten för vardagsrevidering. Jag säger mig tro att denna svårighet hänger samman med att hon har svårt att hushålla med sin energi, vilket hon bekräftar. När hon orkar kör hon på, passar på att “klämma in så mkt som möjlighet” för att sedan hamna i trötthet, orkeslöshet. S är med på detta samband.

Nu övergår vi i det chockartade minnet av utdrivningen av hennes döda tvillingar. Hon minns hur hon skrek ut “Nej!”. De kom ut när hon reste sig från sängen och blev hängande som otäcka slamsor, aliens. Hon var mycket drogad vid tillfället. När jag nu exponerar henne för minnet ber jag henne fokusera kroppen. Det kommer mkt tårar, hon märker hur hon spänner tårna, har svårt svälja, finns mkt gråt i halsen. Scenen var vidrig, makaber. Så ser hon kopplingen till lantbruket hon växte upp på, hur kossor födde döda kalvar så såg det ut på samma sätt. Där kunde kossan dessutom förblöda. Hon har inte sett denna koppling tidigare. Men här förklarade jag med att det fanns i hennes procedurminne, dvs mer som ett kroppsminne än verbalt. Och nu ser R hur minnet från förlossningen är kristallklart, hon minns klockan, tiden, ljudet, rummet mm. Och hur tidigare minnen blandades in. Hon hade bestämt att hon inte ville se sina tvillingar döda, det ar så surrealistiskt, ville inte vara där. Nu kan S känna en lättnad. Hon har börjat kunna integrera den traumatiska förlossningen.

S vill försäkra sig att jag är kvar (då jag är över 70), åtminstone till i höst då vi tillsammans skall möta det mörker hon då ev. kan komma in i utan antidepressivt. Jag lovar henne att stanna kvar och hjälpa henne hantera detta. Hon vill ju också bli gravid och då klara sig utan medicinen.

Reflektion av dagens session: konstigt att det nu är så lätt att släppa fram det som varit gömt, säger S. Hon minns hur skeptisk hon var när hon kom hit första gången. Hon minns också hur arg hon var på både läkaren och på mig för att vi ville att hon inte skulle ha så bråttom att bli gravid igen. Och detta bekräftar jag nu med att säga att när hon bearbetat dödfödseln, så kommer hon ha lättare att ta emot sitt ev. nya barn och jag påminner henne att hon ju också haft en förlossningsdepression vid första barnets födelse som ju också har något att berätta om.

Session 17
S har nu bestämt sig för att trappa ner antidepressivt, även om det kommer tankar nu när hon har så mkt känslor inom sig som går upp och ner. Hon blir lätt helt slut efter olika händelser, efter att ha träffat en väninna. Och även efter en händelse med sin 2-åriga son som grät en hel timma och hon inte lyckades trösta. Samtidigt som S upplever sig misslyckas med sin son, så tänker hon mkt på kommande barn, huruvida hon skall ta abort eller inte, om det visar sig vara handikappat.

Jag påstår att hon är mycket i framtiden som för att kontrollera alla hemska händelser, istället behöver hon träna på att vara här och nu, i det som händer i samspelet med sonen. S är med på det och hon ser hur låg hennes smärttröskel är; när sonen skriker blir hon triggad. Vi övergår nu i kroppsfokus. Hon märker gråt inom sig, samtidigt konstaterar hon att denna gång kniper hon inte med tårna, vilket för henne innebär att hon tillåter gråten. Något ligger över bröstet, inte ett tryck men mer som om något hålls där. Hon märker också ett mörkt moln i huvudet, hon skrattar åt sina konstiga ordval, har lite spänningar i kroppen. Här exponerar jag henne för händelsen med sonen. Hon minns hur hon försökte få sonen att komma i hennes famn, men han stretade emot. Kom och mys här, förknippar sonen sannolikt med att mamma är trött, sjuk, går till doktorn, en tänkbar hypotes. På fråga vad hon tror sonen upplever av detta, svarar S inte glädje, snarare oro, som att mamma försvinner. Och då kan hon mentalt förstå sonens oro. Nu fokuserar vi på vad som händer i kroppen när sonen uttrycker starka känslor av ilska och sorg och då S märker att det knyter sig i magen, en stark trötthet, väldigt mkt spänningar i bröstet. Och spontant vill hon krypa ihop, som för att skydda sig och S förknippar detta med att hon vill krama sonen men också märker att hon med detta sätt inte kan trösta honom. Hon stöter bort honom, vilket sonen upplever. Jag klarar inte av det, magen drar ihop sig. När jag ber henne gå in i detta knyt, sprider det sig och utvidgas till slut som en atombomb upp över bålen, hon känner illamående och vill gråta. Här för jag in hypotesen att S stängt in mkt arghet, med tanke på atombomben. Och då berättar hon om två tillfällen när hon varit riktigt arg. Varav den viktigaste är när hon som tonåring bråkade med sin pappa. han var hjärtsjuk och hon var både orolig och arg på honom. När vi bråkade var mamma ledsen. Pappa kallade mig för tjockis, trots att jag var smal. Minns att föräldrarna hånade mig för min arghet. S ser det som att hon även då var överväldigad av känslor, men nu har lärt sig att säga ifrån sedan dess.

Ref: jättebra, du hjälper mig att se hur det kan vara i samspelet med sonen, jag vill nästa gång gå djupare in i detta. Nu är jag trygg med att du kan hjälpa mig med det medicinen hållit borta.

Session 18
Det brukar vara en lättnad att ha varit här. S upplever att hon nu klarar av att känna mer, hon klarar att vara med sin son en hel dag. Hon klarade idag av att lämna honom på förskolan utan gråt och bråk vad avlämningen. Visserligen går hon ner i sig ibland, sonen skrek och då S var trött tog hon ingen fight med honom, han fick som han ville. Tidigare verkar det som S har satt gränser hela tiden utan timing med honom. Av arbetsterapeuten fick hon tipset att låta sonen styra mer i deras relation och det har lett till roliga dagar dem emellan. Och detta känner S lättnad över. S konstaterar att hon nu läser av sonen bättre. Hon konstaterar att det tog 1 år för henne att känna att han var hennes son och ville vara med honom. Nu har de fått ett samspel, han är nu hennes son och hon vill vara med honom. S ser att hennes dödfödda tvillingar också kom i vägen för deras relation. Jag påstår att detta är mycket bra, att S får en bra relation till sonen innan hon skaffar ett nytt barn. Hon kan t.o.m. se en mening med att hennes tvillingar dog. Jag tar upp hennes upplevda “atombomb” inuti sig förra gången. Vi kommer inte så långt med hennes arghet idag, då glädjen och lättnaden är en så stor del av nuet.  Vilket har varit senaste målet med behandlingen. Men jag ser att det låste sig när hon var ung och arg, då mamman blev ledsen. Vid minnen av uppväxten känner hon sig mest avstängd, neutral. Nu är det viktigt att bevara det som är bra, hon har en plan för denna sommar att ta det lugnt, hon lite rädd för mörkret som kommer till hösten men trygg i att jag då kommer att hjälpa henne hantera detta.

Ref: glädje, lättnad, framsteg

Session 19
Det har gått bra för S med utsättningen av antidepressivt; hon har ingen oro eller ångest. Men är konstant trött. Här läser jag föregående notat och om kopplingen mellan hur S hanterat sonens skrik genom trötthet och hur S:s mamma blev ledsen när S var arg. Och S kan nu se hur hon delvis bemött sonen som hennes mamma bemötte henne, men börjat kunna ändra detta. Ett problem nu är vid insomning. Trots tröttheten så är det som en kamp mellan en del som vill sova och en del som inte får göra det. En del, en tanke är “du skall väl inte sova nu”, en annan “varför får jag inte sova”. Vi hann idag inte arbeta med dessa motstridiga inre delar. Jag har dock kopplat tröttheten till hypoaktivering i relation till en instängd “atombomb”, dvs ilska och beskrev detta i moduleringsmodellen som S helt kände igen sig i, särskilt på föregående arbetsplats. S säger sig behöva energi och berättar om två olika saker som ger henne energi. Dels då hon var på konsert med Sara Klang och dels en med Timbuktu, hur dessa berörde henne känslomässigt och hur hon här kunde släppa taget (vilket hon också behöver kunna vid insomning) och bara ta emot och låta sig beröras. Då är hon i toleransfönstret. Hon vill också söka ett drömjobb inom ett lite företag som säljer krukor internationellt. Hon tror hon nu kan vara ärlig om sig själv, kunnat bryta skammen om sjukskrivning. Kan prata om det som hänt henne och börja använda det positivt. Hon har ju varit hemma i två år, behöver och kan få energi via arbete. Inte göra som både mamma och svärmor, vilka båda var hemma på gården. Detta skulle vara positivt inför en annars mörk höst. Och då kan S få pröva sina erfarenheter av att ha lyssnat på kroppens signaler.

Ref: kan nu se med lättnad och med ett leende på tiden då vi åter började träffas igen för ett halvår sedan, trodde aldrig att jag skulle kommit så här långt.

Session 20
Vi är nu inne i september, hösten. Och det har gått bra med utsättningen av antidepressivt, även om en släkting som själv tog medicinen påpekade att hon borde återuppta den. Men S litar på mig att vi kan arbeta med det som kommer upp. Som när ett hyperaktivt barn kom på besök, som fick S att gå i däck och fick be dem om att åka hem. Både S och sonen blev starkt negativt påverkade. Efter ett positivt samtal med vår rehabkoordintor P, är S nu inne på att försöka finna en balans i sin energihushållning, att se upp med att inte lägga ribban för högt. S håller med om att hon behöver komma ut i någon form av aktivering. P har tagit kontakt med Försäkringskassan om avstämningsmöte.

S börjar kunna begränsa när det gäller städningen hemma. Positivt är också att hon träffat en vän, som S tidigare gick hos i keramikkurs. De har gemensamt intresse i detta. När det gäller sonen blir hon så lätt trött och ledsen, särskilt när han trotsar och är arg (jämför detta med R:s relation till mamman under uppväxten). När sonen skriker blir S frustrerad, hon försöker prata vänligt och förnuftigt med honom. Men det kan också leda till att hon slår i dörrar, sätter ner saker hårt. Hon har tankar om att skada honom och är rädd att dessa skall övergå i handling. S tar upp en situation igår, där han inte ville ha viss mat och trotsade. När S berättar hur hon försökte hantera situationen, klarade hon det riktigt bra. Men det kostar på i energi och hon blir efteråt mycket trött. Jag påstod att sonen triggar något inom henne, vilket kostar mkt energi att hantera. Vi försöker nu att registrera var frustrationen sitter och hon pekar mot bröstbenet. Men det är en svag signal, hon är så uppe i huvudet att hon knappt lägger märke till det. Även oron att han skall tappa andan när han skriker så mkt och tårarna sprutar. Vi arbetar med detta nästa gång, tålmodigt försöka lyssna till det som triggas inom henne.

Session 21

Idag samtal om de olika förbättringar som hon har uppnått. Dels med sonen, där hon har börjat pröva nya sätt när sonen trotsar. Istället för att förbjuda, ta strid (om det inte är ngt viktigt), försöker hon avleda sonen genom att locka med annat (läsa saga) eller genom att gå iväg en stund så länge sonens “utbrott” varar. Hon ger honom valmöjligheter, som vilken strumpa börja med. Hon kan borsta tänder med napp i munnen, istället för att kräva napp ut med bråk som följd. Han tar själv ut nappen när det blir bökigt. Detta får honom att kunna byta spår genom val. S ser det som att hon nu försöker finna lösningar istället för problem, något hon även kan ha användning av i arbetslivet. S har också kunnat börja acceptera sig själv, sin sårbarhet och är idag öppen mot andra. Kunde våga säga till svärfar att hon var osäker på att köra traktor och begärde tydliga instruktioner och klarade då en ny uppgift. Hon är öppen med sig på förskolan med bra stöd som följd därifrån. Dessa förbättringar har medfört färre katastroftankar, bättre sömn och mindre trötthet. S är nu införstådd med att hon bara är 50% sjukskriven. Hon skall ta kontakt med Arbetsförmedlingen. Hon vill få ett område att mjukstarta inom och där hon kan växa in i rollen. Hon brinner för marknads-föring, annonsskapande. Hon skall dessutom försöka ta upp en hobby (brodera), nu inför den mörka hösten hon har haft svårt för. Detta kommer hon att behöva mitt stöd i att hantera utan antidepressivt. Att sitta ensam hemma i mörkret är som att vara instängd, fast.

Ref: det går framåt, men jag har ännu inte knäckt koden till varför jag blir så arg på sonen

Session 22
Försäkringskassan har hört av sig och meddelat att S inte längre får sjukpenning. Så nu är hon helt arbetslös, anmäld till Arbetsförmedling som hon väntar på träff med. Detta är en stor omställning för S, då hon aldrig varit arbetslös tidigare. När hon kollar på platsannonser märker hon hur svårt hon har för att koncentrera sig en längre tid. Det är endast i trädgården hon kan slappna av. Men trots allt så känner sig S starkare, är inte lika orolig för framtiden. Hon klarar att köra bil 1 timme, mot endast 10 minuter då vi träffades först. Men jobbiga mardrömmar får henne att vakna upp svettig med ångest, nästan så att hon inte vill somna om igen. Hon minns inte drömmarna, men det kan handla om det ovissa att vara arbetslös och vilka krav Arbetsförmedlingen kan komma att ställa på henne.

Vi kommer in på S:s problem att hantera sin arghet i förhållande till sonen. Konflikter med sonen löses ofta genom pappan. Och pappan kan säga att mamma blir ledsen om han inte gör som hon vill, vilket kan bli skuldskapande för sonen. Som ju hennes föräldrar bemötte henne med. S tar upp ett exempel när både hon och sonen sov dåligt, hur lättfrustrerad S blir och säger att hur jobbig han är. Hon har en känsla av att inte klara sonen själv. Jag menar att detta behöver S lära sig för att de skall få en bra relation. Hon blir arg när hon är trött, då är det något som kommer ur bröstet på henne som en gnista, hon biter ihop för att inte skada honom, hon vet att hon stampar i golvet och smäller i dörrar som om hon vore en tonåring. Detta har varit hennes enda sätt hennes sätt att få ur sig ilskan. Hon känner sig så frustrerad av att inte bli lyssnad på. Jag menar att detta säkert handlar om tidiga erfarenheter där pappan svarade med arghet och mamman med ledsenhet. Till nästa gång ber jag S att ta med sig situationer där denna gnista utlöses, så kan vi sekvensera genom att försöka ta reda på vad som händer innan gnistan kommer. Vi kommer in på nappavvänjning som kanske inte sonen på 2,5 år ännu är redo för, han verkar använda det som en tröst, ett lugnande som står för ngt S ännu inte kan reglera. Positivt är att sonen nu söker kramar och pussar hos S och att S kan möta dessa.

Ref: spännande ta reda på varför denna blixtrande ilska kommer

Session 23
S har bråkat mycket med sin son och det gillar hon inte. Hon tycker sig ha skällt på honom och hon känner sig värdelös för det. Hon försöker läsa en bok om hur man hjälper sina barn till en bra självkänsla. Framkommer att S har en uppfattning att man alltid skall kunna resonera med sina barn och att om hon blir arg så är det fel. S ger ett ex där hon står och skär äpple i bitar och hur sonen försöker ta bitar. Då säger S ifrån, men han tar ändå bitar. Hon blir rädd att hon skall skära honom och höjer då rösten och säger ifrån på skarpen. Dvs. hon kan använda sin arghet konstruktivt. Om sonen då blir ledsen får hon dåligt samvete med följd att hon försöker kompensera senare. Det är här det kan bli fel. Ett annat ex är när han kastade saker på golvet och inte lyssnade på hennes tillsägelser som hon kan blixtra till och då skäller på honom, tog tag i hans arm och råkade nudda ögat. Han gråter och då åter- kommer S:s dåliga samvete. När S skall kompensera och intygar att hon älskar honom, framkommer att hon inte själv upplever den villkorslösa kärleken till honom även om de också har roligt ihop. Och här drar S nu paralleller till minnet av hur hennes pappa lät sin frustration gå ut över S och kallade henne tjockis. Intressant är att mamman har svårt att hantera konflikter. Mamman minns alla sina barn som att det inte fanns tjafs. Kanske just för att de förstod att mamman inte skulle klarar av det, då mamman så lätt blev ledsen och drog sig undan. Precis som S gör nu.

Ref: jag har svårt att komma tillbaka till känslan.

Session 24
Vi pratar en kort stund om S:s samspel med sonen, om hur hantera hennes arghet och om sonen då blir ledsen och det dåliga samvetet hos S därefter med följd att hon vill kompensera sonen. Att bejaka sin gränssättning men också tillåta honom att få vara ledsen. Det framkommer att de nu tränar sonen i att försöka sätta ord på vad han vill och inte bara kasta saker i vredesmod. I övrigt tycker S att hon mår bättre nu. Hon har erbjudits jobb och skall börja med det på måndag på 50% på ett vikariat i 2 månader. Å ena sidan skall det bli jättekul, S behöver den stimulansen nu. Å andra sidan är hon nervös och orolig för hur det kommer att gå. Rädd att bli en bluff då hon i sitt CV angivit en kompetens hon inte är säker på idag. Också nervös för hur hon skall kunna balansera arbete och hem. Det framkommer att hon inte har fått vara nervös, som när hon var orolig för sin graviditet ville många att hon skulle tänka positivt. Sedan visade ju det sig att hon hade anledningen till sin oro.

Vi enas om att fokusera på oron istället som bl.a. kommer från föregående arbete där det blev för mkt. Positivt är att S varit öppen om sin sårbarhet och tidigare problem, vilket mottagits väl av blivande chef som inger en trygghet hos S. S ser nu hur hon måste lägga ribban på lagom nivå, att det måste finnas tid för återhämtning. Så hennes MÅL är nu att det skall fungera med både jobb och hem efter 2 månader. Hon har tidigare haft svårt om någon kommer och lägger på henne något som hon inte håller med om. Hon har tidigare haft svårt att stå upp för sig själv och då backat. I botten finns här en konflikträdsla. Min bedömning är att hon hittills vågat stå upp för sig själv, vågat vara ärlig. Det vinner i längden, dessutom kan de andra då ev. hjälpa henne när de vet vad hon kan behöva hjälp med. I planen ingår att det kan bli jobbigt i dec på årsdagen av tvillingarnas död. S berättar att maken och hon nu prövar igen på att skaffa barn.

S har påbörjat arbetet på 50%. Hon säger spontant att det är skönt att vara ny på jobbet och inte längre sjuk. Att vara ny är också att vara osäker, detta är inte längre ett fel för S. Hon har till och med vågat säga ifrån till chefen som klankar ner på personalen och även på henne. Hon har också gått till HR-chefen med detta. För S har bestämt sig att jobbet inte skall få henne att må dåligt en gång till. Hon ser idag nyktert på vad hon kan och också kunna tillåta sig att vara osäker. Det hjälper henne att jobbet varar endast fram till jul, men kanske kan det bli en förlängning till i sommar. Och det kan i så falla passa in i att S nu är gravid i 5:e veckan och skall föda i juli enligt plan. Och även graviditeten ser hon fram emot med tillförsikt, även om hon ju vet att det kan gå fel. Men det oroar henne inte så mkt idag, då hon nu vet att det går att få stöd om hon skulle behöva. Vad gäller kontakten med sonen, har den blivit bättre då både hon och sonen får möjlighet att längta efter varandra, även om hon är lite orolig för hur det skall gå när hon är ensam med sonen kommande söndag.

Intressant är också att S inte har haft ngt som helst problem med mörkret nu på hösten som hon befarade. Men vi enades ju om att jag skulle följa med henne in i höstmörkret, när hon valde att slutat med antidepressivt. Det har alltså gått mkt bra, då hon har mkt annat att tänka på. S märker också att hon inte längre triggas av att se tvillingar, tidigare väcktes ångest med tyngd i bröstet men nu kan hon konstatera att hon funderat över hur tvillingarna skulle ha kunnat se ut när hon ser tvillingar i motsvarande ålder, dock utan att triggas. Ett gott tecken på att en fungerande sorgebearbetning har skett. Och därför är hon redo för ett nytt barn.

Jag tar upp avslut, vilket delvis blir jobbigt att tänka men samtidigt har hon också tänkt på att hon nu står på egna ben. Så vi avslutar nästa gång.

Ref: det känns ok att vi avslutar nästa gång, med löfte om att hon kan få återkomma om behov uppstår.

Session 25
S tycker det känns bra med avslutning idag. jag är frisk nu, säger hon. Även om det kommer stunder då det är tungt. Får ångesttankar vid insomning som kan handla om att sonen kan dö då han sväljer sönderbiten napp, men jag kan hantera det genom att tänka att det bara är tankar. Men just nu är det lite jobbigt då det är 1 år nu sedan tvillingarna föddes döda. Jag har ingen att dela dessa sorgekänslor med, då anhöriga vill säga att allt kommer att gå bra. S vet av erfarenhet att detta inte är helt sant. Hon har just nu svårt att njuta av graviditeten pga detta och tänker att hon inte pallar en gång till.  Samtidigt hjälper det henne att tänka att det ju gick bra med sonens födelse. S kan också säga att detta är livet. Hon är också hjälpt av att veta att det finns hjälp att få. Därför kollar hon hur jag mår och om jag kommer att vara kvar på vårdcentralen. Jobbet fungerar bra, även om chefen verkar ha svårt att ge beröm känner hon själv att hon klarat det bra. Det ryktas att hon får förlängt, men om ej är hon trygg i att hon kan hitta något annat fram till förlossningen. Hon är jättestolt över sig själv. Jag tar upp kontakten med sonen, nu 2,5 år, som hon ju första året inte upplevde sig ha band till. Nu tycker hon sig kunna hantera sin ilska bättre, vi kan skoja mer med varandra, han är jättemammig, har varit det hela tiden. Hon tycker banden har blivit starkare och att hon känner honom bättre. Hon tycker han är i en störtskön period där man kan samtala med honom, nästan filosofera tillsammans. Han är med och lagar mat. Och S är nu trygg i att hon kan hantera två barn, vi är ju två vuxna hemma. Om jag önskar använda våra sessioner inför eventuell rapport, är hon öppen för det. Jag kommer i så fall att försäkra sig om hennes medgivande vid föreslagen text.

Hej Hans! 

Tack för att jag fick läsa anteckningarna. Så mycket vi har gått igenom och bearbetat. Det kändes konstigt att börja läsa då det snart är tre år sedan vi började med första sessionen. 

För mig är det helt ok att du använder anteckningarna i din rapport. Inga problem alls. 

Kommer rapporten vara öppen för alla att läsa sen? Tack för all hjälp som jag har fått utav dig! Jag är så tacksam för att ha haft äran att få samtala med dig! 

Må så gott och ta väl hand om dig!
Hälsningar S